Eftersom jag valt att se Star Trek-avsnitten enligt den ordning som de visades i amerikansk tv så blir det en liten mikropaus från The Next Generation nu. För medan TNG hade sändningsuppehåll i januari 1993 så drog nästa Star Trek-serie igång: Deep Space Nine.
Och jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag sett fram emot det här. En helt ny serie. Helt nya rollfigurer (nåja, mestadels i varje fall). En ny plats att lära känna och utforska. Efter 136 Next Generation-avsnitt (eller om det är 137, jag och Memory Alpha räknar på lite olika sätt) så känns det otroligt skönt med lite omväxling. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag sett ett enda avsnitt av Deep Space Nine tidigare, jag har alltså mindre koll än någonsin tidigare under det här bloggprojektet. Och, som jag skrivit i kommentarsfältet här, jag var också lite nervös. Få av mina Star Trek-bekanta har haft något positivt att säga om den här serien, även om några av er varit mer nyanserade i kommentarerna här på bloggen.
Så, vad var mina första tankar efter att ha sett piloten, det allra första dubbelavsnittet i serien? Ja, men jag är försiktigt positiv. När jag skriver det här så har jag sett de första fyra avsnitten (i sträck, samma kväll) och det känns på många sätt som en “enklare” serie än The Next Generation. Folk har känslor, passioner, viljor. På det sättet liknar det mycket mer normal tv-dramatik, till skillnad från den märkliga stämningen i The Next Generation där alla är lite högtidliga, spända, behärskade. Alla är liksom mer lika Data där än Data egentligen är lik en människa i TNG, om ni förstår vad jag menar. Självbehärskning och ett professionellt beteende är A och O. I Deep Space Nine är snarare kutym att reglerna bortses ifrån.
Skillnaden är också tydlig när det gäller själva spelplatsen. På rymdstationen Deep Space Nine är det smutsigt, nergånget, ingenting fungerar och allt är kaotiskt. Det är långt ifrån den sterilt perfekt värld som finns ombord på Enterprise. Och den där lite gammalmodiga (och lätt kolonialistiska) upptäckartanken som ju är Star Treks ursprung är i mycket helt frånvarande. Till DS9 kommer folk från olika delar av galaxen, snarare än att man ska åka runt och “upptäcka” dem som någon annan Columbus med warpmotorer.
Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.
Men att producenterna valt Sisko som chef för stationen är intressant även ur andra synvinklar. Han är ensamstående pappa. Han är också svart, vilket jag tycker är en strålande fortsättning på det mångfaldstänk som funnits hos Star Trek sedan starten. Och han är inte särskilt tvålfager eller insmickrande på något sätt. Lite som hela serien, faktiskt. Jag tänkte att jag skriver om resten av casten i kommande blogginlägg, annars blir det för långt här.
Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.
Till skillnad från The Next Generation så är Deep Space Nine betydligt mer introducerande och pedagogiskt förklarande i sitt första avsnitt. Premissen för serien är tydlig, den handfull huvudpersoner som det mesta kretsar kring är väl utmejslade karaktärer. Tack vare en maskhålsöverenskommelse med aliens blir dessutom rymdstationen i ett bortglömt stjärnsystem under avsnittets gång förvandlad till en hot spot för handel i galaxen.
Jag gillar den här piloten väldigt mycket, även om jag också – efter mina fyra avsnitt – kan se att varje del i den här serien inte kommer att befinna sig på den här verkshöjden. Deep Space Nine är både svårare och simplare än sina kollegor i Star Trek-universumet. Men det lär jag återkomma till framöver.
(PS: Att återvända till dvd-formatet efter att ha sett The Next Generation på Bluray är däremot helt fruktansvärt.)
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 1&2/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 241 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Var ett tag sedan jag kommenterade på den här bloggen… men nu är du äntligen framme vid min favoritserie! 😀 Precis som med TNG är det helt klart så att det tar ett tag tills serien blir riktigt bra. Jag tycker att det tar fart ordentligt i säsong tre. Däremot är de första två säsongerna av DS9 i min mening ljusår bättre än början på TNG, som nästan lyckas få mig att skämmas som trekker.
Jag såg det här avsnittet för en vecka sedan när jag och en ST-kompis skulle introducera än ännu icke-frälst vän till ST och vi hade med Emissary i programmet. Något som slog mig när jag tittade var hur mycket karaktärerna utvecklas under seriens gång. När ens hjärna är inställd på hur de är i senare säsonger, så känns de allt rätt annorlunda här. Karaktärer som Bashir, Kira och Quark är inte direkt så sympatiska här, men med seriens gång lär man (i alla fall jag) sig att gilla dem. Något som ska bli spännande att se är om serien kommer att lära dig att gilla ferengerna. Många tycker nog att det är här i DS9 som ST-skaparna listar ut hur de ska användas på ett effektivt sätt som art.
När det gäller bilden förstår jag att det är traumatiskt att ha lämnat blu-ray för DVD. Kan dock säga att bilden kommer att bli bättre i senare säsonger av DS9, även om det såklart är samma lägre upplösning.
tycker redan att quark är mycket mer mångfacetterad och utbyggd jämfört med andra ferengier, faktiskt. och det är väldigt skönt med tanke på att han verkar bli en återkommande karaktär.
Är lite tveksam till vad för Trek-kontakter du har haft tidigare… DS9 brukar väl (med rätta) anses som den bästa serien bland fansen? Men som du redan varnats för, det tar några säsonger innan det kommer igång på riktigt.
Det är rent allmänt bland Star Trek fans en ganska ny/modern uppfattning. Det är först på senare år som DS9 börjat växa väldigt mycket i popularitet. Om du nu går in på ett Star Trek forum som t.ex. TrekBBS så är det precis som du säger att majoriteten kanske håller DS9 högst, men så var det inte alltid. Länge under och efter att serien först sändes så hade den en mindre kärna med fans, men i allmänhet sågs den som det svarta fåret i Star Trek familjen. 🙂
Jag gissar att den stigande populariteten är för att den så mycket verkar handla om vår post 11 september värld. Jag vet inte hur den upplevdes när den sändes men nu på 2010-talet känns den väldigt relevant. TNG handlar om en idealiserad framtiden men DS9 känns så här långt som den rätt mycket handlar om vår tid. (I och med att den inte är episodisk så känns den också direkt modernare, den var nog före sin tid när den kom)
Sant, men jag tror även det är mer än så. Jag tror att DS9s format åldrades bättre och passar bättre in i den typen tv-program vi ser idag. Det är mycket mer fokus på rollfigurerna och dess utveckling. Det är mycket fler trådar och komplexitet. Allt det här innebär ju också att det passar en mer serialiserad serie också, vilket det mer och mer blev. Alltså en värld där svåra och komplicerade situationer uppstår där det kanske inte finns ett rätt svar, och där ens beslut och handlingar får konsekvenser som de sen måste leva med i kommande avsnitt.
Allt det här passar ju mycket bättre in i dagens tv-värld än t.ex. superepisodiska TNG. På sätt och vis kanske DS9 rent av var lite före sin tid.
Ira Steven Behr som ibland kom att vara ganska frustrerad och ledsen över att DS9 ska ha fått mycket mindre uppmärksamhet och hyllningar än det förtjänade ska vid slutet av serien ha sagt till Larry Nemecek och andra någonting i stil med att “om några år kommer folk förstå hur bra den här serien faktiskt var”. Så blev det ju.
På tal om Larry Nemecek. Ron Moore kommer ju efter TNG att gå över till att skriva för DS9 och jag vet att Larry Nemecek har berättat att folk som älskat Moores Batttlestar Galactica eller jobbat på den, långt senare kommit fram till Nemecek och varit jätteförvånade över att de sett mycket av vad de gjorde i den serien redan här i DS9. Vilket förvånade Larry Nemecek, för enligt honom så var det ju självklart att det var här som Ron Moore hade lärt sig och testat olika saker som han sen även använde i Battlestar Galactica.
Om du är en bit in när du skriver detta så har du redan sett ett par “mindre bra” avsnitt, jag kan inte hjälpa att undra om de inte stressade på* säsong 1 av DS9 för ett par avsnitt bygger på manus från början skrivna för TNG. (de avsnitten är verkligen sisådär) överlag har DS9 S1 en del gemensamt med TNG S2 i att den är ojämn, det finns både jätte bra och jättedåliga avsnitt och det känns lite som de behövde lite tid på sig att hitta rätt med serien. Tack och lov kommer du inte behöva genomlida två hela säsonger innan kvalitén blir jämnare den här gången. (Hoppas jag, jag är 1/3 igenom S2 nu).
*Undrar om det är Babylon 5 som spökade, kan DS9 ha snabbats på för att komma igång före?
Det finns ju en Babylonteori, absolut. Att det handlade om att få ut den första rymdbasserien.
Det är nog min favorit. Det finns så många personer att tycka om vilket gör det lättare att ha överseende med dess brister. Jag blir väldigt sugen på att se om den nu.
Det här är ett mycket bra pilotavsnitt för en ny Star Trek serie och jag tycker att de lyckas bra både med att presentera den nya besättningen, stationen, själva premissen för serien samt situationen med Cardassierna. Dessutom görs det på ett mycket intressant och sevärt sätt. Det är stort. Därmed ger även jag avsnittet 8/10. Möjligen den bästa piloten ur alla serierna, men den har faktiskt hård konkurrens från en av de framtida piloterna. 🙂
Först och främst måste vi påpeka en ganska viktig sak som vi fick se i avsnittet. Jag vet inte om du missade den här detaljen, Roger, iom att du skrev “när Borgerna attackerade Jorden”. Men faktum är att den där korta scenen med Borgerna när Siskos fru dog och de fick överge skeppet faktiskt var Slaget vid Wolf 359 från TNG 4×01 The Best of Both Worlds: Part II. Då var det inte möjligt för dem att visa oss slaget, då det hade blivit alldeles för dyrt. Istället fick vi bara se konsekvenserna av slaget, då alla Starfleet-skepp flöt runt ute i rymden som vrak. Här fick vi äntligen se en liten bit av vad som hände då, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Inte bara för att vi fick se mer av Wolf 359 som är en enorm händelse inom Star Trek, utan också för att de på så sätt redan började binda ihop DS9 med TNG och övriga universumet.
Vi fick också träffa de främsta ur besättningen och på stationen lite kort. Precis som du säger så ser man redan här en stor skillnad mellan Quark och TNGs ferengier. De tog chansen iom den nya serien för att på sätt och visa återskapa ferengierna. De skulle fortfarande användas mest för komisk effekt, men de blir mer sympatiska och lättare att stå ut med i allmänhet. Mycket tror jag att det beror just på att de får en annan roll i universumet. De slutar presenteras som skurkar och våra främsta fiender i rymden, som TNG försökte introducera de som, och de slutar presenteras som en militär supermakt i rymden. Inte heller skrivs de som några slags varelser som skuttar runt och ska vara klart underlägsna de andra arterna. De är annorlunda, men de behandlas med mer respekt.
Andra som vi får träffa är Bashir, som verkar vara lite korkad (på ett typiskt naivt och oerfaret sätt) och ärligt talat lite av ett okänsligt arsle, samt Jadzia Dax, som jag tycker direkt visar potential att bli en väldigt intressant rollfigur. En ung kvinna med en symbiont i sig som har flera livstider av erfarenhet, senaste som en självsäker gammal man. Bara sättet som Sisko kallar henne “old man” får mig att bli hoppfull att hon inte bara kommer bli en av de vanliga kvinnliga stereotypen som vi får se så ofta på TV. Jag ska ta och erkänna redan här, det tar ett tag innan hon når dit, men Jadzia Dax kommer faktiskt att bli en rollfigur som jag uppskattar väldigt mycket.
Sisko är jag lite mer tveksam till att börja med. Avery Brooks gör det ganska bra, men det märks att han har lite unika grejer för sig i rollen som Sisko. Allt jag kan säga efter att ha sett intervjuer och dokumentärer med Brooks är att han ändå gör ett ganska bra jobb med att dölja de, för i verkligheten är han betydligt mer…udda. 😛 Sisko är iaf rätt person för DS9 och DS9 är nog också rätt uppdrag för Sisko. Båda behöver läka och hitta sin motivation igen och tillsammans bygger de upp varandra. Han är inte en kapten i rang än, han är alltså på Rikers nivå. Men iom att det här skulle vara en lite gränsstation ute i ingenstans så skulle ha agera kapten för stationen, då det inte fanns någon av högre rang stationerad där.
På tal om stationen så är den alltså byggd av Cardassierna under ockupationen av Bajor, men när de lämnade så blev den Bajoransk infrastruktur. Bajoranerna bad alltså Starfleet att driva stationen både för att hindra Cardassierna att komma tillbaka och för att deras ledare hoppas kunna gå med i Federationen i framtiden när de byggt upp sig själva igen. Det är alltså en blandning där det är Bajoranskt territorium och egendom, även del av besättningen är Bajoransk och leds av Kira, men där något avtal verkar ha nåtts om att Starfleet ska och Sisko ska vara kaptenen och kunna styra saker på sitt egna sätt.
Kira tycker jag lite försiktigt om, om än att jag har lite extra svårt för henne i de här första avsnitten innan Nana Visitor får lite bättre koll på henne. Jag finner hennes reaktioner här väldigt överdrivna. Det är som om varje gång det minsta händer så är hon redan uppe på en 9a/10a på skalan. Efter några avsnitt tonar hon ner det lite och då har jag lite lättare för henne också.
Även Dukat måste jag så klart nämna. Dukat var den sista Cardassiska prefekten över Bajor, det var alltså han som hade befälet över stationen. Han var emot att lämna Bajor och han fortsätter figurera flitigt. Jag tycker att rollfiguren är riktigt intressant och Marc Alaimo spelar honom som vanligt lysande, även om han tydligen inte var första valet för rollen. Den passar honom dock, då han även spelade den förste Cardassiern vi stötte på; Gul Macet i TNG 4×12 The Wounded. Det var ju t.o.m. så att de då anpassade Cardassiernas fysiologi efter Marc Alaimo, speciellt nacken. Macet och Dukat är dessutom väldigt lika. Så lika att många fans skojar om att Dukat bara är Macet efter att ha bytt identitet, eller att de båda är släkt. Rätt för rollen som Dukar är han iaf, tycker jag.
Om jag ska klaga lite på något i avsnittet så är det väl att maskhålet dök upp lite väl enkelt och lägligt just när Starfleet tagit över driften av stationen.
En sak är iaf säker, den här piloten var dyr. Kanske var det även därför som TNG var tvungen att spara in lite extra pengar på vissa avsnitt i S06, så att man kunde lägga de på DS9s pilot istället. Herman Zimmerman säger t.ex. att de lade mer pengar på den här piloten än vad de hade i budget för ST:TUC.
Den här piloten skrevs alltså av Piller och även Berman var med mycket och utvecklade grunden till det här. Piller menar att den här piloten var väldigt ambitiöst och försökte täcka alla grunder som man kan kräva av Star Trek samtidigt som allt de täckte skulle hålla en bra kvalitet. Han tog väldigt mycket inspiration och lärdomar av Star Treks två tidigare piloter, TOS 1×00 The Cage och TNG 1×0102 Encounter at Farpoint. Länge trodde han dock att det skulle bli en katastrof och han gick tillbaka och filmade om flera scener innan han gav sig. Han nämner även att Berman fick jobba på avsnittets post-production i flera veckor innan det var klart. Men när han äntligen fick se det färdiga avsnittet så var han väldigt nöjd.
En annan sak att påpeka var att iom introduktionen av Jadzia Dax så återintroduceras alltså Trillerna, som var med först i TNG 4×23 The Host. Som jag nämnde då så har även Trillerna gjorts om en del sen dess. Visuellt ser de annorlunda ut, men även interaktionen mellan de två varelserna har ändrats. Då var det att symbionten helt styrde värdkroppen, nu skapas istället en ny person som är en blandning av de båda istället.
Det här avsnittet introducerar också s.k. runabouts. En ny, liten skeppstyp som är större och mer kompetent än den typen av skyttlar som vi fått se i TNG. Det här verkar också ganska naturligt, då skyttlarna brukar ha moderskeppet i närheten så behöver de inte vara fullt så individuellt kapabla. Här måste dock varje skepp kunna användas för längre uppdrag och klara sig självt.
I Wolf-359-scenen på Siskos skepp får vi även se dess Vulcanske kapten som spelades av J.G. Hertzler. Hertzler skulle långt senare spela en väldigt populär rollfigur i DS9.
Förövrigt så fick avsnittet, vad jag kan se, väldigt bra kritik och tittarsiffror när det sändes, vilket gjorde människorna bakom DS9 väldigt hoppfulla om att de hade fått till den här serien direkt.
Bakgrundsinfo – Deep Space 9 (DS9)
Mot slutet av produktionen av TNG S04, strax efter att TNG exploderat och blivit väldigt populärt, så kom studions ordförande med en förfrågan till Rick Berman och Michael Piller om att börja utveckla en ny Star Trek-serie. Han hade några idéer som han föreslog men som vanligt så lämnades mycket upp till Piller och Berman.
Det sägs att Gene Roddenberry gav sitt godkännande, men jag tolkar det som att han godkände en ny serie snarare än premissen och innehållet. P.g.a. sin hälsa så hade ju Roddenberry blivit allt mer frånvarande från det dagliga arbetet och det var snarare Berman och Piller som styrde TNG. Kort därefter gick även Gene Roddenberry bort och jag har hört Piller berätta att de aldrig faktiskt hade berättat för honom om serien de utvecklade.
Så det kommer för alltid att vara oklart vad Gene Roddenberry hade tyckt om DS9 som serien sen blev. Hade han accepterat den eller hade han försökt stoppa den? Även om han med tiden på TNG hade släppt igenom allt mer så bröt DS9 så fullständigt med hans vision för Star Trek i vissa hänseenden. Det var även det som många fans som var kritiska mot DS9 och riktningen serien togs nämnde, att den bröt mot Genes vision och att det inte var riktig Star Trek. Men som jag har nämnt under TNGs gång så finns det ju en parallell mellan när Roddenberry börjar släppa taget om serien och när serien börjar bli klart bättre. Så frågan är, spelar det någon roll? Själv har jag svårt att tro att Gene Roddenberry hade godkänt den, och det är ändå okej. Jag tycker ändå att det är en av de bästa serierna i det här universumet och jag skulle inte ens bli förvånad om den rent statistiskt visar sig vara den bästa under det här projektets gång.
Ira Behr, en av de främsta författarna som togs in för DS9 (och som ju redan hade jobbat med Piller och Berman på TNG, nämner att DS9 från början visade i sin atmosfär och visuella stil att det var en helt annorlunda serie jämfört med TNG. Det här ledde till att många fans kritiserade serien för att ha lämnat Gene Roddenberrys vision om den (nästan-)utopiska framtiden, men Behr menar att medans det är sant så tror och hoppas han att Gene Roddenberry hade tyckt om och förstått behovet av att skaka om saker lite och fortsätta utforska nya saker inom Star Trek.
Men vi kan inte prata om bakgrunden till DS9 utan att ta upp en väldigt känd debatt kring dess ursprung. 1989 hade nämligen J. Michael Straczynski pitchat idén för serien som skulle komma att bli Babylon 5 på flera håll, bland annat för Paramount. En viss tid gick därefter medan han producerade en pilot för konceptet. Paramount tackade dock nej, delvis för att de redan hade en populär SciFi-franchise i Star Trek. Men inte långt därefter föreslog Piller och Berman DS9 för dem, vilket hade många saker gemensamt och Paramount sa ja.
Babylon 5 kom att plockas upp av Warner Bros. och började sändas kort efter DS9, samt att konkurrera med DS9 under de kommande åren. Själv har jag inte sett B5 än, men jag har förstått att det finns många likheter mellan de två serierna. Jag har dock även hört att det finns gott om saker som skiljer de åt.
Medan Straczynski aldrig har anklagat Paramount eller Berman&Piller för att plagierat hans idé – han har snarare tryckt på hur han tvivlar på att så är fallet, att Berman&Piller inte kunde ha vetat om detaljerna från hans pitch eller för den delen verkar vara den typen av människor – så har så klart fansen debatterat sedan serierna började sändas att så skulle vara fallet.
Men tillbaka till DS9. Iom att det här var den första serien att produceras och sändas parallellt med en annan Star Trek-serie och TNG skulle fortsätta sändas i ytterligare två år, så bestämde Berman&Piller ganska snabbt att det inte fick vara ännu en skepp-baserad serie. De kände att det skulle överlappa för mycket och bli för trist. Länge funderade de därmed på att förlägga det till en station på någon planet, men p.g.a. oro för produktionskostnaderna och att fansen förmodligen ville vara ute i rymden iaf så bestämde de sig för en rymdstation.
Anledningen till att det blev just Bajor var att man först ville ha med Ro Laren som first officer för Deep Space 9. Michelle Forbes var dock inte bekväm med att skriva kontrakt för sex år och tackade nej, men då hade de redan bestämt sig för det. Istället fick Nana Vistor ersätta henne som Kira Nerys.
Utöver det så ville de definitivt ha en mer dynamisk och dramatisk besättning än TNG hade. Detta ledde till Starfleet-personalen inte var så perfekta som på Enterprise och att delar av besättningen varken var Starfleet eller människor. På så sätt kunde man ha intern drama utan att tvinga starfleet människorna att starta den. Dessutom, eftersom de var på en rymdstation där utomjordingar stannade och interagerade så hade man den vinkeln också. Premissen för DS9 gick mycket mer ut på att folk skulle komma till stationen än att de skulle ut och upptäcka dem.
Trots det så såg man dock till att förlägga stationen ute på gränsen av känt territorium. Man ville inte vara för inbakade i Federationen och Starfleet med stöd överallt omkring sig, utan man ville skapa en situation där man snarare var tvungen att klara sig själva och göra vad man kunde med det man hade. Konstigt nog så innebar också det, på något paradoxalt vis, att man på ett mer direkt vis än de tidiga serierna kunde utforska människan och Federationen, snarare än att lägga så mycket kraft på att upptäcka andra civilisationer och utforska dem. Man lade dock in en liten gardering med runabouts, så att man iaf kunde röra sig och utforska runt området man befann sig i iaf.
Genom att också ha en premiss där man kommer tillbaka till samma plats varje vecka så bakade även Berman&Piller in i premissen att den här serien var naturligt gjord för att vara mer serialiserad än episodisk. Man vara tvungen att ta konsekvenserna för vad man gjorde, snarare än att bara kunna åka iväg till nästa planet.
Överlag blev DS9 en väldigt annorlunda serie än TNG. Snarare än en i grunden episodisk serie med vissa röda trådar, som TNG hade utvecklats allt mer mot, så var DS9 i grunden gjord för att passa mer serialiserad berättelser bättre. Det är också det som DS9 kanske är mest känd för i Star Trek universumet, ett avsteg från det episodiska. I början kändes den ändå väldigt lik TNG, med en hel del episodiska avsnitt. Detta verkar vara ett problem som Star Trek-serier ofta har, att ha lite svårt att komma igång och hitta sin egna plats i universumet. Den här gången är det dock inte i närheten av hur dåligt TNG började, det är nog ingenting i det här projektet. Berman nämner också att det var väldigt mycket lugnare och mycket mindre drama än på TNG S01. Det här fenomenet beror förmodligen på att det inte fullt ut är planerat och definierat i förhand, utan att man improviserar en del. Men ju längre in i serien vi kom, desto mer lutade DS9 mot en mer serialiserad handling och det var då den var som bäst.
Det var mer komplicerade situationer, utan att det nödvändigtvis fanns ett rätt svar. Ibland p.g.a. problemets natur, ibland för att de helt enkelt var tvungna att agera utan att ha all information tillgänglig. TNGs väldigt svart-vita etiska kompass, som redan under den serien börjat luckras upp till att inkludera fler gråzoner, blev utbytt mot en kompass som med tiden kom att handla allt mer om gråzoner. Även besättningen, Starfleet-människorna inkluderat, kom att få ta svåra beslut som kanske rent av var felaktiga.
En annan sak som DS9 blev känt för inom Star Trek-universumet var antalet återkommande rollfigurer och att man fokuserade mycket mer på deras utveckling snarare än TNGs många high-koncept avsnitt. Att serien blev allt mer serialiserad knuffade givetvis även det DS9 i den riktningen, fler återkommande rollfigurer och mindre gästskådespelare som veckans aliens. Detta gjorde att det fanns mycket mer trådar och komplexitet att jobba med. Slutligen måste man också nämna att medan TNG besättningen nästan alltid sågs i sina professionella roller så gör man i DS9 lite både och. Privatliv och professionellt liv hålls isär till viss grad men man får se en blandning av både och.
Slutligen är DS9 känd för ännu en sak som jag inte kan nämna riktigt än dock. Jag vill ju inte spoila något i onödan. Jag säger väl bara att runt den här tiden hade digitala effekter börjat bli möjliga. Det kunde fortfarande vara dyrt och de koma tt fortsätta använda modeller och analoga effekter ett tag till, men under seriens gång så går man allt mer över till digitala effekter. Det öppnar självklart upp nya möjligheter som inte funnits i tidigare serier. 😉
Förutom att använda sig av TNG för lite världsbyggande och intresseskapande i den delen av universumet där DS9 skulle verka så såg man också till att ha med Picard här i piloten. Man flyttade även över O’Brien, som sagt. Man tyckte att han var alldeles för bra skådespelare och rollfigur för att sitta och skräpa i Enterprises transportör rum hela tiden. Man ville även att Famke Janssen, som medverkat i TNG 5×21 The Perfect Mate, skulle komma ombord och spela Jadzia Dax, men hon tackade nej. Istället valde man då, ganska sent, att plocka in Terry Farrell i samma roll. Farrell började därmed filma sina scener för piloten senare än sina medarbetare och hon hade dessutom ganska svårt att få till vissa scener. Hon har senare erkänt att hon mot slutet började hoppas att hon skulle få sparken, men det fick hon inte och med tiden gick det bättre och bättre.
Slutligen måste vi också nämna tittarsiffror och popularitet. Medan DS9 aldrig nådde upp till TNGs siffror så var det ändå en framgångsrik syndikerad tv-serie och de hade ändå olika möjligheter att lyckas stort. När TNG startade så var det väldigt lite konkurrens, det fans väldigt få serier med stor budget och stora ambitioner som följde den affärs- och distributionsmodellen. När allt fler såna serier började dyka upp så hade redan TNG lyckats etablera sig. När DS9 startade så hade de betydligt mer konkurrens och det hjälpte inte att delar av Star Trek fans vände den ryggen ganska tidigt. DS9s allt mer serialiserade natur var också ett problem i vissa fall. Vissa små stationer ville inte tvingas att visa avsnitt i följd och lade ner att visa DS9, folk som missade några avsnitt längre fram i serien hade svårt att ta sig in igen (det fanns inte riktigt on-demand lösningar på den tiden heller) och nya tittare som försökte följa serien fick det också svårt p.g.a. serialsieringen.
Konstigt nog så var det så att medan folk säger att DS9 blev bättre och bättre och allt mer serialiserad så är faktum att tittarsiffrorna sakta men säkert kröp neråt för varje år som gick. Mot slutet så uppskattas det att bara 60% av USAs territorium hade tillgång till DS9 sändningar.
Jag skulle snarare påstå att JMS har varit ganska tydlig med att han anser att DS9 är till stora delar en ripoff av B5.
Och de som inte sett B5 än borde verkligen göra det!
Hmm. Jag har läst på liitegrann för att kunna svara.
Det jag skrev var från Memory Alpha, så det kanske var lite partiskt. När jag läser det nu så var det även lite otydligt. Jag menade att JMS alltid verkar ha stått fast vid att han inte tror att Berman&Piller medvetet ska ha plagierat delar från B5. Däremot är han inte alls lika säker på övriga på Paramount och menar att folk som jobbade för dem och kunde påverka utvecklingen av DS9 kan ha gett specifika instruktioner eller helt enkelt styrt utvecklingen i den riktningen. Detta låter dock ganska sannolikt, då Berman&Piller t.ex. fick klara instruktioner från första början angående några grundläggande delar som serien skulle bestå av.
Men som jag läser från olika källor och citerade kommentarer från JMS så var han aldrig speciellt bitter över det hela eller mot Star Trek. Någon kvarvarande bitterhet verkar isf bara existera mot Paramount p.g.a. känslan att de kan ha plagierat B5 och skapat den här situationen. Annars verkar han ganska snabbt ha lagt det bakom sig. Så, det känns som om det till viss grad snarare är fansen för serierna som gjort en väldigt stor grej av det hela och varit väldigt säkra och absoluta i sina åsikter om vad som har eller inte har hänt. Det är intrycket jag får efter att ha läst runt lite.
På den andra punkten kan jag bara hålla med. Det har stått på min TODO-list ett tag nu. 🙂
Jo, jag håller absolut med om att bitterheten/ilskan är riktad mot Paramount snarare än Piller/Berman eller Star Trek i sig.