Det här avsnittet fick mig först mest att fundera över praktiska saker kring antalet matreplikatorer på rymdstationen. Ombord på Enterprise verkade alla i besättningen ha en egen apparat i sin hytt. Här finns det snarare ett antal utplacerade på olika platser på stationen. Ytterligare ett bevis för hur förhållandevis…ja, hur ska man uttrycka det…avskalat livet på Deep Space Nine verkar vara.
Och sårbart dessutom. För utan att veta det så råkar Miles O’Brien komma åt ett litet gömt reglage när han ska laga en matreplikator. I och med det så aktiverar han en apparat som planterar ett virus i all mat som produceras i replikatorn. Ett biologiskt vapen som legat och väntat på att få sprida sitt gift i 18 år, och ytterligare ett bevis på hur pass brutal konflikten mellan bajoraner och cardassier var.
Livsfarligt virus-plotten har med olika resultat testats i Star Trek sedan originalserien. Min favorit är fortfarande originalseriens The Naked Time där hela besättningen ballar ur på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker nog att man fick till en bra, och betydligt mer skrämmande, variant här. Det fabricerade bajoranska viruset påverkar först personens språkcentrum, så att ord verkar komma ut på måfå ur den smittades mun, medan allt som andra säger låter lika förvirrande och fragmentariskt. Till och med det man läser (se bild på före och efter utbrottet av sjukdomen) Först en tid efter språkstörningen kommer den livshotande febern.
En sjukdom som gör att du inte längre kan kommunicera är förstås extremt obehaglig. Att försöka hitta ett botemedel till en sjukdom när du inte längre kan prata med andra är förstås helt omöjligt. Som alltid i den här typen av avsnitt så bara råkar det vara så att det är ledningsgruppen och på centrala positioner ombord som alltid klarar sig så himla länge utan symptom – även om det i det här fallet till sist är en ferengier som visar sig vara mest motståndskraftig. Jag uppskattar verkligen Deep Space Nines version av ferengierna. De är inte längre lika bisarra som tidigare, inte lika korkade, onda och patetiska. Jag tycker också väldigt mycket om den mystiska dynamiken mellan restaurang/bar/spelhåle-ägaren Quark och säkerhetschefen Odo. Värsta antagonisterna som samtidigt respekterar varandra. Inga överraskningar för er som sett serien, men själv är jag nog ändå imponerad över att de här sakerna hamnat på rätt plats redan nu i serien. The Next Generation hade ju en extremt motig uppförsbacke att ta sig förbi i början.
Den kanske inte helt originella virus-plotten blandas upp med tillräckligt många dramatiska skeenden (en vresig man som försöker dra från rymdstationen trots karantänen, Kira som kidnappar en forskare för att få fram ett motgift, Siskos oro när hans son blir smittad, kaoset när ingen förstår varandra) så att det både känns spännande, ovisst och smart. Det enda jag inte riktigt förstår är hur man driver en restaurang med replikatorer. Blir det exakt samma mat som folk får ut ur sina maskiner hemma som de får på restaurangen?
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 5/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag som arbetar med med systemutveckling och systemtest kan inte låta blir att känna igen mig i O’Brian i början av avsnittet. Sådana där dagar har jag ibland och när han börjat prata strunt precis som om det var det mest meningsfulla i världen så trodde jag bara det slagit över p.g.a. att han jobbat för mycket, det var lätt att tro det, Jag har haft dagar då det känts som något liknande varit en hårsmån från att hända mig.
Quark och Odo är väl ett skolboksexempel på det man i dag kallar Frenemies alternativt best enemies. (De får mig av någon anledning att tänk på Knasen och Sgt. Snorkel)
7/10
Jag tycker holosvitsavsnitten i DS9 är om möjligt ännu värre än de i TNG och Voyager. Visst är de färre men så tråkiga att de känns som om de aldrig tar slut.
Jag håller återigen med, 6/10.
Avsnittet är helt okej och virushandlingen är inte helt ointressant heller. Saken för mig är att det känns väldigt mycket som ett mellanavsnitt, ännu en i raden äventyr som inte är menade att sträcka sig längre än det här avsnittets ramar. Jag tänkte t.o.m. för mig själv att det kändes som ett helt okej men ganska generiskt äventyrs-avsnitt inom Star Trek. Konceptet hade lika gärna kunnat utspela sig på Enterprise-D utan allt för stora omskrivningar. Så jag blev inte alltför förvånad när det visade sig att det från början skrevs för TNG, bara för att sen anpassas för DS9.
Men som du säger, trots att vi redan varit flera som sagt att det tar någon säsong innan DS9 hittar sin egen röst så är det ju klart och tydligt redan så att man från början fått till det väldigt mycket bättre än TNG. Åsikter kan variera, men jag kan i stort sett lova dig att ingen av de övriga serierna har en så brutalt dålig start som TNG. 😛
Angående stationen och replikatorerna så är det definitivt så att Deep Space Nine (som stationen döpts om till) i grunden har mycket mindre lyx än vad man är van vid från något Starfleet byggt. Det är faktiskt en bra fråga, jag minns inte på rak arm om vi ser får se många replikatorer i de många rummen på stationen, men jag skulle anta att så är fallet. Sisko lagar t.ex. mat hemma ibland, vilket ju inte är möjligt utan replikator. De har ju inga traditionella kök på rummen.
Det blir lite konstigare när man blandar in Quarks bar och andra som serverar mat på promenaden. Hut kan det här fungera om det finns replikatorer tillgängliga gratis på stationen? Mitt bästa antaganden är att vanliga repliaktorer kanske är begränsade till grundläggande mat och dryck. Medan Quark kanske har betydligt mer variation när det kommer till antal saker på menyn och egna recept som han programmerat in. Under seriens gång får vi även höra om hur Quark importerar många saker som han säljer. Kanske är det saker som folk generellt tycker smakar sämre när det är replikerat, eller kanske är det bara för lyxfaktorn.
Det här avsnittet köpts alltså loss från Sally Caves – som även skrev TNG 3×21 Hollow Pursuits – för TNG och hade blivit åsidosatt i över fem säsonger av den serien innan Behr fick i uppdrag att anpassa det för DS9. Efter Behrs anpassning jobbade även Shankar och Michael McGreevey på olika delar av avsnittet. McGreevey jobbade främst på dialogen och vad för konstigheter de smittade skulle säga. Shankar hade samma roll på DS9 som han vid det här laget hade även på TNG som främst vetenskaplig rådgivare, men han var även ibland ganska involverad i skrivandet av avsnitt. Baserat på det utgår jag från att delen som Shankar jobbade på i det här avsnittet var viruset och hur det skulle fungera.
Det var under det här avsnittet som Armin Shimerman kände att började få bättre koll på sin rollfigur, Quark. En liten kul detalj om Shimerman är att han senare tydligen ofta spelade lite martyr för skojs skull när det kom till Ferengiernas historia och utveckling i Star Trek. Han spelar ju i DS9 Quark som ledde vägen till en mycket mer uppskattad version av Ferengierna, men vad många kanske glömmer är att han även spelade en av Ferengierna när de introducerades i TNG 1×05 The Last Outpost.
Både Behr och Piller håll i efterhand dock med om att det inte var något briljant avsnitt och att det hade några svagare punkter.