Det känns som staben bakom The Next Generation drabbats av ett slags kollektiv attack av välvilja och optimism under den här säsongen. Det här avsnittet handlar ju om ganska förskräckliga saker – om hur man hittar en skadad borg som man sedan under fångenskap planerar att infektera med ett datorvirus, som sedan ska spridas till alla borger och sprida död och förstörelse. Trots doktor Mengele-feelingen på den intrigen så är känslan genom hela det här avsnittet den totalt motsatta. Det känns mest som att jag tittar på en historia om hur en övergiven och skadad hundvalp hjälps tillrätta i livet. Borgen Hugh är helt enkelt den gulligaste borgen i universum, och hans hundögon, förlåt hundöga, får till och med den hämndlystne Picard att smälta.
Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till, är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.
Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att assimilera hela mänskligheten. Annars är väl det mest minnesvärda i det här avsnittet när Picard går in i sin borg-persona när han ska prata med Hugh. Hur mycket borg finns det kvar inuti Picard egentligen? Och varför hade han ett personnamn som borg, när stackars Hugh bara hette tredje av fem?
För att vara en huvudfiende till Federationen så har borgerna varit högst frånvarande under nästan två säsonger. Så det blir nästan lite trevligt att på nytt se en steampunkare ombord på Enterprise. Också lite av en lättnad med ett avsnitt som åtminstone är okej, efter den senaste tidens bottennapp.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 225 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Och betyget, 6/10?
Exakt!
En stark 8/10. Del av mig vill ge det en nia, men jag väljer att inte göra det. Ett väldigt bra, underhållande och intressant avsnitt, men det är inte riktigt ikoniskt för TNG i mina ögon.
Jag får väl tyvärr fortsätta den lilla trenden där jag plötsligt slutat att kunna hålla med dig helt. Det här avsnittet handlar ju om väldigt viktiga och intressanta saker som fördomar, rasism/generaliseringar/demonisering av grupper på individnivå. Det handlar även mycket om moral, principer och om överlevnad är allt för de här människorna, eller om det finns grundläggande saker de inte är villiga att ge upp även om det medför en större risk.
Nu ska jag lägga ut en disclaimer om att jag inte alls är någon fredsälskande trädkramare som vill vägra krig oavsett situation, om någon trodde det. 😛 Tvärtom, jag tycker att Borgerna som vi kände dem hittills hade rättfärdigat Picards beteende och planer mot dem i början. De är ett väldigt allvarligt hot mot hela mänskligheten, en part som det inte verkar gå att förhandla eller diskutera med, en part vari det inte finns några civila eller individer. Alla är samma, alla är Borg. Jag tycker att det inte finns någon skam i att göra vad som krävs för att försvara sig, speciellt om metoderna är rättfärdigade. Det tycker jag klart och tydligt att de är här. Vare sig de vill eller inte så är Federationen i öppet krig mot Borgerna och med tanke på scenariot jag har målat upp så tycker jag att rättfärdigat att försöka förgöra dem. Till och med folkmord, något som ska väldigt mycket till. Och det är ju det Picard & Co. planerar att göra. Picard själv vet ju vad Borgerna går för, där finns ingen naivitet. Det gäller Guinan också. Båda tycker jag spelas väldigt bra i avsnittet förövrigt.
Allt det här förändras dock när den bortkopplad Borgen plötsligt visar att det visst finns individer i Borgkollektivet, iaf om de kopplas bort från kollektivet. De kan alltså räddas. Det är “civila människor” som har blivit offer för Borgerna. Det finns hopp. Därmed är det inte förvånande att Picard & Co till slut, om än motvilligt, inser att de inte kan utföra det här. Inte bara vore folkmordet nu oetiskt för dem, men Hugh har ju utan tvivel visat prov på att han är en oskyldig individ nu. Hur kan de, förmodligen mot hans vilja, smitta honom med en dödlig sjukdom, skicka tillbaka honom i händerna på Borgerna och låta honom indirekt vara den som utrotar hela arten (inklusive alla andra som honom däri)? Det går ju inte. Sen att jag har svårt att tro på att den här ologiska figuren skulle förgjort Borgerna är en annan sak, vi får väl köpa det den här gången. När Hugh förklarat att Borgerna kommer att fortsätta leta efter honom, så vet de att det är fel, trots faran som det innebär. Som tur är så förstår Hugh situationens allvar och gör det frivilligt, för att rädda liv.
De här principerna, de moraliska och etiska värdena, drivet att göra rätt har ju alltid varit något ganska tätt förknippad med Star Trek och inte minst TNG. De hänger liksom tätt ihop med hela idén med utopin och de perfekta, eller iaf mer utvecklade människorna. Och det tycker jag personligen är en positiv sak som man inte tenderar att se så ofta. Speciellt på senare år på TV, efter Sep’11, så har tonen på tv blivit väldigt mycket mörkare och “hjältarna” är alltsomoftast de som gör vad som helst för att uppnå vad de vill. “The ends justify the means”. Allt är tillåtet, om du själv tror att du gör rätt. Vilket är tveksamma moraliska värden att lära ut som bäst, och farligt som värst. Men Star Trek (det finns undantag och DS9 har väl en mycket lösare tolkning av detta :P) och speciellt TNG har alltid lutat mycket mer åt andra håller. Överlevnad i all ära, men inte till vilket pris som helst.
Nu kan man absolut debattera det här hela kvällen, men utöver att jag personligen håller med avsnittet, så är kanske min poäng framför allt att detta var väldigt väntat i den här serien och väldigt in-character på så sätt. 🙂
Om det är någon större sak eller del i avsnittet som kan kritiseras så tycker jag att det är slutet. Att Borgerna så snabbt och lätt kunde få dit ett nytt skepp för att hitta överlevande var helt nytt för oss och ställer frågan; varför håller de inte på att invadera Federationen igen? Att Borgerna inte märker av att de har sällskap, eller att de bara flyger iväg därifrån direkt efteråt. Det är helt enkelt alldeles för lätt, något som de bara tryckt ut.
Det här avsnittet skrevs av René Echevarria med okrediterad hjälp från av framför allt Jeri Taylor. Efter succén med 3×26+4×01 BoBW och populariteten som Borgerna fått så hade författarna på TNG länge velat ha med de igen. Men eftersom Borgerna är nästintill oövervinnliga och det alltid känns billigt när författarna måste skriva in ett hål i deras perfektion bara så att de kan besegras så är det svårt att göra det väl. Personligen skulle jag rent av säga att det här är på gott och ont, då det innebär att varje gång de är med tenderar de att försvagas i tittarnas ögon. Men samtidigt hindrar de författarna att hela tiden kommande dragandes med Borg, vilket tillåter de att vara en sällsynt, annorlunda och lite skrämmande mystisk fiende. Något som är del av deras tjusning i universumet.
Jonathan Del Arco (Hugh) var ett TOS-fan och gjorde auditions för rollen som Wesley Crusher när TNG började. När Wil Wheaton fick rollen istället så vägrade Del Arco titta på TNG.
Från författarnas håll hörs det mycket om att Borgerna efter det här avsnittet aldrig kommer att bli sig lika, på ett positivt sätt. Även Berman och Piller tyckte väldigt mycket om avsnittet. Berman säger att han älskade premissen från första början och karakteriseringen av de olika rollfigurerna i fokus. Piller i sin tur håller med och lägger till att det här avsnittet var allt som han ville att Star Trek skulle vara. Han berättar dock, att även om de allra flesta fans mottog avsnittet väl, så fanns det även de som kritiserade just att de gav upp en väldigt central del av visionen bakom Borgerna. Att de förmänskligades för mycket.
Ps. Picard, eller Locutus, var ett undantag i Borgernas namngivningsprocess. De hade förmodligen lärt sig från skeppets databaser i 2×16 Q Who att människor är vana vid att ha en individ (med namn) som de kan prata med, samt att de är väldigt mottagliga för diskussioner och förhandlingar. Det var därför Borgerna ville ha just Picard i BoBW, för att han skulle presentera dem när de försökte övertyga Federationen att ge upp. Därmed gjorde de undantaget att ge honom ett eget namn. 🙂
Jo, gillarj ju det här, kanske inte så mycket som du men en 7:a i alla fall, Här står Picard till sist för den etik hela Federationen ska vara byggd på fast det var oerhört frestande att göra något annat. Jag har svårt att ringa in vad som saknas för ett högre betyg, Kanske är felet att det går lite för fort och lätt för Hugh att bli en individ, jag tror det är vad jag saknar. Vi är ju inte där på länge men vi kommer få tillfälle att jämföra honom med en annan Borg som lämnar kollektivet.