För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.
Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:
In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.
Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.
Jag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Var rädd att du skulle hata detta men det är ju rätt Kul och det är rörande att Ro bestämmer sig för att stanna kvar i sin barnkropp ett tag extra på slutet. Det här är nog första gången i sitt liv hon fått vara ett barn.
Sedan visar ju avsnittet igen att man inte ska låte Riker ansvara för skeppet. Nu blir han spöad av två gamla Klingonskepp som måste vara från ToS era nästan, och detta med Ferengi besättningar som inte kan vara i närheten av den klass klingonbesättningarna höll. Kul också när Riker Technobabblar så Ferengin som ska ta över datorn blir alldeles yr i huvudet.
Hur mycket kul detaljer som helst i det här avsnittet. Barn Picard med skoldatorn är en annan favorit.
Men som sagt, Ska ett Galaxy klass skepp, det bästa Federationen har vi den här tiden verkligen vara så här lätt att slå ut i avsnitt efter avsnitt, det börjar kännas löjligt vid det här laget.
Hmm, en ny Star Trek serie där besättningen är pre-teens. Njae, jag säger nog pass på den. 😛
Till skillnad från vissa är jag ändå inte helt motsatt att ha barn med i Star Trek eller att ha något enstaka avsnitt ibland som kretsar kring barn på något sätt. Allt beror egentligen på kvaliteten och om det fungerar för mig rent allmänt. Men jag har ändå ett ganska grundläggande problem med avsnitt som fokuserar på barn, speciellt om det är flera barn istället för vuxna. Såna avsnitt har en tendens att bli lite till barnprogram i tonen och handlingarna. De riktar sig helt enkelt inte längre till den vanliga tittarskaran, vilket är ett problem.
Så det är med lite förvåning som jag faktiskt får säga att det här inte var så illa, det var rent av ganska bra. 7/10. Jag tycker både handlingen och manuset duger fint och som tur är gör flera av barnskådisarna ett ganska bra jobb med rollfigurerna, på ett sätt som ständigt påminner oss att det här är de vanliga rollfigurerna i yngre format.
Även jag tyckte att scenen med Picard och barndatorn var ganska kul, men på tal om scener som fick min uppmärksamhet. O’Brien och pre-teen Keiko, vad menade och förväntade hon sig där egentligen? Vi kanske ska vara glada för att det var O’Brien som var den vuxne och inte tvärtom…
Att de använder TNGs tolkning av Ferengierna återigen är däremot ett ganska väntat drag för ett sånt här avsnitt. Det är inte ett avsnitt som man ska ta på för stort allvar är meddelandet. För det är ju svårt att ta dem på allvar, Ferengierna. Men om vi nu ska snacka om Ferengierna så måste vi ändå nämna Enterprise. Precis som Hoffa skrev; Vad sysslar de med? Det börjar bli lite löjligt. Det är klart att det bara var äldre och mindre klingonska skepp för att det var de modellerna som de hade tillgängliga, men ändå. Vad har t.ex. Worf att säga till sitt försvar? Worf spenderar sitt liv på att träna och förbereda sig för strid som den klingonen han är, och så blir han besegrad av en ferengi med en phaser lite hur som helst. Skäms, Worf! 😛
Ett lite mer allmänt klagomål är det här med att transportören allt mer bli någon slags magisk allt-i-allo maskin. Det är svårt att se hur, även inom Star Trek universumet, folk kan bli gjorda till barn igen. Vid liknande händelser som har hänt tidigare så har transportören iaf haft något i buffern som den förvandlar folk till, men här kommer det från ingenstans. Så, det sägs inte rakt ut, men det luktar väldigt mycket den där förvanskade evolutionsläran som tyvärr poppar upp i Star Trek ibland, den som snarare är motsatsen till evolutionslära. Det var ett tag sen det var något jag tog upp, men hur kan man annars förklara att transportören kan återskapa dem som barn? Resonemanget måste väl vara att evolution alltså är förutbestämt i DNAt och att transportören därför kan ta reda på vad som kom innan och vad som skall komma efter. Eftersom det inte tas upp ska jag inte vara så hård emot avsnittet, men jag ville påpeka och ta upp det oavsett.
Avsnittet regisserades av Adam Nimoy, Leonard Nimoys son. Piller köpte loss originalmanuset till det här avsnittet innan Allison Hock, en extern författare fick finslipa den. Ron Moore berättar att han trodde att Piller blivit galen när han fick höra att Piller hade köpt loss den. Gång på gång försökte han begrava premissen till avsnittet, men det slutade bara med att han tvingades hjälpa till med avsnittet istället. Moore tyckte att idén var löjlig och ville inte ha något med den att göra – han nämnde bland annat hur långsökt det var att Ferengierna lyckades ta över Enterprise – men han berättar att när han ändå tvingades ge sig i kast med avsnittet så tog den professionelle författaren över och gjorde sitt bästa ändå. Till slut tyckte han faktiskt om resultatet, även om han fortfarande avskyr blotta tanken på den premissen.
Det här var sista avsnittet av TNG, rent kronologiskt, där O’Brien är med. Nästa gång vi får se honom går han över till DS9, även om det produktionsmässigt faktiskt filmades två månader efter DS9 piloten. Detsamma gäller Keiko och Molly O’Brien.
David Tristan Birkin som spelade unge Picard i avsnittet spelade tidigare även René Picard (Picards brorson) i 4×02 Family. Dessutom spelade Isis J. Jones (unga Guinan) även unga Whoopi Goldberg i filmen Sister Act som släpptes samma år. Roliga sammanträffanden. 🙂
Jo, visst ser skeppen gamla ut för att de återanvänder modeller men det sägs explicit i avsnittet att det är surplus ships, allt så överskott som Ferengierna sedan utrustat med nya vapen. Visserligen händer det att krigsmakter säljer ut relativt nya fordon (ofta av besparingsskäl) men Klingonerna känns inte som de som skär ner på flottan för att de behöver resurser till annat. Särskilt inte som deras flotta måste vara rätt åtgången p.g.a. inbördeskriget för 1.5 år sedan. Säljer Klingonerna av krigsfartyg får man nog räkna med att de verkligen är “bättre” begagnade.
Det har kanske framgått mellan raderna tidigare att ett av mina andra nörderier är militärhistoria och det retar mig en hel del att Enterprises kapacitet som krigsskepp är så otroligt inkonsekvent. Jämför salvan de fyrar av i “The survivors” i S3, eller hur de lätt slår ut ett Galor klass skepp (Det bästa Cardassierna har) i början av “The wounded” i S4 med den här patetiska uppvisningen.
Absolut, du har helt rätt. Enterprises krigsförmåga växlar väldigt mycket från avsnitt till avsnitt. Det är ju visserligen inte designat för att vara ett optimalt krigsskepp, men det är ju ändå väldigt modernt och kraftfullt jämfört med många av de andra skeppen vi ser. Så, nog tycker även jag att de borde slagit ut två gamla – och betydligt mindre – klingonska skepp. (Vi återkommer till det här om inte allt för lång tid, tror jag 😉 )
Problemet är väl, utöver vilka modeller som fanns tillgängliga, att de vanligaste raserna som vi fått se inte har några skepp som är klart starkare än Enterprise för den här scenen. Därmed så kan de rimligen bara vinna om de har ett klart numeriskt övertag, vilket blir dyrt att producera. Därmed kanske beslutet blev att det inte spelade så stor roll exakt vilka skeppsmodeller det var, då det inte kunde bli optimalt ändå. Kanske. 😛