Nu har vi kommit fram till den period under Star Treks historia då The Next Generation och Deep Space Nine sänds parallellt. Så utifrån sändningsdatumen kommer jag att hoppa mellan de olika serierna. Det betyder att vi nu HELT PLÖTSLIGT är tillbaka på kapten Picards Enterprise. Med allt vad det innebär.
Det räckte med första bilden i Ship in a bottle för att jag skulle få ett mindre sammanbrott. Data som Sherlock Holmes. Igen? Men. Det är nog sällan som jag varit med om att min åsikt om ett avsnitt har skiftat så många gånger som för Ship in a bottle. Det finns lite fina vändningar i det här avsnittet.
Men först var det alltså det stora Sherlock Holmes-hatet som infann sig...redan i teasern. Och då menar jag alltså Sherlock Holmes i Star Trek-tappning. För någon som jag som inte gillar avsnitt som utspelas på holodäck överhuvudtaget så är ändå Sherlock-varianterna snäppet värre. Tänkte jag. Och så visar det sig att det är ännu mer förfärligt än jag först trodde: det är ett TRUBBEL PÅ HOLODÄCK-AVSNITT
Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?
Det förra avsnittet där Holmes dödsfiende Moriarty förvandlades från ett hologram till en självständigt tänkande varelse var i stort sett obegripligt för mig. Och nu dyker skiten upp igen. Miles från The Nanny vill bli en verklig människa, och lyckas till och med ta sig ut från holodäck.
Visst. Det finns två bra vändpunkter i handlingen där åtminstone den första kommer lite oväntat. Det blir så meta så för att kunna överlista Moriarty så måste man bygga en simulering inuti simuleringen av simuleringen. Och sedan flyttar man över Moriarty och hans flickvän till en hårddisk som är laddad med så mycket upplevelser att de två kan fortsätta att åka runt därinne hela livet och ständigt upptäcka nya världar. De förstår inte att de bara lever i en enda stor simulering i en hårddisk som lagras på en hylla. För att vara en kapten som för bara några avsnitt sedan oroade sig för friheten för några mekaniska hönsliknande robotar så är Picard rätt obekymrad kring att spärra in den virtuella livsformen Moriarty på en hårddisk.
Lite vardagsfilosofi räddar skivan, och moralen. Picard öppnar upp för att vi alla eventuellt lever i en datorsimulering (en möjlighet som även andra har diskuterat på sistone), och det blir förstås en liten extra metagrej av det hela eftersom jag ju sitter och tittar på en tv-serie om karaktärer som pratar om att deras verklighet inte är på riktigt. Snyggt.
But who knows? Our reality may be very much like theirs. All this might be just be an elaborate simulation running inside a little device sitting on someone’s table.
Men kan en sista replik och två intrigtwistar verkligen uppväga att allt annat är rövtrist. Jag suckar för mig själv och konstaterar – nej.
Betyg: 3/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 245 tv-avsnitt.
Det ska bli spännande att se vad du tycker om holosvitavsnitten i DS9 😛 Det finns faktiskt några som jag tycker är riktigt bra… Är inte särskilt många heller tror jag.
Säkerhetstänket på Enterprise är verkligen en total katastrof. Det är smått ofattbart att Picard aldrig såg till att stänga ner Holodäcket för gott. De kunde ju åtminstone börjat med att se till att det fanns en fungerande strömbrytare. Den här bristen på sunt förnuft gör att jag också har väldigt svårt att njuta av holoavsnitt.
Ja, hur i … kunde de här filerna inte ligga så lätt tillgängliga. De borde varit låsta så att ingen kom åt dem av misstag och borde vara omöjliga att röra utan auktorisering från någon av de högre befälen. Jag gillar tvistarna i avsnittet men det faller till slut på orimligheten. Som Moriarty programmet beskrivs känns det otroligt osannolikt att han inte skulle upptäcka bluffen. Förutom då att det fortfarande är absurt och stendumt att datorn kan skapa ett självmedvetet hologram, skulle, precis som jag klagade om förra gången (Elementary dear Data) betyda att datorn också är självmedveten vilket vi inte sett några tecken på. Premissen för avsnittet orimlig och då kan det i slutändan inte bli bra.
Dock vill jag ge en kanske lite ovänta poäng för originalitet. Det här med en simulation inuti en simulation inuti en simulation är ju Premissen för Inception som kom för några år sedan. Undrar om det här avsnittet var en del av inspirationen till den filmen. Jag tycker inte lika illa om det här som Roger men mer än 5/10 blir det inte. (Det finns en bra ide till ett avsnitt i botten, felet var att återanvända Moriarty karaktären)
Om avsnittet var inspirationen till Inception?
Nej, den filmens inspiration kom från en Farbror Joakim-serie av Don Rosa: http://www.cracked.com/article_19021_5-amazing-things-invented-by-donald-duck-seriously.html
😉
Men den serien är ju från 2002, det här avsnittet är från 1994 🙂
Jag tycker holosvitsavsnitten i DS9 är om möjligt ännu värre än de i TNG och Voyager. Visst är de färre men så tråkiga att de känns som om de aldrig tar slut.
Jasså, jag minns det här som ett helt OK avsnitt, och jag gillade Matrix-känslan i slutet. Jag var nyfiken, trodde nog att det kunde visa sig vara ett holodäckavsnitt som skulle få bra betyg, och hela inlägget är skrivet på ett sätt som gör att man väntar sig en tvist i form av en hyllning. Trean är väl tvisten i så fall…. 😛
Ah, Ship in a Bottle. Då var vi äntligen här. Jag har varit ängslig men nyfiken på din recension av avsnittet med tanke just på vad du brukar tycka om holodeck-avsnitt och vad du tyckte om 2×03 Elementary, Dear Data. Jag tänkte att äntligen blir Roger så chockad av han tycker det är bra och ger det ett väldigt högt betyg eller så blir det väldigt lågt.
Jag får dock hålla med ToT, själva recensionen verkar ha en egen twist för det låter länge och väl som om avsnittet faktiskt delvis övertygar dig att det förtjänat iaf ett någorlunda betyg. Så det är lite oväntat att det ändå blir en trea. 😛
Därmed så blir kanske det här avsnittet det där vi två haft mest olika åsikter hittills. Jag tycker nämligen att det här avsnittet är riktigt bra. 8/10 från mig, hör och häpna. 🙂
Jag håller med Hoffa och MatsN, det finns lite småproblem i premissen. Precis som jag nämnde i min kommentar till 2×03 Elementary, Dear Data så är det ganska osannolikt att datorn skulle kunna skapa självmedvetet liv. Om inte annat så är det också något väldigt farligt att introducera i universumet. Men nu är det tyvärr så och det blir inte enda gången det här används inom Star Trek, så det är väl bara att acceptera att så är fallet. När det kommer till säkerhetstänket på det här skeppet så är det under all kritik, som vi nämnt tidigare. Om nu Moriarty någonsin inser att han har blivit lurad så hoppas jag att de inte råkar släppa ut honom ur det där minnet igen.
Däremot så tycker jag att det här avsnittet faktiskt är riktigt smart och i viss mån originellt. Det är t.ex. inte ett vanligt fel-på-holodeck-avsnitt. Det är väl snarare ett designfel att datorn kunde skapa något så här avancerat och att den livsformen sen kunde styra holodeck och hota skeppets säkerhet inifrån. Men det som händer i det här avsnittet hör ju inte hemma i den kategorin, för det lilla felet som uppstår i avsnittet är ju något helt annat.
Sen är det väldigt fyndigt också hur de använder holodeck i avsnittet, där både Moriarty och Picard&Co (till slut) försöker manipulera den andra sidan genom någon slags Inception-taktik. Jag drar en parallell mellan det här och när författarna började skriva tidsparadox-avsnitt för att undvika Gene Roddenberrys regel om inga tidsresor. Smart och genomtänkt, för det mesta.
Utöver det så tycker jag att avsnittet också är ganska kul och att det rullar på i ett bra tempo som håller en på tårna med flera twists. Fast det ska ju ganska mycket till för att de ska misslyckas när mycket av handlingen kretsar kring rollfigurer som Data, Barclay och Picard. De slänger t.o.m. in en hel del intressant och lite filosofiska frågor i det hela. Något jag uppskattar väldigt mycket, framför allt den där slutscenen med Barclay och Picard. Det här påminner mig om sfdebris analys av Barclay där han tar upp just den här situationen för att beskriva Barclays personlighet och tankesätt.*
Jag håller dock inte med riktigt att Picard ska ha gjort fel när han stängde in Barclay i minneskuben. Det ska öht till ett väldigt strikt biologiskt perspektiv för att man ska se det som något slags fängelse, tycker jag. 😛
Faktum var ju att de hade inget sätt att låta honom lämna holodeck, vare sig de ville eller inte. Genom att låta hans program fortsätta köras i minnet så gav de honom ett kontinuerligt liv inom de ramarna de kunde, utan någon risk att det skulle bli slut på minne för fler erfarenheter. Då utgår jag från att han inte inser det, men det är ett helt annat problem. På holodeck kördes ju programmen också i minnet, den enda skillnaden var att de där presenterades för oss att se genom holodecket.
Det var inte tydligt från det du skrev, så jag ska klargöra det att scenen där Moriarty lämnade holodecket genom sin starka vilja var ett trick. Det var här Moriarty först började använda sig av sin holodeck-i-holodeck taktik. Det var därför han kunde låtsas ha tagit kontroll över skeppet innan Picard försökte slå i koderna, vilket innebar att Moriarty fick tillgång till dem. En variant av dagens phishing-sidor som låtsas vara banker, fast i holodeck format. Men vad gjorde han därefter? Jo, han insisterade på att de måste hitta en lösning för grevinnan också, för han visste ju att han fortfarande var kvar i holodeck. Han behövde fortfarande den där lösningen själv.
Jag antar att poängen med det hela helt enkelt var att övertyga dem om att det fanns en lösning och att det vore den enklaste, säkraste och mest etiska lösningen på deras problem var att hitta den. Lite motivation helt enkelt.
Det här avsnittet skrevs från grunden av René Echevarria och det bygger på avsnittet 2×03 Elementary, Dear Data. Efter det avsnittet så hade det blivit lite bittert mellan Paramount och ägarna till Sherlock Holmes rättigheterna, vilket länge gjorde en fortsättning omöjlig. Men när Jeri Taylor inför S06 gjorde ordentlig efterforskning om saken så verkade det juridiska mellan de två parterna snarare rikta sig mot Paramounts film “Young Sherlock Holmes” (1985), vilket öppnade upp för en fortsättning. Taylor berättar också att de var väldigt vettiga att förhandla med när det kom till att diskutera kostnaden för att licensiera det hela. När det stod klart att det var fritt fram att skriva en fortsättning så började de direkt skriva på den. Det här avsnittet växte fram ur en premiss som Echevarria hade pitchat till Piller redan under S03 och sedan introducerades t.ex. Moriarty och Barclay till den under arbetets gång.
Det här avsnittet ska även ha varit en av Brannon Bragas favoriter ur TNG, med alla twists och komplexitet. Däremot ska de som arbetade på avsnittet ha fått rita figurer/diagram under avbrotten för att hålla koll på handlingens Inception-style användning av holodeck.
* http://content.jwplatform.com/previews/mBya2CXu-Mp70XBi4