“Man får ändå vara tacksam över återhållsamheten när det gäller den här typen av hyllningsavsnitt med figurer från originalserien”. Det är min första tanke när jag ser Relics. Den andra är, “vilken avdankad skådespelare känner sig bekväm i ett avsnitt som är döpt till reliker?”. Min tredje tanke är “Scotty? Scotty?? Varför kunde de inte valt Uhura, åtminstone!”.
Det här är nämligen ett avsnitt där Enterprise hittar ett gammalt, skeppsbrutet federationsrymdskepp från förr. När besättningen undersöker det ser de att transportören är riggad på ett märkligt sätt. I buffertminnet på transportören finns Scotty, chefsteknikern från den gamla Enterprise. Där har han hållit sig vid liv på ett förlist skepp i 75 år.
Det är i stunder som des här som jag känner mig alienerad från Trekker-världen. När jag läser på om avsnittet i Captains’ logs så verkar alla tårögda bara av att tänka på det här avsnittet. Jag förstår det som att de flesta tycker att det här en underbar bro mellan förr och nu. Framför allt scenerna på holodäck där Scott beställer fram Enterprise gamla brygga. Jag, däremot, sitter under hela avsnittet och är precis lika irriterad på Scotty som La Forge är i början när han mest tycker att Scott är i vägen. Den stora skillnaden är att Geordi ångrar sig och förändrar sin attityd medan jag sitter kvar och surar ända fram till sista bildrutan. Inte så road av Scottys klämkäcka ton, eller när han blir full och sentimental, eller när han på slutet får tillgång till en rymdskyttel för att göra sina pensionärsutflykter i. Jo, jag vet att det inte finns pengar i den sköna nya Star Trek-världen, men kan man bara låta någon åka iväg med en skyttel helt plötsligt?
Avsnittets höjdpunkt är väl egentligen dysonsfären som dyker upp i det här avsnittet.En hisnande konstruktion där en planet liksom är byggd runt en stjärna, som ett skal med civilisationen boende på insidan av sfären. Men själva handlingen kring den övergivna sfären och hur Enterprise fastnar på insidan av den är rätt så förutsägbar. Den avslutas med ytterligare en av alla dessa tajta deadlines som verkligen inte är spännande – eftersom man vet att Enterprise inte går under hur som helst. Lite mer Game of Thrones-osäkerhet kring vem som ska få leva och dö hade nog piggat upp i den här rätt så ljumma och lite för bekväma tv-serien.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 232 tv-avsnitt. Det här är mitt femtioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här som jag trodde skulle få titeln. “Det med en man som heter Scotty” Jag är kluven till det här.
Å ena sidan är Scotty väldigt irriterande långt in i avsnittet och inte riktigt trovärdig. Han måste ju rimligen inse att det hinner hända mycket på den tekniska fronten på 70 år och att chef ingenjören på flaggskeppet inte kan vara så inkompetent att han inte reagerar när skeppet verkar vara på väg att gå under. Scenen när han försöker “rätta till” saker i maskinrummet är inte trovärdig och rätt pinsam.
Sedan gillar jag inte att SF plotten får så lite utrymme nu när de faktiskt har en riktigt bra ide till SF plotten för en gång skull. Mer dysonsfär tack, (å andra sidan är jag ju bara missnöjd över att få fått se för lite av en bra ide så det här får ändå räknas till avsnittets fördel. )
Dock det som verkligen griper mig så här i min gryende medelålderskris är att det här är en berättelse om någon som blivit gammal, vars sociala sammanhang är borta (någon kunde ju dock ha sagt att Spock och kanske även Bones fortfarande lever). Någon som inte längre behövs och som därför upplever att den bästa tiden i livet kommit och gått. Jag tycker att scenen på den återskapade originalenterprise bryggan är väldigt bra, TOS besättningen är väldigt närvarande i sin frånvaro
Scottys historier om “förr” funkar ju också här efter som han återberättar händelser från ett par ToS avsnitt. Bla Elan of Troius (har inte sett om ToS än så mitt minne av de avsnitten är nu 20 år gammalt ungefär).
(Tydligen fanns det en ide om att låta Scotty interagera med hologramversioner av ursprungsbesättningen, jag är glad att den iden inte genomfördes, det hade blivit hur pajigt som helst)
Det är också väldigt tufft när Enterprise gör en halvroll på vägen ut ur sfären, äntligen kom de ihåg för några sekunder att rymden har 3 dimensioner och att det inte finns något upp eller ner.
Jag velar med betyget, det är nästan en svag 8 men det får bli en 7:a för min del med en sur notering om att det fanns potential för en 9:a här. Allt som behövs är en lite mindre irritrande Scotty och lite mer tid ägnatd åt att utforska dysonsfären.
Ett kul och underhållande avsnitt som återigen binder ihop TOS med TNG. Dessutom ger det ännu en av TOS-rollfigurerna något slags slut, då vi annars inte hade någon aning om vad som kan ha hänt dem efter ST:TUC. 7/10 blir mitt betyg.
Du har ju rätt i mycket av det du skriver, det här avsnittet bygger mycket på att det är just Scotty och på nostalgin som det väcker hos många. Så är det nog även för mig till den någon grad. Jag såg visserligen bara TOS långt senare, men TOS-hjältarna var ändå ikoner som man kände igen. Jag tycker ändå att det görs ganska bra.
Men det är klart, lägger man Scotty och nostalgin åt sidan så är det förmodligen ett något sämre avsnitt i sin helhet, det kan jag se. Jag håller faktiskt med er om att det mest intressanta i avsnittet var konceptet med Dyson Sphere, så det var synd att de inte utforskade den delen mer. Annars är det ju ganska sällsynt att SciFi-handlingen är det med mest potential, konstigt nog.
Konstigt var det också att de gav honom en skyttel och lät honom åka iväg. Om han hade svårt att anpassa sig till livet på skeppet, varför skulle han då klara sig bättre ensam i en skyttel ute i rymden? Vad gör han om skytteln slutar fungera? Dessutom är de här skyttlarna som Enterprise-D ofta använder väldigt grundläggande små transportskepp för korta uppdrag. Har den typen av skyttel ens Warp-kapacitet? Om den har det så är det inga större Warp-hastigheter iaf. Så var Scotty än åkte så kan det inte ha varit alltför långt bort.
Jag vet inte riktigt om jag håller med om att Scotty skrevs fel, om något tycker jag att LaForge skrevs med ovanligt lite tålamod och empati. Scotty var absolut jobbig, men det är väl att vänta när man plötsligt hoppar 75 år framåt i den. Han var inte värdelös, men vad han behövde var en anpassningsperiod.
Det finns ju absolut såna personer som anpassar sig väldigt bra till situationer och verkar vara vettiga just då, men det utgår ifrån att de har fått vara med och uppleva förändringarna själva. När de bara släpps ner i en helt annan verklighet så har de väldigt svårt att anpassa sig direkt eller förstå att det de visste förr inte gäller längre. Jag kan absolut se Scotty som en sån person. Han var sjärningenjören på sin tid, han lyckades med saker som folk ansåg mirakulösa, han kunde allt om skepp och han var van vid att agera snabbt och beslutsamt.
Så, jag kan absolut se honom ta de här sakerna för givet och agera direkt när han tycker sig se något fel. Han har ju trots allt ingen aning om vem LaForge är eller om han är kompetent. Allt han vet är att han är Scotty och han ser något som han tror är katastrofalt fel.
Det här avsnittet skrevs av Ron Moore, men tanken var först att Brannon Braga skulle skriva det. Braga ville dock hellre skriva ett kommande avsnitt och till skillnad från Moore så visste han väldigt lite om TOS, så han släppte det här avsnittet till Moore. Precis som jag skrev för förra avsnittet, 6×03 Man of the People, så skulle det egentligen filmas innan det till slut filmades. James Doohans schema ställde till det dock och de två avsnitten fick byta position på inspelningschemat.
Idén bakom transportörloopen som höll Scotty vid liv så länge kom egentligen från ett annat manus som någon hade pitchat. Man tyckte inte det var tillräckligt bra för att köpa loss det, men däremot tyckte man att idén bakom transportörloopen kunde bli användbar. Därmed så valde man att köpa loss det ändå, så att man kunde använda det senare. Det var då som Piller föreslog idén att de kanske kunde använda det för att ha med en av TOS-rollfigurerna i något avsnitt. McCoy och Spock hade ju redan diskvalificerats då de redan visats i TNG, så man funderade lite på Kirk innan man insåg att det skulle för med sig för många komplikationer. Valet föll då på Scotty, då vi visste mycket om honom och författarna kunde skriva något kul med honom. Om de andra alternativen från TOS säger Ron Moore att de var bra rollfigurer, men Scotty passade perfekt för den här typen av avsnitt.
Piller nämner även att trots allt var lite förvånad att Berman släppte igenom det här så lätt. Bara några säsonger tidigare hade Berman hållit stenhårt i Gene Roddenberrys regel från början av TNG om att TOS inte skulle nämnas öht. Men när han ser tillbaka ser han ändå att Berman med tiden släppte allt mer på den regeln.
Att det var lite jobbigt mellan LaForge och Scotty i avsnittet var även det något som Moore väldigt tidigt bestämde sig för. Han ville verkligen trycka på att de var två väldigt annorlunda människor. Båda är väldigt bra ingenjörer, men medan det för LaForge är ett kul jobb så är det en passion för Scotty. Scotty ville aldrig vara något annat än en Chief Engineer, medan LaForge faktiskt har jobbat på bryggan (i S01) och förmodligen skulle vilja bli kapten för ett skepp någon dag.
Det grundläggande Dyson Sphere konceptet var det Naren Shankar som jobbade på en del så att Moore skulle kunna använda det i avsnittet. Det var tydligen ett koncept som man hade försökt få in i något avsnitt i flera säsonger vid det här laget, men inte riktigt lyckats. Det hade tydligen blivit lite av ett skämt mellan författarna att de måste få in en Dyson Sphere någonstans. Men när de här såg chansen så tvekade de inte att skriva in den. Tanken var även att använda CGI för sfären, men man fick skrota de planerna då det visade sig att det fortfarande var alldeles för dyrt.
Sist men inte minst bör vi nämna att ett sånt här avsnitt givetvis har massor med referenser, men den främsta är väl när Data bjuder Scotty på något som han beskriver genom att säga “it’s green”. Det var ju exakt så som Scotty beskrev vad han bjöd någon på i TOS 2×21 By Any Other Name;
Jag måste bara säga att jag förstår La Forge här. Orka, liksom. Höll på att kasta ut tv:n genom fönstret (typ) när Scotty var som jobbigast. 😉