DS9: Move along home. Det med de spelgalna Wadianerna.

 

ds9 move along homeJa, men det här var lite kul. Federationen får kontakt med nytt folk, wabianerna, som skickar en delegation till Deep Space Nine. Men det visar sig att de nya bekantskaperna är betydligt mer intresserade av Quarks spelhåla än några diplomatiska överläggningar. De är så pass duktiga på roulettespelet att Quark börjar fuska för att slippa betala ut fler vinster. När han blir påkommen går han med på att spela ett wabianskt spel , Chula, för att blidka de nya gästerna. Utan att han vet om det så symboliserar hans spelpjäser olika bestättningsmän på Deep Space Nine. Sisko, Bashir, Dax och Kira förlyttas in i spelet där de får olika gåtor och uppgifter att lösa. Och det tar ett bra tag innan vare sig besättningsmännen inne i spelet eller Quark förstår vad som står på spel. Eller att de fyra inne i spelet utsätts för fara när uppgifterna ökar i svårighetsgrad.

ds9 move along home 2Move along home känns lite som en kombination av Tron, Fångarna på fortet och Wipeout. Men som vanligt lyckas man inte förvalta en rolig idé hela distansen (vet inte om det beror på att de ofta återkommande budgetproblemen). Testet där de tävlande ska komma på att de ska dricka drinkar på ett cocktailparty för att inte kvävas känns sådär. Och när man precis vant sig vid tanken på hinderbanekonceptet så kan en av de tävlande kastas ur spelet genom ett tärningskast. Jag skulle helt enkelt vilja ha ett lite konstruktivt samtal med spelkonstruktören bakom Chula. Men egentllgen är mitt problem helt enkelt barnprogramifieringen av de olika Star Trek-produktionerna. Så tycker i varje fall jag att det känns som här, det får inte bli för farligt, allvarligt eller realistiskt. Synd på ett upplägg som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.Den enda ljuspunkten är väl att Quark, i ferengimått mätt, visar sig vara ovanligt hedersam och solidarisk mot sina kompisar på tymdbasen.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 10/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 255 tv-avsnitt. 

Första gången. Om Fantastika 2016.

 

fantastika 3
Jerry Määttä berättar om trender kring jordens undergång inom science fiction på Fantastika.

 

 

Det här projektet handlar inte bara om äventyren som inträffar i Star Trek-universumet. Det handlar i lika stor utsträckning om min egen upptäcksfärd in i fandom och nörderi. Det är inte så mycket att boldly go where no one has gone before, utan stigen är snarare väl upptrampad. Men för just mig är det ändå en process fylld med förstagångsupplevelser..

I vintras var jag till exempel på Science fiction-mässa i Stockholm. En ganska lam tillställning där jag kände mig lite mer awkward än vanligt. Det var mycket kommers och cosplay, men allt var liksom lite stelt. Jag pallade inte ens gå fram och prata med de glada personerna i Star Trek-montern.Och de där märkliga köerna där man fick betala för en autograf och en selfie – en så himla konstig grej.Jag missade i och för sig de snack och samtal som hölls där, så helt rättvis är inte mitt utlåtande. Och att jag åkte hem med några Linda och Valentin-album är jag tacksam över idag. .

fantastika 2
Mats Strandberg berättade om sn senaste skräckroman Färjan.

Men det var ändå anmärkningsvärt hur stämningen var totalt annorlunda när jag besökte science fiction och fantasykongressen Fantastika 2016, årets Swecon-arrangemang. En tillställning som är så pedagogisk mot förstagångsbesökare att man till och med skriver så här rart på sin hemsida: “På ens första kongresser är det ofta programmet som är viktigast, innan man känner så många av de andra deltagarna. Medlemmarna är, kort sagt, där för att ha kul, vilket för en del innebär att gå på jättemånga programpunkter och för en del att hänga i baren hela helgen”. För min del var det rätt så mycket seminarie-extravaganza. Jag valde bort de mer interaktiva workshopsvalen (man ska ha något kvar att längta efter i livet), men var fullt nöjd med att få lyssna på seminarer som hette saker som Feministisk science fiction på sjuttiotalet och idag, Kulturell appropriering och exotisering och Robotars moral. Jag hittade en (för mig) ny och intressant tv-blogg, Onda cirkeln. Och så fick jag en snabb men effektiv introduktion i hela SF-coniversumet genom att gå på presentationen av nästa års Worldcon i Helsingfors och Caroline Mullans seminarium om sitt liv som SF-nörd. Allra mest intressant var det förstås för en dystopiker som mig att lyssna på Jerry Määttäs föredrag om jordens undergång och trender inom apokalyptiska scenarion inom science fiction. Blev ännu mer sugen på att läsa ännu mer SF, men först var det visst ett litet Star Trek-projekt som skulle avslutas.

I stort var jag väldigt positivt överraskad av Fantastika. Välorganiserat, mysigt och med hög nivå på de flesta paneler och seminarier som jag var på. Och jag blev supersugen på att åka till Helsingfors nästa år…

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 254 tv-avsnitt. 

TNG: Birthright pt 1 & 2. Det där Worf träffar pacifistiska klingoner och Data hallucinerar.

tng birhtright 5

Ytterligare ett dubbelavsnitt mitt i en säsong i The Next Generation. Den här gången var orsaken till dubbleringen att man tyckte att man hade en så bra och fyllig storyline om Worf att den liksom inte rymdes i ett enda avsnitt. Däremot ville man gärna komplettera den med en parallellhandling i den första av de två delarna. Det är ganska ironiskt att det är den där framkrystade bihandlingen som är det minnesvärda från det här dubbelavsnittet. Datas surrealistiska drömmar får Worfs storyline om pacifistiska klingoner att framstå som fantasilös.

tng birthright 4I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:

No man should know where his dreams come from. It spoils the mystery, the fun. I’m proud of you, son. I wasn’t sure you’d ever develop the cognitive abilities to make it this far. But if you’re here, if you can see me, you’ve crossed over the threshold from being a collection of circuits and subprocessors and have started a wonderful journey.

tng birthright 2Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:

My cat is present, my potted plant, and my paintings.

I avsnitt två skrotar man Datas storyline för att istället fokusera helt på Worfs äventyr. Ett stort misstag. I korthet skulle jag vilja beskriva Worfspåret så här: Efter ett tips om att hans far är i livet ger Worf sig iväg på ett räddningsuppdrag. Istället för sin pappa hittar han en grupp klingoner som självmant dragit sig undan världen och utvecklat ett pacifistiskt samhälle. Worf radikaliserar de unga i lägret genom att återintroducera klingonska hedersbegrepp och aggressiva traditioner, och kidsen överger så småningom sina föräldrar för att leva som arga och mordiska klingoner i stället. Det är en klingonsk rättighet att få vara ett krigiskt rövhål. Ja, inte ens pacifistiskt uppfostrade klingonbarn vill egentligen syssla med sånt där trams. På nytt denna trista idé om att klingonerna är predestinerade att vara krigsälskande barbarer.

tng birthright 3Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.

tng birthrightI det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.

Som helhet två avsnitt som befinner sig över medel, men inga höjdare. Datas dröm höjer den första delen, medan Worfs äventyr bland de pacifistiska klingonerna blir lite enahanda och korkat i längden.

Betyg Del 1: 7/10, del 2: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 16 & 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 254 tv-avsnitt. 

DS9: The Passenger. Det där Bashir får en alien på hjärnan.

ds9 passenger 4

Just det. Jag har inte skrivit så mycket om doktor Bashir ännu. Eftersom jag inte har sådär supermycket att säga om det här avsnittet så kan jag lika gärna vika en del av utrymmet åt att prata om Federationens kanske gulligaste läkare. Ja, han är förstås inte bara det. Doktor Bashir är dessutom den kanske mest självupptagna och liderlige rollfiguren i Stjärnflottan så här långt. En ganska påfrestande kombination som i seriens första avsnitt främst går ut över Dax. Hon skakar bara på huvudet över uppmärksamheten, man har kanske en tendens att göra det när man som 177-åring blir uppvaktad av en ung spoling.

ds9 passengerBashir spelas av skådespelaren med det något omständliga fullständiga namnet Siddig El Tahir El Fadil El Siddig Abderahman Mohammed Ahmed Mohammed Abdel Karim El Mahdi, men kallar sig numera för det lite mer lätthanterliga Alexander Siddig. Tydligen var han påtänkt i rollen som Sisko i Deep Space Nine från början, men ansågs som för ung för att passa. Och jag kan inget annat än hålla med, hittills i serien har han gjort sina bästa insatser när han spelat sockersöt och lite förvirrad. Varje gång han ska göra en lite mer stadig insats så känna han inte trovärdig längre. Siddig arbetar fortfarande som skådespelare, nu senast kunde man se honom spela den funktionsnedsatte kungen Doran Martell i Game of Thrones.

ds9 passenger 2Frågan är om inte Siddig gör sitt livs sämsta insats i The Passenger, i avsnittets upplösning när han ska spela att hans hjärna tagits över av en annan person. Så stelt gjort att det inte ens hade funkat i en skolpjäs i sjätte klass. Resten av avsnittet är för övrigt kontanimerad av oerhörda mängder technobabble av den allra tråkigaste sorten. Synd, för det fanns nog en rätt så schysst story någonstans i det här avsnittet. Det här är ju Star Trek-klassikern “besättningsman besatt av annan varelse”, men den här gången med ett slags deckarliknande intrig där vi inte vet vem av besättningsmännen som fått hjärnan invaderad av en alien.

ds9 passenger 3Jag var framför allt förtjust i upplägget med en polis som är så besatt av brottslingen som hon jagar att hon vet vad han ska göra nästan innan han gör det. Men även den idén och den skitcoola rollfiguren lyckas man slarva bort här. På samma sätt som man inte hintar särskilt mycket om att Bashir har en annan person inuti sin hjärna. Average är det enda jag kan känna kring det här avsnittet. Har sällan känt mig så tom på åsikter. Men så får det förstås också vara ibland.

 

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 9/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 252 tv-avsnitt. 

TNG: Tapestry. Det där Picard dör och får chansen att leva om sitt liv.

tng tapestry 4

Det är verkligen mycket Q nu. Inte nog med att han dök upp i Deep Space Nine för några avsnitt sedan, nu är han för andra gången med i säsong sex av The Next Generation. Mycket Q blir det.

tng tapestry 5I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med ett konstgjort hjärta. Även om jag har kluvna känslor till Q så tycker jag verkligen att inledningen är otroligt underhållande och kul. Jag antecknar i mitt lilla block att det här är ytterligare ett sånt där avsnitt där man testar gränserna och tar ut svängarna. Anslaget är perfekt.

tng tapestry 6Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.

tng tapestry 7Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.

Men även om slutsatsen är fin, så är det ett ojämnt avsnitt som ofta känns förutsägbart och långsamt berättat. Galenskapen från inledningen försvinner lite för snabbt och ersätts med lite machoism istället. För sättet man blir kapten på är uppenbarligen genom att vara en opålitlig kvinnokarl och ge sig in i meningslösa slagsmål. Fattade heller inte riktigt varför hans tjejpolare var så taskig mot Picard efter att de legat.

Betyg: 7/10. 

PS Några saker jag har glömt att skriva tidigare.

  1. Worfs nya frisyr. Borta är den skitfula pagen, istället har han nu långt hår. Det här såg jag redan i förra avsnittet, men glömde bort det i bloggen.
  2.  I det här avsnittet får vi på nytt se Troi i sin tajta kroppsstrumpa på nytt. Den har ju annars fått hänga kvar i garderoben ett tag nu, efter att hon fick en uppsträckning om att hon inte hade korrekt klädsel av kapten Jellico i The Chain of command. Å andra sidan så får vi se henne i den på Ten Forward på sin lediga tid. Och i ett parallellt  troligt universum där Picard aldrig avgick som kapten. Det ska bli spännande att se hur hon går klädd i nästa avsnitt av The Next Generation.Det är lite illavarslande att det är det som jag är mest nyfiken på just nu.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 251 tv-avsnitt. 

DS9: Dax. Det där Jadzia anklagas för ett mord som Curzon är misstänkt för.

ds9 dax

Just det. Jag har inte skrivit så mycket om Dax ännu. Eller ska jag vara lite formell och extra tydlig nu och säga “Jag har inte skrivit så mycket om Jadzia Dax”, så det inte blir några missförstånd? För Dax är ju en symbiont, precis som Odan som Beverly Crusher hade en flirt med i The Host i The Next Generation. Symbionten är helt enkelt en klump som lever i magen på sin värdorganism, som i allmänhet hämtas från planeten Trill där det anses som en stor ära att bli utvald att bära en symbiont. Men eftersom symbionterna lever längre än trillerna så flyttas symbionten över till en ny, ung person när den gamla värdkroppen är utsliten.

ds9 dax 2Det är därför det är lite noga med förnamnet, det hämtas från värdkroppen medan efternamnet är symbionten. Befälhavaren på Deep Space Nine, Sisko, var till exempel polare med snubben Curzon Dax. Nu måste han vänja sig vid att hans gamla killkompis har en ung kvinnas kropp och heter Jadzia. Dax är i och för sig samma klump där inne i magen, men varje värdkropp och symbiont skapar en ny personlighet tillsammans. Ja, det var i alla fall så jag uppfattade det i det här avsnittet – som egentligen är en enda lång backstory-exposition för rollfiguren Dax, om än förklätt till ett rättegångsavsnitt. Dax begärs nämligen utlämnad till planeten Klaestron IV. Men kan verkligen Jadzia Dax ställas inför rätta för ett brott som Curzon Dax misstänks för? Sisko tänker åtminstone göra allt för att rädda sin gamle vän, även om han numera är en hon.

ds9 dax 3I det här avsnittet är det birollerna som är mest intressanta.  Anne Haney är en skådespelare som man sett i massor av roller genom åren. Hon spelar domare här, något som hon också gjorde i min gamla favoritserie LA-Law. Det här var dessutom andra gången vi såg henne i Star Trek, sist var det i avsnittet The Survivors i The Next Generation. Blir mycket nostalgisk när jag ser henne. Tycker hon kan vara hård och bossig på ett sätt som få andra kan.

ds9 dax 5Ett ännu mer välkänt ansikte är Fionnula Flanagan. Hon var ju med i min barndoms stora tv-sensation Familjen Macahan och gör här sitt första av totalt tre inhopp i Star Trek-serier. I det här avsnittet gör hon den ganska otacksamma rollen som änkan efter den man som Dax misstänks ha hjälpt till att mörda. Efter sin död blev hennes man utsedd till martyr och folkhjälte, något som gjort att hon inte kunnat ge Dax det alibi för mordet som han behöver. Dax befann sig nämligen i hennes säng, de två hade en affär bakom mannens rygg.

 

Det här avsnittet börjar ovanligt actionfyllt, med kidnappningen och bortförandet av Dax. När det sedan går över till att bli ett renodlat rättegångsdrama så tappar jag successivt intresset. Det blir lite tjatigt. Det blir för pratigt. Jag vet att inget ont kommer att kunna hända Dax eftersom hon är en av de återkommande rollfigurerna.

Jag är också missnöjd med själva upplösningen som jag tyckte kändes lite mesig. Jag var helt övertygad om att det var frun som låg bakom mordet på sin man nationalhjälten. Att hon ville röja sin man ur vägen för att kunna leva med Dax istället. Men så pass omoraliskt fick det inte bli den här gången, tydligen. Inte ens i DS9. Däremot fick vi i det här avsnittet en föraning om den kommande storyline då Dax könsöverskridande identitet leder till Star Treks första samkönade hångelscen

Betyg: 6/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 8/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 250 tv-avsnitt. 

TNG: Face of the Enemy. Det där Troi blir romulan för en dag. Eller två.

tng face of the enemy 2

Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!

tng face of the enemy 3Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.

tng face of the enemyDet blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.

Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt. 

DS9: Q-less. Det där Q infiltrerar ytterligare en Star Trek-serie.

ds9 q-less 5

ds9 q-lessNej, allt hopp om en Q-fri zon gick om intet här. Nu dök den megalomaniska entiteten upp även på Deep Space Nine. Och visst har han blivit lite tarvligare med tiden. Lite fjantigare. Småsintare. Kåtare? För till en början verkar han mest dyka upp i det här avsnittet i spåren på Vash – arkeolog-kleptomanen som vi tidigare sett i så pass kackiga avsnitt som Captain’s Holiday och Qpid. Efter att hon hookade upp med Q i Sherwoodskogen så drog de tydligen tillsammans till gammakvadranten. Sen hände något, och hon återvänder ensam till alfakvadranten, med en stor bag fylld av (stulna?) dyrbara artefakter som hon ska sälja. Och blir givetvis bästis med sin tvillingssjälv Quark på fem röda sekunder.

Samtidigt som Vash anländer så börjar mystiska strömavbrott inträffa på Deep Space Nine. Något suger kraft ur stationen, på samma sätt som den skyttel som Vash anlände på var helt dränerad på kraft. Hmm. Kan det finnas något samband? Kaaaan det deeeeeet? Star Trek-mysterier är ofta lättgenomskådade, så också det här. Upplösningen är också av standardtyp  med den gamla vanliga countdownlösningen – personalen på Deep Space Nine måste lösa gåtan med energitjuven inom en viss tid, annars kommer hela  rymdstationen att dras in i maskhålet och krossas.

ds9 q-less 3Precis som med de klingonska systrarna i Past Prologue så är Q och Vashs medverkan i det här avsnittet ytterligare en cross over från The Next Generation – Q och Vash. Att man ville trycka in Q som någon slags crowdpleaser kan jag förstå, men Vash är en obskyr rollfigur som förekommit två gånger i serien – senast för knappt två år sedan. Det är som att man medvetet håller sig till b-laget för att upprätthålla någon slags integritet gentemot The Next Generation. Samtidigt verkar den nya regimen för Star Trek besatt av att följa upp lösa intrigtrådar som alla andra har glömt (Enterprise och Picards medverkan i pilotavsnittet ser jag mer som ett slags överlämnande av en stafettpinne, från serie till serie. Om man nu kan använda den liknelsen när bägge serierna går parallellt i två år…).
I det här avsnittet gillar jag särskilt scenerna från Deep Space Nines bankfacksavdelning, Vashs nervösa och giriga blick där när hon vill försäkra sig om att inte en enda av hennes saker kommer bort på vägen säger mycket om vem hon är. Förresten, är det någon mer än jag som tycker att det är lite för kul att tiden i de här serierna går i samma takt som säsongerna?  Som när Vash berättar att hon varit två år i gammakvadranten, och det är två år sedan det senaste avsnittet som hon var med i visades. En annan höjdpunkt är förstås boxningsmatchen mellan Sisko och Q. Det som avslutas med att Sisko yttrar den centrala repliken för hela den här serien: “I’m not Picard”.

 

ds9 q-less 6En tredje höjdpunkt är Vashs kombinerade örhänge och halsband – varför blev inte det trendsättande på 90-talet? Obegripligt. Däremot vill jag helst aldrig mer se en scen där någon gnider på ferengiöron. Att det ska vara den enda sexuella handlingen som är okej att visa i en Star Trek-serie är faktiskt sjukt.

Q-less är ytterligare ett avsnitt att sortera in under fliken för “habilt, men inte jätteupphetsande”. Testade dock att se det här med en Deep Space Nine-virgin som verkade ovanligt fascinerad genom nästan hela avsnittet. Så något måste de ha gjort rätt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 7/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 248 tv-avsnitt. 

TNG: Aquiel. Det med mordgåtan på relästation 47.

TNG AQUIEL

Det går inte att komma runt det här med hur creepy La Forge blir så fort det är kjoltyg i närheten. Jag läste någonstans att det var meningen att La Forge på något vis ska hitta kärleken i den här säsongen, jag hoppas verkligen att det är något som inträffar i ett annat, kommande, avsnitt. För, alltså,nsättet som La Forge vällustigt läser Aquiel Uhnaris dagbok, korrespondens och tittar på hennes privata videofilmer i den här episoden är både obehagligt och lite sorgligt. När han sedan börjar stöta på henne utan att berätta att han redan gått igenom allt hennes privata material blir det förstås ännu läskigare. Framför allt eftersom vi ju minns hans stalkerbeteende från avsnitten Booby Trap/ Galaxy’s Child . Den här gången väljer han dessutom att ragga på en kvinna som är den enda misstänkta i ett mordfall och som har en fet minneslucka. Snyggt, La Forge, ge dig på dem när de är som mest utsatta!

tng aquiel 5Aquiel Uhnaris är alltså en av personerna som figurerar i den här ganska klassiska whodunnit-i-rymden-historien. Enterprise anländer till den ensligt belägna Relästation 47 men hittar den övergiven, så när som en instängd hund. Till en början misstänks en klingonsk gränspatrull för att ha något med stationspersonalens försvinnande att göra. Men ganska snart visar det sig att klingonerna faktiskt både hittat och överlämnar den ena av de två saknade officerarna. Hon heter Aquiel Uhnari och minns inte hur hon lämnat stationen eller vad som hänt med hennes kollega, Keith Rocha. Doktor Crusher misstänker dock att den klibbiga, inbrända klumpen med organiskt material som hon hittar på stationsgolvet är svaret på gåtan om Rochas öde.

Det här är tydligen ett avsnitt som upphovspersonerna själva inte var särskilt nöjda med. Jag, som fortfarande försöker hämta mig efter att just ha sett ett holodäckavsnitt om Moriarty, tyckte att det kändes vilsamt med en rak och lättförståelig deckarhistoria. Sedan gillade jag de lättkränkta och irriterade klingonerna väldigt mycket i det här avsnittet. Favoritrepliken är när Worf  blir förbannad på allt gnäll och säger till en av dem:

WORF
			Have the courage to admit your
			mistakes. Or are you a lo'Be Vos?

 

tng aquiel 2lo’Be Vos betyder förresten något i stil med “en sak utan mod’. Som helhet kändes det här som ett habilt avsnitt med lite stalkerundertoner. Det är att man hittar ett skepp eller en station övergiven har vi sett mååååånga gånger förut, och att en alien tar formen av en annan människa eller ett djur känns ju inte heller som en oprövad idé i Star Trek-universumet. Däremot ett stort plus till den där handen från cellodlingen som börjar röra sig av sig själv. Som en rymdversion av The Thing från Familjen Addams nästan. Men annars är väl det här inte så mycket att orda mycket mer om. Själv kom jag på vem mördaren var ungefär tre minuter innan lösningen presenterades i avsnittet. Men kanske berodde det mest på uteslutningsmetoden? Det fanns inte så många att välja mellan, liksom.

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 247 tv-avsnitt. 

DS9: Captive Pursuit. Det med Tosk som vill bli jagad till döds.

ds9 captive 3

Men den lite konstiga känslan när man precis sett ett avsnitt som man tycker var lite småsegt, och som det sedan visar sig att alla serieskaparna tyckte var ett av första säsongens bästa. Awkward.

ds9 captive 2Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.

ds9 captive 5När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.

Det här kanske låter som en mörk och tragisk historia, men i den primärdirektivstyrda Star Trek-världen handlar det snarare om att respektera andra världars sedvanor än att gå in med pekpinnar. Men någonstans på vägen blir det liksom lite för käckt i attityden till den här jakten. Jag har generellt svårt för avsnitt där man säger heder mer än tre gånger – och det här är ett sånt. Personligen tycker jag nog att det är asdåligt med rituella klappjakter på tänkande varelser som uppfostrats i en hederskultur, oavsett från vilken kvadrant man kommer.

ds9 captive 4För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 6/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 246 tv-avsnitt.