Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.
Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv. Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.
Men Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.
Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 4/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 243 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det är sisådär, Iden med klonen gillar jag inte alls, kan man verkligen bara klona någon sådär rätt upp och ner, De kommenterar ju att klonen Bashir råkat skapa lämnar stationen i slutet av avsnittet för att fortsätta sitt liv. Va, vadå, hur funkar det där egentligen? Här tycker jag mig se samma sak som i tidiga TNG, en teknik som borde ha långt gående konsekvenser användes som plot device och glöms sedan bort.
Annars gillar jag också verkligen Odo men gillar inte hans misogyna rant i det här avsnittet där han framställer kvinnor som gnälliga och omöjliga att ha att göra med. Det blir inte bättre när de ger honom rätt när vi får se hur Keiko används. (Det är överlag ett problem med DS9 att Keiko får en misogyn roll som gnatande, klagande och oförstående hustru). Det är också samma problem här som i tng avsnittet Datas day. (Den ökända frukost scenen) Varför har paret O’Brian den här konversationen nu, det här borde ju ha kommit upp långt tidigare.
Jag sätter nog bara 4/10 på det här.
Jag tänker att Odo hatar alla. Jag förstår att Keiko är grinig, tycker fortfarande att O’Brien är så sjukt tråkig att klockorna stannar. Inte konstigt att man måste få ut den frustrationen någonstans. 😉
Jag håller med om det här avsnittet, 6/10.
Jag förstår att man skulle kunna tro att jag skulle betygsätta detta högre, dåd et hela kretsar kring en gåta, ett mysterium men jag tycker helt enkelt inte det är speciellt bra. Mysterier och twists i all ära, men att man skapar en klon av sig själv som man kan mörda för att sätta dit säkerhetschefen på stationen p.g.a. någonting han gjorde för vem vet hur många år sen….ja, ni hör ju själva. Otroligt långsökt.
Annars så tycker jag att avsnittet gör ett bra jobb med att fortsätta presentera rollfigurerna bättre och den här gången är det framför allt Odo. Jag är inget enormt fan av Odo, jag är ganska neutralt inställd till honom. Däremot är han onekligen intressant. Hans ursprung, vilket var något som författarna bakom serien redan från början ämnade att rota i senare i serien. Det faktum att han blev Cardassiernas säkerhetschef på stationen, fick fortsätta som säkerhetschef under Bajoranerna och även nu under Federationen. Det säger ändå en del om honom. Att han är principfast och konsekvens, att han förmodligen anpassar sig till den grad det behövs efter sittande regim men styrs av ett eget driv av skipa rättvisa (eller iaf ordning) och att alla sidor ser honom som trovärdig och pålitlig p.g.a. detta. Det är ändå ganska intressant, i.o.m. att han inte verkar ha några etiska problem med någon av de här motsatta regimerna. Han är inte nödvändigtvis lojal mot någon regim.
Vi får också följa O’Brien och Keiko lite och återigen bråkar dem. Det här paret verkar ha allvarliga kommunikationsproblem om de aldrig verkar diskutera något innan det är för sent. Nu är det ju kanske lite för sent att inte vilja flytta till stationen. Jag förstår verkligen att många fans inte tycker om henne, då hon skrivs otroligt gnällig och det är nästan som om hon bråkar och kritiserar bara för sakens skull istället för att vara något förstående eller iaf försöka hitta en lösning (som hon faktiskt gör mot slutet, med skolan). Stackars, O’Brien.
Även Siskos son Jake får vi se lite av i det här avsnittet och hur en vänskap börjar formas med ferengiern Nog. Det finns så många trådar och det händer alltid massor med saker samtidigt på olika håll i DS9.
Vi får se lite Jadzia och Bashir också. Bashir är fortfarande ganska irriterande, medan Jadzia ändå är otroligt tålmodig med honom. Det är inte riktigt den Jadzia Dax som rollfiguren senare utvecklas till, det är lite väl mycket Dax och för lite Jadzia. För mycket av den vise gamle gubben över henne.
Avsnittet var alltså det andra som producerades för DS9, efter piloten. Men man valde sen att sända det som det tredje avsnittet istället. Idén bakom avsnittet kom till stor del från Gerald Sanford och det var sen Piller som jobbade på avsnittet och faktiskt ändrade och skrev in en hel del eget i det.
Regissören Paul Lynch tyckte att det var ett väldigt bra avsnitt från piller och att alla gjorde bra insatser. En av de främsta författarna på serien, Ira Steven Behr, tyckte dock att avsnittet var svagt på flera punkter. Framför allt slutet tyckte han var ganska svagt, men även saker som inte direkt hade med Pillers manus att göra. Han tyckte att flera av avsnitten i början på säsongen hade problem med att få till rätt fart och rytm genom avsnitten.
För er som kommer ihåg så var ju Behr även med under Säsong 3 av TNG som författare och lite av en handledare för de andra författarna på serien. Behr kände ju Piller sen tidigare och när Pilelr togs in i början på TNG S03 som “head writer” så bad han Behr att komma med honom och handleda de andra. Han lämnade dock under året då det blev väldigt mycket drama. Han fick flera gånger lugna ner de andra författarnas känslor när de var arga på Piller eller när Gene Roddenberry lade sig och skapade en dålig atmosfär. Vid ett läge så var tre av författarna som var kvar sen S02 på väg att sluta med omedelbar verkan, efter att Piller skickat ut grundläggande instruktioner för hur avsnitt skulle skrivas, men Behr lyckades lugna ner dem och få dem att fortsätta till slutet på säsongen. När det blev dags att påbörja jobbet på DS9 så kallade Piller återigen på Behr.