Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Okej, det blir inga 10:or det här är ett av de bästa avsnitten av Startrek. Starkast är scenen i slutet när Picard kommer in i sitt ready room där han inte varit på 25 år. För honom var det ju verkligen 25 år sedan och from nu kan han spelat flöjt hjälpligt. (och hans barnfobi borde väl vara botad nu?)
Haha. Min omedelbara tanke var å samma linje; 9/10? Om inte det här är en tia, vad är det då? 😛
jag är extremt försiktig med högstapoäng, har alltid varit. det måste kännas i hela kroppen liksom. Men kanske är Star Trek inte ett tiopoängskoncept då.
Kanske, men hoppet är det sista som dör. Det finns gott med riktigt bra avsnitt kvar, kanske behövs det helt enkelt en annan typ av avsnitt för att förtjäna en tia? 😉
Det här tycker jag är det absolut starkaste avsnittet av TNG, för mig en klar 10. Patrick Stewarts skådespeleri är verkligen helt fenomenalt i det här avsnittet, och slutscenen är precis som du säger väldigt rörande.
Verkligen ett av mina favoritavsnitt också! Rörande och tankeväckande. Vad skulle vi (mänskligheten) själva försöka lämna efter oss, om vi visste att vår undergång var nära?
Inner Light-temat blev väldigt populärt och finns i orkesterversion, exempelvis här: https://www.youtube.com/watch?v=bGXnkFrhpR8
Ja, vad ska man säga om det här avsnittet egentligen? Såg det (igen) för inte så länge sen faktiskt. Det är bara ett mästerverk. Helt briljant. Det kommer alltså från någon som oftast tycker om sina vetenskapsbaserade handlingar, sina djupa filosofiska&ideologiska diskussioner, debatter om moral och principer, etc. De här känslomässiga avsnitten brukar ju inte komma väldigt långt hos mig….förutom när de är så här himla bra gjorda då. Det är inte första gången det händer, men inget har väl nått upp till den här nivån tidigare? Patrick Stewart gör dessutom ännu en av sina lysande insatser, vilket var viktigt för att ett så känslomässigt avsnitt skulle nå ut till så många människor.
Det är nästintill helt perfekt i mina ögon, det är faktiskt mest hur de insisterar med att klippa tillbaka till Enterprise om och om igen som inte är suveränt.
Ironiskt nog så tror jag att jag väljer att sluta skriva om det här avsnittet nu. Det känns inte som något jag kan skriva kan göra avsnittet rättvisa. Allt jag kan säga är att när slutet kommer, och Picard – efter att ha levt ett helt liv på Kataan, ett familjeliv med barn och barnbarn som har tyvärr aldrig trodde att han skulle få uppleva – sitter ensam i sitt ready room med vetskapen om att det aldrig hände och börjar spela den där musiken som han lärde sig på Kataan på sin flöjt, då är inte ens mina ögon torra. 😥
Originalmanuset till avsnittet ska ha kommit från en Morgan Gendel och sen ska det ha varit Peter Allan Fields som tog över arbetet på avsnittet när manuset hade köpts loss. Fields som redan hade blivit krediterad för Lwaxana-avsnittet 4×22 Half a Life som du tyckte ganska mycket om, men även mer nyligen djupdykningen som var 5×20 Cost of Living. Men det här var utan tvekan det bästa och mest populära avsnittet som han skrev. Fields ska ha tyckt väldigt mycket om Patrick Stewarts insats på avsnittet, men framför allt blev han tagen av gästskådespelerskan Margot Rose i rollen som Eline. Fields ska också ha arbetet på uppföljare vid namn “The Outer Light” för serien, men den slopades. Istället fick han så småningom ge ut den i serietidningsformat. Personligen tyckte jag dock bättre om The Inner Light.
Förövrigt kan vi nämna att Kamins son, Batai, spelades av Patrick Stewarts son, Daniel Stewart.
The Inner Light är konstant med på diverse topplistor, både för avsnitt inom TNG och för avsnitten över hela franchisen. Det är utan tvekan det avsnittet som flest brukar kallas det bästa avsnittet av TNG/Star Trek av alla möjliga fans och kritiker. Även bland författarna och skådespelarna är det en stor favorit. Det är bland annat Patrick Stewart och Wil Wheatons favoritavsnitt i serien. Stewart har t.o.m. sagt att det här avsnittet var det som var mest utmanande för honom i hela serien.
Det är faktiskt så att avsnittet t.o.m. vann en Hugo Award för “Best Dramatic Presentation” 1993, som det första TV-programmet sen TOSs 1×28 The City on the Edge of Forever vann 1968. Innan dess hade även TOSs 1×11+12 The Menagerie vunnit, och efter det här avsnittet skulle fortfarande ännu ett avsnitt ur TNG vinna priset igen. Vi väntar med att säga vilket så klart. 😉
Michael Westmore menade att Patrick Stewart borde ha vunnit en Emmy för det här avsnittet och Michael Piller har nämnt avsnittet – jämte 2×09 The Measure of a Man och 3×16 The Offspring – som sitt favoritavsnitt i serien.
Och ungefär så här fortsätter hyllningarna. 🙂
Ett favoritavsnitt som har satt sig. Känslan i det i alla fall, kommer inte ihåg några detaljer egentligen. Precis som du skriver var det väldigt länge oklart vad som hände, vart skulle handlingen ta vägen, skulle man bara följa Picards nya liv? Japp, ett rörande avsnitt.