Ytterligare ett dubbelavsnitt mitt i en säsong i The Next Generation. Den här gången var orsaken till dubbleringen att man tyckte att man hade en så bra och fyllig storyline om Worf att den liksom inte rymdes i ett enda avsnitt. Däremot ville man gärna komplettera den med en parallellhandling i den första av de två delarna. Det är ganska ironiskt att det är den där framkrystade bihandlingen som är det minnesvärda från det här dubbelavsnittet. Datas surrealistiska drömmar får Worfs storyline om pacifistiska klingoner att framstå som fantasilös.
I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:
No man should know where his dreams come from. It spoils the mystery, the fun. I’m proud of you, son. I wasn’t sure you’d ever develop the cognitive abilities to make it this far. But if you’re here, if you can see me, you’ve crossed over the threshold from being a collection of circuits and subprocessors and have started a wonderful journey.
Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:
My cat is present, my potted plant, and my paintings.
I avsnitt två skrotar man Datas storyline för att istället fokusera helt på Worfs äventyr. Ett stort misstag. I korthet skulle jag vilja beskriva Worfspåret så här: Efter ett tips om att hans far är i livet ger Worf sig iväg på ett räddningsuppdrag. Istället för sin pappa hittar han en grupp klingoner som självmant dragit sig undan världen och utvecklat ett pacifistiskt samhälle. Worf radikaliserar de unga i lägret genom att återintroducera klingonska hedersbegrepp och aggressiva traditioner, och kidsen överger så småningom sina föräldrar för att leva som arga och mordiska klingoner i stället. Det är en klingonsk rättighet att få vara ett krigiskt rövhål. Ja, inte ens pacifistiskt uppfostrade klingonbarn vill egentligen syssla med sånt där trams. På nytt denna trista idé om att klingonerna är predestinerade att vara krigsälskande barbarer.
Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.
I det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.
Som helhet två avsnitt som befinner sig över medel, men inga höjdare. Datas dröm höjer den första delen, medan Worfs äventyr bland de pacifistiska klingonerna blir lite enahanda och korkat i längden.
Betyg Del 1: 7/10, del 2: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 16 & 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 254 tv-avsnitt.
Det är väl ingen dålig historia även om det skär lite med vad som etablerats i DS9, hade Odo semester dagen då Worf extraherade fakta från Shrek mitt på “The prommenade” I övrigt tycker jag att del 2 framställer Worf som rasist och värst av allt är essentialismen. Klingoner är tydligen predestinerade att vara krigare och jägare i en hederskultur, de har det i generna så pass att en väldigt liten exponering för det får dem att överge allt de växt upp med. Det här är en rätt så obehaglig essentialism. Del ett är helt ok värd 7/10, del 2 är 6/10 för berättelsen men jag är frestad att dra av på betyget för sunket om att kultur sitter i generna. I så fall blir det 3/10. (För det finns ännu dummare avsnitt att sätta 1 or och 2 or på.)
På det stora hela håller jag med er, även om det finns enstaka saker där jag kanske inte gör det helt och hållet. Både delarna, eller båda avsnitten, är helt okej. Kanske t.o.m. att de är bra i vissa skeden. Men mer än så blir det inte. Båda handlingarna bygger på något som känns ganska intressant, men i båda fallen så tycker jag att det faller lite platt och står och stampat en hel del. 7/10 och 7/10 från mig.
Jag känner dock inte att Datas drömmande nödvändigtvis är bättre än Worfs handling, om någonting så fann jag den lite flummig. Dessutom så kommer man ingenstans efter ett tag, att luft går liksom ur det hela. Samma sak med Worfs handling. Det kanske är det bästa sättet att beskriva de här avsnitten, för mig. Om någonting så tycker jag t.o.m. att Worfs handling har mer potential, men då måste det leda någonstans. Jag utgår ifrån att skillnaden i betyg för Roger byggde mycket på de klingonska grejerna, som det så klart tenderar att bli när de försöker göra något med Worf. Vilket så klart är lite synd, då Worf är en av de rollfigurerna som utvecklas mest och blir lite av en publikfavorit för många.
Sen är det ju det här med klingonska stereotyper, personligheter och attribut som tydligen sitter i generna och att en klingon aldrig kommer sluta vara en klingon. Precis som ni säger så känns det inte okej. Ännu mer för att Worf växte upp bland människor och fortfarande tänker så här. Fast, om jag lägger Star Treks utopi åt sidan och tittar mot verkligheten så kanske det är vettigt ändå, det behöver inte vara en fördel i det här fallet. Även om det inte är något jag tycker om så är det dock inget som sänker mitt betyg direkt, det har ganska lite effekt på min åsikt om avsnittet.
Däremot vill jag ge annan anledning till att de klingonsk-romulanska ungdomarna väljer att lämna kolonin för att följa i fotspåren som Worf har lagt ut för dem. Vi får ju se det hela mycket från Worfs perspektiv, och då han tyvärr tänker som han tänker om de här gångerna så är det lätt att komma fram till att Worf alltså hade rätt. Det är jag inte alls helt övertygad om. Jag tror att en stor del av anledningen till att de lämnade helt enkelt var…för att de var tonåringar. Tänk på det. De har växt upp isolerade och begränsade i sina livsval, och nu kommer Worf utifrån och berättar att det finns en hel värld av möjligheter för dem där ute. Att de borde vara som Worfs idealistiska bild av hur en klingon ska vara, att de borde vara helt annorlunda än vad deras föräldrar försökte få dem att bli. Är det verkligen så konstigt att de väljer Worfs sida? Jag håller dock helt och hållet med om Worfs kompensationsbeteende. Det måste ju vara det mest komiska och ironiska med Worf, hur han med fullständig säkerhet läxar upp andra klingoner om hur en sån bör vara. 😀
På tal om crossovers, förutom att vi får se och besöka DS9 i avsnittet så var det ju en sen med Dr.Bashir ombord på Enterprise också. Det här var en av de få delarna under säsongens gång där serierna överlappar lite, och därmed var det en av anledningarna till att man vid det här laget bör ha sett DS9. Annars undrar man nog vad det är för konstig station som Federationen byggt och vem den där doktorn är.
Första avsnittet krediteras till Brannon Braga och det andra till René Echevarria. Avsnittet är dock väldigt mycket något man satt ihop av flera små delar man hade på bordet, idéer som externa författare pitchade för serien.
Det var länge meningen att det skulle vara Terry Farrell i rollen som Jadzia Dax som skulle dyka upp i avsnittet, men hon var upptagen med att filma DS9 1×10 Move Along Home och därmed plockade man istället in Bashir som inte var med under del av det avsnittet och därmed var tillgänglig. Den missade chansen ska Farrell dock ha varit ganska ledsen över.
Det var Pillers idé att göra det här till två sammanhängande avsnitt, eftersom han tyckte att det var för mycket för att rusa igenom i ett enda avsnitt. Det är intressant att Roger nämner att tänjer lite på gränserna nu igen i TNG, för Piller fortsätter nämligen med att resonera att det här var tiden för att just experimentera och testa nya saker, iom att det var Säsong 6. Dessutom tycker jaga tt den här tendensen som vi nämnt under seriens gång om att den tenderar att få allt flera röda trådar som dyker upp då och då, även om serien i grunden fortsätter att struktureras väldigt episodiskt. Att ha två avsnitt som hänger ihop mitt i säsongen tycker jag är ett bra exempel på det.
James Cromwell, som spelade Jaglom Shrek, var menad att spela in ett par scener till som del av det andra avsnittet. De blev dock inte av då skådespelaren bröt benet emellan inspelningen av de två avsnitten.
En annan intressant detalj om avsnittet är att den klingonske ledaren L’Kor (Richard Herd) ett tag var menad att visa sig vara Mogh, Worfs pappa. Författarna tyckte dock att det hade blivit för komplicerat, så de ändrade den detaljen.
Brannon Braga var ganska nöjd med sitt avsnitt, då han tyckte att de två handlingarna fungerade bra ihop. Men Echevarria, som skrev den andra delen, tyckte att det var ett lite konstigt avsnitt där de två handlingarna nästan var helt isolerade från varandra.
Jo, jag ger dig rätt där, det är klart tonåringarna vill dra hemifrån och är lättpåverkbara, särskilt när de levt isolerade så länge och särskilt som det fått veta att deras vuxna matat dem med en falsk beskrivning av omvärlden under deras uppväxt. Dock känns det fortfarande besvärligt att avsnittet ser ut att bekräfta Worfs essentialism baserade tolkning av händelseförloppet. Det är rimligt att Worf resonerar så här och att det här är en mindre sympatisk sida av Worf vi får se, problemet är att Worf tolkning får stå oemotsagd.
Jag minns en diskussion i kommentarsfältet för något TOS avsnitt, där jag debatterade en liknande punkt med Roger. Jag tror då att det handlande om hur olika individer alltid skrevs som en representant för deras art, med precis samma mentalitet, personligheter och attribut som arten i övrigt. Att det liksom lade grunden för en ganska rasistisk och generaliserande tolkning och budskap om andra. Jag har även för mig att Roger har tagit upp det i radio någon gång, hur Star Trek går (eller iaf gick) fram och tillbaka på den punkten.
Jag argumenterade även då att det inte var den tolkningen jag gjorde, utan att författarna använde det här som ett verktyg för att ha olika parter i en fråga utan att komplicerade det mer med individuella skillnader. Däremot sa jag även då att det tyvärr var en möjlig tolkning av det hela, eftersom de inte gör det tydligt att så inte är fallet, men att jag tvivlade på att det var det som skulle vara tanken bakom det hela. I det här fallet så är det ju dock precis det du säger som Worf öppet förespråkar.
Det är synd att de inte gjorde det klart för oss att så inte var fallet. Att det kanske var enskilda personer som trodde det, men att det inte var fakta. På den punkten är jag därmed glad att det som producerades under 90-talet (senare TNG, DS9, etc) faktiskt fokuserar och gör allt mer skillnader på individerna än på “vilken grupp de tillhör”. Därmed så säger de väl iaf mellan raderna att alla klingoner/romulaner/cardassier/etc inte alls är likadana.