Okej, så manusförfattarna och producenterna tyckte själva att de åstadkommit något i stil med Närkontakt av tredje graden den här gången. Men den mer uppenbara referensen när man ser Schism med facit i hand är väl snarare Arkiv X som ju drar igång knappt ett år efter det här avsnittet. I och med det här avsnittet så återvinner ju Trek-producenterna en av de äldsta vandringssägner som finns kring utomjordingar – att de älskar att kidnappa människor och utföra medicinska experiment på dem. Det enda som fattades i det här avsnittet var kanske att Riker utsatts för samma alien anal probe som ju förekommit i South Park.
Fast om man ska tro på teasern innan förtexterna så är det annars lätt att tro att det här avsnittet har en hela annan A-intrig, nämligen en om poesi. Data har nämligen bjudit in till en ytterst plågsam diktuppläsningskväll, och trots att han inte har några känslor så vågar ingen berätta för honom att hans poesi stinker.
En sak jag liksom älskar med Star Trek är att allting alltid får så stora konsekvenser. Som i det här avsnittet. Riker sover lite dåligt några nätter (vem gör inte det, liksom), AHA! Det måste betyda något jätteskumt! I det här fallet upptäcker man visserligen ganska snart att det finns flera skumma omständigheter. Rikers arm är nämligen avsågad och sedan tillbakafäst igen. Hans trötthet beror alltså på att han blir kidnappad på nätterna och utsatt för diverse experiment. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man misstänker att något skumt är på gång ombord på skeppet, eftersom en portal håller på att öppnas på ett av lastdäcken, en öppning så stor att att den hotar att spräcka skrovet på Enterprise.
Det finns två höjdpunkter i det här avsnittet, det ena är när flera av de bortförda tillsammans på holodäck lägger samman sina olika minnesfragment till en bild av vad de varit med om. En suggestiv scen, där detalj läggs till detalj. Det andra är förstås när vi får följa med Riker som vaken befinner sig i det märkliga undersökningsrummet med de insektsliknande varelserna. Så nära riktig rymdskräck har inte The Next Generation befunnit sig på mycket länge.
Därför blir det lite av en besvikelse att det här är ett avsnitt utan closure. De mystiska utomjordingarna kommer undan, vi vet inte vem de var eller vad de egentligen ville. På vissa sätt påminner Schism om inledningen av originalseriens The Empath – men där fick vi ju trots allt reda på vad allt gick ut på så småningom.
Rikers sista replik i avsnittet öppnar i och för sig upp för en fortsättning, men lite luttrad av det sätt som The Next Generation så skulle det kunna hända både senare under den här säsongen, eller i nästa spinoff-serie. Eller aldrig.
PICARD (to Data, Geordi) Have you any idea what came through the rupture, before you were able to shut it down? DATA No sir. We were unable to track it once it left the Cargo Bay. GEORDI Maybe it was a probe of some kind... DATA Perhaps they are simply curious. Explorers, like ourselves. Riker is grim-faced. RIKER Ensign Rager and I were lucky to escape... and Lieutenant Hagler's dead... (beat) I have a feeling that whoever sent that thing... was more than simply curious.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 233 tv-avsnitt. Det här är mitt femtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Men, är det inte här vi får Ode to Spot! det är ju riktigt bra. Data poesi är ju också riktigt välgjord. Det känns verkligen som det är Data som skrivit den. (den är mao träffsäkert dålig). Scenen när de återskapar experiment bordet är också riktigt obehaglig och så får Troi vara kompetent utan att det ens är något barn inblandat.
Visst är det ode to Spot, bara att klicka på videoklippet så får du uppleva det igen. Var Troi kompetent, minns jag inte ens. Alla dessa avsnitt som kommer och går.
Jag tycker att det här avsnittet har en hel del gemensamt med vad de gjorde 5×26 och 6×01 Time’s Arrow. Det är lite annorlunda och mystiska utomjordingar som är helt annorlunda från de flesta vi mött och kommer genom någon form av portal för att anfalla eller undersöka oss. Här fokuserar de och spenderar mycket mer tid kring de aspekterna och när man lägger till kidnappningarna och experimenten så lutar det allt mer åt skräckhållet. Det tycker jag ändå att de gör helt okej, plus själva utredningen av vad som händer. Jag är väl inget enormt fan av skräckgenren, men det här var ganska lätt och underhållande ändå. 7/10.
Precis som i Time’s Arrow så blir jag också väldigt nyfiken på att veta mer om de här utomjordingarna och var de kommer ifrån. Tyvärr blir det inget mer om de här utomjordingarna, utan den här tråden förblir liggandes. (Precis som vid liknande tillfällen tidigare så nämner jag det här då det iom inte kommer något mer naturligt tillfälle i framtiden)
Från ett modernt tv perspektiv så kan jag inte låta bli att skratta lite när jag tittar igenom det inbäddade poesiklippet. Att det här faktiskt hittade ut på TV i en av den tidens populäraste serier är ganska otroligt ur det perspektivet. Det var inte lika mycket snabbklippning och konstant action på den tiden. 😛
Brannon Braga krediterades för det här avsnittet och menar att själva kidnappningarna inte var så intressant eller den fräschaste idén. Han var mer intresserad av mysteriet och konstigheterna kring det i avsnittet, innan besättningen började klura ut vad det handlade om.
På tal om Datas dikt om Spot så var faktiskt Brent Spiner ganska imponerad över att den ändå var så bra, både när det kom till att det rimmade, att det var technobabble och att det faktiskt hade en väldigt fin innebörd.
Slutligen så var en annan sak de här utomjordingarna hade gemensamt med de i 5×26 och 4×01 Time’s Arrow att folk inte var så nöjda med deras utseende. Piller, Braga och regissören Wiemer var alla ganska missnöjda med hur utomjordingarna såg ut och menade på att de inte alls var så skrämmande som de var tänkta att vara. Det ska ha varit till stor del därför som de valde att inte ha med de här utomjordingarna igen, trots att de hade lämnat den dörren öppen i slutet på avsnittet. Braga ska dessutom ha varit ganska arg på att de som satte ihop trailern till avsnittet (som visades veckan innan) hade gjort det fullständigt uppenbart vad som hände i avsnittet och vad det hela handlade om.
Just ja, Jonathan Frakes är riktigt bra på att spela mentalt ur balans, då får vi se här när Riker inte är riktigt riktigt pga sömnbrist och det kommer ett avsnitt när vi får ännu mer av den här varan. Jag ansluter helt till devisen. “Riker must suffer!” (Det blir alltid bra då).