Det är verkligen mycket Q nu. Inte nog med att han dök upp i Deep Space Nine för några avsnitt sedan, nu är han för andra gången med i säsong sex av The Next Generation. Mycket Q blir det.
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med ett konstgjort hjärta. Även om jag har kluvna känslor till Q så tycker jag verkligen att inledningen är otroligt underhållande och kul. Jag antecknar i mitt lilla block att det här är ytterligare ett sånt där avsnitt där man testar gränserna och tar ut svängarna. Anslaget är perfekt.
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Men även om slutsatsen är fin, så är det ett ojämnt avsnitt som ofta känns förutsägbart och långsamt berättat. Galenskapen från inledningen försvinner lite för snabbt och ersätts med lite machoism istället. För sättet man blir kapten på är uppenbarligen genom att vara en opålitlig kvinnokarl och ge sig in i meningslösa slagsmål. Fattade heller inte riktigt varför hans tjejpolare var så taskig mot Picard efter att de legat.
Betyg: 7/10.
PS Några saker jag har glömt att skriva tidigare.
- Worfs nya frisyr. Borta är den skitfula pagen, istället har han nu långt hår. Det här såg jag redan i förra avsnittet, men glömde bort det i bloggen.
- I det här avsnittet får vi på nytt se Troi i sin tajta kroppsstrumpa på nytt. Den har ju annars fått hänga kvar i garderoben ett tag nu, efter att hon fick en uppsträckning om att hon inte hade korrekt klädsel av kapten Jellico i The Chain of command. Å andra sidan så får vi se henne i den på Ten Forward på sin lediga tid. Och i ett parallellt troligt universum där Picard aldrig avgick som kapten. Det ska bli spännande att se hur hon går klädd i nästa avsnitt av The Next Generation.Det är lite illavarslande att det är det som jag är mest nyfiken på just nu.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 251 tv-avsnitt.
Din punkt nummer 2 i slutet verkar ha fallit bort.
Ber om ursäkt för att detta är min första kommentar på länge, men jag läser ALLT.
👊
Kul att du börjat med DS9 nu.
Återkommer med några kommentarer kring TAS som jag kollat klart på nu.
den formaterade sig själv till en trepunktslista
Håller för övrigt helt med om Worfs frisyr.
Det här ger jag nog en 8 även om jag håller med om alla bristerna. Jag får inte riktigt skallen runt sensmoralen. Det där barslagsmålet är något av det dummaste, kanske tom det dummast Picard gjort i hela sitt liv, det var ren tur som gjorde att han inte dog. Jag köper tanken att även dåliga beslut kan ha positiva konsekvenser på längre sikt p.g.a. lärdomarna man drog av sitt okloka agerande och att man om man fick möjlighet att, som här, gå tillbaka i tiden och radera sitt yngre jags misstag, mycket väl kan orsaka negativa konsekvenser för sitt äldre jag. Det här är en intressant premiss för ett avsnitt som detta men tyvärr fokuserar allt på en enda händelse i Picards liv som det ägnas mycket tid åt och under bitar av avsnittet är det rejält segt. Det hade intressantare om man gjort några fler nerslag under Picards liv, fått se honom göra om några av sina livsval och sedan i slutet serveras konsekvensen (andre löjtnant Picard).
Jag köper inte riktigt lärdomen här, den unge Picard ska tydligen av barslagsmålet ha lärt sig att varje sekund är dyrbar och att livet inte får slösas bort. Det är en rimlig lärdom. En ytterligare rimlig lärdom borde ju varit vikten av att göra en risk/reward kalkyl innan man tar risker och att vissa risker inte är värda att ta efter som konsekvenserna om det går dåligt är mycket större än vinsterna om det går bra. Men det lär han sig tydligen inte alls!
Så med allt gnäll, varför ändå en 8:a. Jo avsnittet besvarar en helt annan fråga. Många och där ibland jag har tänkt: Om jag bara fick vara 20 igen och veta det jag vet nu. Det här avsnittet visar att det faktiskt skulle vara förskräckligt, jag gillar att de inte lät en yngre skådespelare spela Picard i det här avsnittet utan lät Stewart spela även den yngre Picard. Det skaver rejält och man blir påmind om att Picard här just är en 50-60 åring i en 20 årings kropp och hur eländigt det faktiskt är. De runt om kring honom är ju verkligen 20 och bär sig åt som 20-åringar och han som runt 60 kan inte alls relatera till dem och tvärt om. Ta “dagen efter” scenen med tjejpolaren. Jag tolkar det som att hon, som här kanske för första gången haft sex med någon som länge varit en nära vän, blir överrumplad av känslor hon inte kan reda ut och att det är orsaken till hennes reaktion och hur hon behandlar Picard. En mognare person hade troligen inte överraskats på det viset och inte reagerat så men vid 20 är man inte där än och så blir det en massa drama.
Extra betyg till avsnittet för att det lyckades lindra min pågående medelålderskris!
Jag gillar verkligen det här avsnittet och tycker att Q gör sig väldigt bra i det. Det är skrivet av Ronald D. Moore och kan nog delvis kopplas till hans liv. Såhär berättar han tydligen i ett kommentarspår till avsnittet:
There’s a lot of this, like I said the outset was somewhat autobiographical for me because my history was … I had gone to Cornell University on a Navy ROTC-Scholarship and was sort of unhappy. And in my senior year, I essentially just bummed out. I stopped going to class, like, at all! I stayed with my friends and partied all night. I didn’t go to class. And if you do that long enough eventually they ask you to leave. And they asked me to leave. So, they asked me to leave. Lost the scholarship. Suddenly, just my whole life kind of imploded. And that was the moment when I flew to Los Angeles with my friend at the time Eric Salzgaber who invited me to come live on his floor and try to be a writer and started my life over again. But, it was always, and still to this day, is somewhat of a, this black mark, this thing that happened, that I did that I’ve never quite reconciled in my head. And when I was at Star Trek there came this dawning realization that, if not for that incident … if I had not bumped out of college in the way I did, if I had not lost the Navy Scholarship in the way I did and ended up on Eric’s floor I would have never sold “The Bonding” to Next Generation. I would have never worked on the show … I would never have been … I mean, all this sequence of events sort of came from what at the time felt like a tragic mistake that I was embarrassed about and ashamed of. And over the course of working at Trek I started to realize that, the irony of that … and so this episode comes from that sort of realization of looking back at your life and saying: “Wow, things that I thought were huge mistakes at the time ultimately were the threads that became the tapestry of my life.”
@Mr_Trek, jag köper det helt och hållet, det var exakt det här de ville göra med avsnittet, det som stoppar att jag ger det ännu bättre betyg än 8 är att jag har så svårt att köpa att utan just den här händelsen (att vara en hårsmån från döden p.g.a. egen dumhet) skulle den 21 årige Picard ha utvecklats till den andre löjtnant Picard vi får se mot slutet av avsnittet. Jag köper det inte. Den 21 unge Picard vi får se i början av avsnittet ger inte alls intryck av att vara någon som behöver lära sig att bli bättre på att ta vara på möjligheter och att vara mindre försiktig.
Jag har svårt att se hur undvikandet av en urkorkad risk där det inte fanns något att vinna skulle vara första steget mot att bli en allt ängsligare och passivare person. Det skulle behövas några steg till i kedjan för att avsnittet skulle fungera helt.
Ah, Tapestry. Ett av mina absoluta favoriter och ett väldigt väl omtyckt avsnitt i allmänhet bland fansen. Det brukar ofta kunna dyka upp på diverse TNG och Star Trek topplistor. Däremot känner jag att jag förmodligen håller det något högre än det redan höga betyget som det i allmänhet får. Det är nämligen ett avsnitt som jag tycker är suveränt. 10/10. Knappt, men ändå.
Du nämner Q, då du ju är lite mer negativt inställd till honom, men här funkar han faktiskt för mig. Såna här Q-avsnitt, där han får komma in och vara en mer mogen och genomtänkt version av sig själv och ge oss och våra hjältar någon intressant och djup lärdom eller erfarenhet, det är precis det jag tycker om. Som vanligt tycker jag även att Q och Picard spelas väldigt bra, eller…det kanske snarare handlar om hur bra de fungerar tillsammans i sina scener i det här fallet. Det återkopplar också till den där barfajten som hade nämnts tidigare, i 2×17 Samaritan Snare samt 4×09 Final Mission, och ger oss för första gången Nausicaans. Nausicanns som kommer att bli en sån här typisk skurk/rymdpirat art i Star Trek. Lite förvånande rent av de faktiskt bara introducerades så här sent. Men väldigt mycket handlar det oma tt jag finner premissen och temat i avsnitten väldigt intressant och väl skrivet. Sensmoralen i slutet, som ni nämner, blir riktigt fin.
Förresten finns något väldigt diskret i avsnittet som jag iaf finner väldigt intressant. Nämligen att, när Picard berättade om den här händelsen i 2×17 Samaritan Snare, så berättade han att han tittade ner på kniven och skrattade utan att riktigt veta varför. Nu vet vi inte vad för typ av tidsmanipulation det här var eftersom det skapades av Q, men frågan blir då om allt som ändrades bildade en ny tidslinje från den punkten framåt eller om förändringarna hände i samma tidslinje. För, om det var inom samma tidslinje så blir det hela lite av en tidsparadox. Anledningen till att Picard mindes att han tittade ner på kniven och skrattade kan ha varit att det var framtida-Picard som helt enkelt var glad och lättad över att hans liv skulle återgå till vad det hade varit. Eller så var det bara en irrationell reaktion av chocken, det sägs inte tydligt. Men det är en intressant liten indikation på att det kan ha varit mer än så. 😉
Jag håller med @Hoffa om tjejkompisen och hennes reaktion efter att de hade legat (mer om det senare), däremot vill jag påpeka något viktigt angående hur den där barfajten påstås ha påverkat Picards liv. Jag får säga först att du har en väldigt bra poäng och det ligger något i det du säger att allting inte riktigt går ihop på den punkten. Jjag fick sitta och fundera lite hur och varför jag tolkade det annorlunda. När jag senare läste lite om bakgrundsinfon till avsnittet så tycker jag mig ha fått det jag trodde bekräftat. Jag tror nämligen att vad de försökte förmedla var att Picard i sin ungdom var lite halvt vild och tog massor med chanser lite hela tiden, utan att göra några risk/reward-kalkyler. Vad den här erfarenheten fick honom att inte ta livet för givet och faktiskt börja fokusera sin energi och vilja mot att uppnå sina mål. De nämner att idén var att visa att Picard utvecklats helt annorlunda jämfört med Kirk i sitt liv. Kirk beskrevs som en plugghäst i akademin, för att sen börja frigöra sig och bli den vi minns under karriärens gång. Picard var väldigt vild i akademin, för att efter den här händelsen börja fokusera sig mot sina mål och därmed bli betydligt mer professionell, beräknande och medveten om riskerna och de möjliga konsekvenserna som hängde ihop med riskerna som han kunde ta.
När framtida-Picard inte bara plockade bort den där erfarenheten från sitt unga jag och även – antar jag – ändrade sin personlighet genom livet till en mer kalkylerande men också ganska mätt 60-årig kapten, ja då ändrade sig hans utveckling och liv helt. Han missade massor med kritiska erfarenheter som gjorde honom till det han blev, och han kanske inte var lika fokuserad och villig att ibland ta vissa större risker för att visa framfötterna och uppnå sina mål. Vi får ju komma ihåg att en personlighet är konstant under utveckling och förändring, och en 60-årig Picard i början på sin egen karriär hade kanske inte alls lyckats lika bra just under den delen av sitt liv.
Avsnittet skrevs som sagt av Ron Moore, och i en tidigare kommentar så citerade Mr_Trek bakgrunden till den idén och varför det var ett väldigt personligt och speciellt avsnitt för Ron Moore. Faktum var dock att avsnittet förändrades ganska mycket under arbetets gång.
Ron Moore hade baserat det på Charles Dickens “A Christmas Carol” och ville först kalla det för “A Q Carol”. Avsnittet skulle också hoppa mellan flera olika tidpunkter och händelser i Picards liv som formade hans personlighet, precis som Hoffa efterlyste. Däremot tyckte inte Piller att det var något att ha. Mellan Pillers nej och oro över att det hade blivit alldeles för dyrt att producera, så fick därmed Ron Moore skriva om och trimma avsnittet lite. Piller var även den som till slut föreslog namnet till avsnittet.
Det ska även sägas att idén till en del av avsnittet fick krediteras till en extern författare i efterhand. Ingen kunde nämligen minnas var idén till det “vita rummet” kom ifrån och därmed krediterades ingen för det. Det var bara efter originalsändningen som en författare som pitchat ett avsnitt till serien ringde in och påpekade att den idén avr väldigt lik något som han hade i sitt avsnitt. Jeri Taylor och Ron Moore tog i efterhand och ringde upp personen så att han fick betalt och krediterades för det.
Inte bara var avsnittet väldigt omtyckt bland fans och kritiker, men även folk bakom produktionen var väldigt nöjda med avsnittet. Ron Moore gick i efterhand längre och menade att det här var ett av de bästa avsnitten han någonsin skrev för Star Trek. Ett mörkt moln på himmelen var dock Piller, som inte var speciellt imponerad över premissen bakom avsnitt, bland annat.
J.C. Brandy spelade Picards unga tjejkompis Marta Batanides och hon var väldigt uppspelt och nervös över att spela med Patrick Stewart. Flera stycken, däribland Stewart, var även lite oroliga över åldersskillnaden mellan paret. De som hade ansvar för hennes utseende fick därmed instruktioner att de skulle försöka få henne att se lite äldre ut. Efteråt var hon väldigt tacksam mot alla skådespelarna och väldigt imponerad av Patrick Stewart. Flera av er nämner dock att det kanske var lite konstigt hur hon betedde sig efter att de legat och kanske kan det förklaras av att Marta var menad att ha en lång dialogscen nästa morgon som förklarade det hela lite. Den scenen fick dock klippas bort för att avsnittet inte skulle bli för långt, kanske var det något som tappades iom det bortfallet av dialog.
Jag har väntat på vad @LDL skulle ha att säga om det här avsnittet, hade på känn att det var ett favorit avsnitt. Två saker
1) Kirk beskrevs som en plugghäst i akademin. Det här hade jag glömt, troligen för att det var så länge sedan jag såg ToS och ToS filmerna. Rebooten från 2009 gör ju en helt annan tolkning på den unge Kirk.
2) Aha, om man väljer tolkningen att barslagsmålet fick den unge Picard att lära sig att tid är en ändlig resurs som kan ta slut när som helst och att man därför måste fokusera på sina mål om tiden inte ska ta slut innan man kommit någonstans blir sensmoralen mycket mer begriplig. Det är inte risktagande utan fokus som är lärdomen. Det här nämns ju när Riker pratar med andre löjtnant Picard. Den Picard sägs ju ha ägnat livet åt att hatta mellan olika högt uppsatta mål utan att någonsin lyckats åstadkomma något pga oförmåga att fokusera. Med den här tolkningen blir avsnittet faktiskt ett snäpp bättre men det hade behövt vara tydligare. Bristen på tydlighet gör att jag fortfarande står fast vid min 8:a. Avsnittet är en lysande ide och premiss som de inte riktigt gick i mål med.
Jag håller också att beteenden och prioriteringar som är framgångsrecept i en vis fast i livet. (ex. 20års åldern) inte alls fungerar i en annan livsfas (ex runt 50*). Vilket ju är ännu ett argument för att det inte alls skulle vara så kul att vara 20 igen och veta det man vet nu.
*Jag vet att Picard egentligen är runt 60 men det är ju för att medellivslängden ökat. Mentalt och fysiskt uppfattar jag Picard som runt 50. Därför är det mer relevant att prata om honom som en 50-åring.
Bra att man fortfarande kan komma med lite konstruktiv information och tankar ibland. 😀