Det finns ingen tröttare subgenre inom Star Trek än “Trubbel på holodäck”. Det är för enkelt, helt enkelt. Manusförfattarna kan hitta på en plats och en situation och sedan låter man datorn krångla och vips så har man en intrig för ett avsnitt utan att behöva ta hänsyn till några begränsningar i tid eller rum. Jag tycker som regel att de är för kackigt gjorda för att fungera som genreövningar, även om man i det här fallet verkligen har lagt ner tid och möda på att få till det. Det enda egentliga värdet jag kan se är väl det rent absurda – som i det här avsnittet när Worf blir sheriff i Deadwood (Har försökt läsa den här texten för att bli omvänd, men den hjälpte inte).
Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.
Mest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.
På slutet är det meningen att vi ska skratta ihjäl oss när Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona, och nu vill kramas och pussas med Worf. Jag skrattade inte så jättemycket åt just det.
Däremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – så himla ipad.
Det här är ett lättsamt mellanavsnitt, regisserat av Patrick Stewart som tyckte att det här var bland det roligaste han gjort under sin karriär. Själv tycker jag att det är mycket väsen för rätt lite resultat, och hade faktiskt varit lite mer intresserad av den ursprungliga såpaidén – att Alexander försöker få Worf och Troi att bli kära i varandra genom holodäcksspelet.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 236 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Avsnittet har sina poänger , Jag gillar Troi som gunslinger. (Sirtis underanvändes klart i TNG, hon har talanger för helt andra typer av karaktärer än Troi).
Det är rätt kul när Worf försöker hitta på något jobb under ledigheten och Picard inte låter honom slippa vi blev rejält besvikna när vi insåg att det Worf försökte komma undan vara att umgås med sin son. SKÄMS Worf, här var du ett hederlöst kräk!
Är det inte här som Crusher håller på att repetera en pjäs med flera ur besättningen och hon ser helt uppgiven ut efter som de andra är så …värdelösa. (Riker får ju sitt manus utbytt mot Ode to spot och märker inget).
Men annars, det börjar bli obegripligt varför holodeck tillåts användas för rekreationssyfte, det verkar ju fullständigt livsfarligt. Om det hände så här många tillbud på en nöjespark hade den tvingats stänga för länge sedan.
Sist. “Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona” Det där var en rjält sunkig dos Homo och Transfobi. Den här scenen hade man förhoppningsvis inte gjort idag.
Ännu ett helt okej avsnitt, men precis som jag nämnt tidigare så är det inte riktigt den här typen av avsnitt som brukar få mig att gå igång. För mig känns det snarare som om författarna utnyttjar ett kryphål för att undvika universumet och rollfigurerna i serien och istället producera något annat. Så, 6/10.
Jag har precis lagt förra avsnittet – 6×07 Rascals – bakom mig där jag förklarade att ju fler barn avsnittet kretsar kring desto mer troligt är det att det hela blir ett ända stort barnprogram som man inte ska ta på något större allvar. Här har vi ett exempel på det, och då är det bara Alexander involverad trots allt. Ändå blir det ett avsnitt som bara vara tänkt att vara lite kul och underhållande utan att det kan tas på speciellt stort allvar i det stora hela. Däremot skyller jag inte det här på Alexander. Det här gjordes som vanligt för att folk bakom serien ville göra ett sånt här avsnitt och Alexander vara bara ett verktyg för det ändamålet. Jag nämnde t.ex. tidigare, i kommentarerna för 6×04 Relics att del av anledningen till att Brannon Braga lämnande ifrån sig det avsnittet till Ron Moore var att han var mer intresserad av att jobba på ett kommande avsnitt. Det här är det avsnittet.
Jag håller även med det Hoffa skriver om deras användning av holodeck när det konstant visar sig vara livsfarligt. Jag sa något i stil med det i början på serien när de började göra såna här avsnitt. Kanske är de så beroende av holodeck att de inte kan tänka sig att leva utan dem? Livsfarligt verkar det iaf vara. 🙂
Avsnittet köptes in från Robert Hewitt Wolfe som även krediterades för det. Det var det här avsnittet som gjorde att de anställde Wolfe som författare på DS9 efteråt. Efter att det köpts in så var Braga som jobbade på det som sagt, så även han krediteras för det.
Avsnittet i sig är fyllt av referenser och hyllningar till vilda västern genren och olika filmer. T.o.m. titeln till avsnittet är en hyllning till Clint Eastwood-filmen “A Fistful of Dollars”.
Marina Sirtis (Troi) skulle först spela en av de som dansade inne på krogen i det ursprungliga manuset, men det ändrades senare för att ge henne en större roll. Däremot var Michael Dorn lite mindre nöjd med henne vid inspelningen av en scen i avsnittet, då han kände att hon försökte vara roligare än honom och därmed ta strålkastarljuset ifrån honom i vad som skulle vara ett Worf-avsnitt.