Det stora problemet med The quality of life är väl att avsnittets huvudpersoner Exocomparna – ett slags självlärande reparationsrobotar – är så förbannat fula. Här känns varken effekterna eller designen värdiga en 90-talsserie, utan vi befinner oss i ett avsnitt som hade vunnit på att lanseras som en retrodoftande tribut till originalserien. Jag tycker att Exocomparna mest ser ut som ett slags mekaniska hönor, eller som en plockad kalkon av plåt inför thanksgiving. Eller kanske bara en knubbig borrmaskin.
Överhuvudtaget är det ibland svårt att veta var vi befinner oss rent designmässigt i The Next Generation. Enterprise är smäcker och relativt tidlöst designad på utsidan, medan de fyrkantiga skyttlarna ombord mest ser ut som en hyllning till orginalserien – skitfula och boxiga. Gränssnittet på datorer och paddor måste dessutom vara det mest ineffektiva i universum. Det tar ju sån plats med alla dessa färgade balkar och rutor som finns överallt att man nästan inte kan se informationen man söker eller reglagen man vill använda.
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till The Measure of a Man.. Det där man bestämmer om Data är en människa eller inte. Att det här avsnittet inte är lika inspirerande beror delvis på att de där flygande plåtburkarna inte är lika engagerande som Data. De kommunicerar inte, de skriver inte poesi till sin katt, de gör sitt jobb utan större åthävor. Förutom när en instruktion hotar att ta livet av en av dem. Å andra sidan komplicerar det här avsnittet ytterligare vad man ska räkna som livsformer, och det i sig är ju alltid intressant. Det är Datas känslomässiga reaktion som är avsnittets egentliga kärna. Hans emotionella handlande när han plötsligt står inför en annan artificiell intelligens med eget tänkande.
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i A fistful of Datas. I det här avsnittet är hans skäggodling också ett samtalsämne. Under avsnittsteaserns pokerparti hävdar Crusher att skägg är mannens motsvarighet till smink, medan de ansiktshåriga männen – Riker, La Forge och Worf – mumlar något osammanhängande om manlighet. Det hela slutar i en utmaning. Vinner Crusher nästa parti så ska männen raka sig, vinner någon av männen ska Crusher färga håret brunt. Och precis när avgörandet närmar sig så kallas alla till bryggan. Jonathan Frakes, som regisserade det här avsnittet, stör sig otroligt mycket på att den här tråden inte plockas upp i avsnittet. Pokermatchen används bara som en filler för att fylla ut programtiden.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 237 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Nä, det här funkade inte. Vi tyckte exokomparna var rätt söta men annars var det så förutsägbart hur det skulle gå *Gäsp* 5/10 efter som det inte finns så mycket som är direkt dåligt. Pokermatchjen var dock hemskt könsrollssunkig. Ibland känns TNG bara så gammal. (Undrar om den kommer kännas bättre på det här området ytterligare 25 år in i framtiden när 90-talet blivit mer förr i tiden.
PS du glömde betyget.
Jag kom på det där med betyget när jag nu satt och kollade på avsnitt 11. Fatta, avsnitt 11. Sen får jag börja med DS9. Tänk om jag hatar det från första avsnittet. SJU SÄSONGER AV HAT
Sju säsonger av HAT vore visserligen toppen för oss läsare men jag hoppas för din skull att det inte blir så.
Jag har själv bara kommit två säsonger in i DS9 men jag tror inte att du kommer hata den i 7 sösonger. Jag tycker att den är rätt trögstartad i början, men när de väl definierat de olika rollfigurerna blir det riktigt bra, så du kan nog vara lugn! Avery Brooks är dock den svaga länken för mig, inte alls lika vass skådespelare som de andra i DS9, men jag hoppas det blir bättre också.
jag var faktiskt lite positivt överraskad av de första avsnitten, ibland är det bra att gå in i saker med låga förväntningar.
Även jag håller med om 6/10. Ännu ett helt okej avsnitt som inte direkt står ut på något sätt.
Till skillnad från andra avsnitt på senare tid som hållit ungefär samma nivå så känns detta som ett avsnitt som fokuserar på lite mer intressanta ämnen och diskussioner och mindre på att bara vara lite kul och underhållande. Tyvärr så räcker det inte på egen hand och avsnittet är också lite segt, samtidigt som temat kring AI är lite av en fortsättning på det vi sett tidigare med t.ex. Data.
LeVar Burton fick tillåtelse att odla skägg till detta och förra avsnittet, vilket berodde på att han skulle ha skägg till sitt bröllop. Men till skillnad från när han hade skägg i 5×17 The Outcast så försvann inte skägget helt plötsligt här. Istället bakade de in de i avsnitten lite bättre, vilket är anledning till att han hade skägg både i det här avsnittet och i förra.