Är ingenting heligt? Måste till och med underbarnet Wesley Crusher visa sig vara en vanlig, torftig människa med fel och brister? Det verkar som om det inte bara är jag som haft ett horn i sidan till Wesley, någon i manusgruppen verkar också vara ute efter honom.
Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till varför det här avsnittet finns, överhuvudtaget. För maken till långtråkig historia får man leta efter. Det är som en bottle-episode, fast utanför flaskan. Mest en massa prat och ingen action alls. Däremot kostar man på sig på något så ovanligt som exteriörscener på Starfleet Academy. Dessvärre utspelas de mestadels i skolans rabatter där Picard återser sin gamla kompis från skoltiden, vaktmästaren Boothby som är den som egentligen vet mest om allt om det som händer på akademin. Och det är han som antyder för Picard att Wesley faktiskt är en lögnhals.
Det hade man kanske kunnat ha överseende med om det inte var så att han ljuger när han vittnar inför en haverikommission. Wesley och hans team på skolan har tränat formationsflygning inför en kommande uppvisning, men något gick fel och en av piloterna omkom i en olycka. Som vanligt i The Next Generation berättas gåtan genom att vi först får veta att något är fel, sedan vem som är den skyldige och vår uppgift blir att försöka gissa exakt vad det är den skyldige gjort och mot vem. Jag vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt, men vad jag försöker säga är att det ofta är lite bakvänt berättat, tvärtom hur en vanlig deckargåta brukar vara uppbyggd. Det är inte vem som gjorde det som är frågan, det är varför hen gjorde det. I det här fallet vet vi inte ens vad det är. Och på tal om vad man berättar och inte berättar – att göra den här storyn utan att teasern skildrar Wesley och hans klasskamrater när de kraschar är snudd på tjänstefel. Istället får man ett videosamtal där någon berättar vad som hänt. En sån budgetlösning.
Wesley och hans klasskamrater försöker i varje fall slingra sig under förhören, utelämna fakta och säga att de inte minns något från sekunderna före olyckan. Picard – med viss hjälp av Boothby – förstår att det är något skumt på gång, konfronterar Wesley och får honom att självmant berätta sanningen när förhören nästintill har avslutats. Varpå Wesley faktiskt avslutar det här avsnittet med ännu större präktighetspoäng än han började det. Och givetvis, det här är ju trots allt Star Trek, så beror olyckan på ambitioner snarare än något ont uppsåt. Bäst i hela avsnittet är avslutningen, där vi förstår att Crusher måste gå om ett år i skolan, och att han från och med nu kommer att vara en social paria. Stackars liten.
Att det är Robert Duncan McNeill som är den egentliga skurken i dramat är däremot inte särskilt svårt att lista ut. Jag irriterar mig så enormt mycket på den där snubben, vilket redan nu får mig att börja bäva inför Star Trek Voyager, där han ju har en återkommande roll. Här gör han en manipulativ avgångselev som får sitt team att ljuga för hans skull.
Ja, det kanske redan framgått vad jag tycker om det här avsnittet. Visst är även jag förbryllad och nyfiken till en början, men jag tycker inte att man tar tillvara på dramatiken – grupptrycketoch Crushers våndor kring vad han ska säga. När jag läser intervjuerna i Captains’ logs så förstår jag mitt agg ännu mer. Alla inblandade är jättenöjda med avsnittet, men de pratar om det ungefär som om de skulle diskutera en afterschool special. Det här är ett uppfostrande avsnitt med ett starkt moralbudskap som vänder sig till de unga tittarna. Ett pedagogiskt och övertydligt budskap – säg alltid sanningen – bankas in i våra hjärnor. Men särskilt mycket sci fi eller Star Trek-feeling fick jag inte av avsnittet.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 221 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Åh, jag som älskar det här avsnittet; helt klart min favorit bland Wesley-tunga avsnitt!
Men så tycker jag ju om när det är en massa prat och inte så mycket annat 🙂
Kan dock hålla med om att alla promenader bland blomrabatterna drog ner avsnittet några snäpp.
Jag hade riktigt svårt för Tom Paris till en början, men han blir tro’t eller ej ganska dräglig efter ett par säsonger.
Jag hoppas att din McDuncanfobi inte hindrar dig från att se Masters of the Universe; bästa Star Wars-filmen sedan Return of the Jedi!
Jag är kluven, jag gillar Boothby men tycker att det är orättvist att hinta om något intressant i Picards ungdom och sedan inte ge några detaljer, jag gillar också det där med “We thought we could do anything” Weasly har ju blivit grundligt curlad i flera år och inte behövt konfrontera att med vissa saker blir det väldigt obehagligt om man misslyckas. inte underligt att det stigit honom åt huvudet. Jag gillar ju alla avsnitt där Weasly är mer tonåring än underbarn så jag borde gilla det här men poängen slarvas ju bort. Det hade varit intressant om Weasly verkligen fått välja mellan att säga sanningen eller mörklägga men Picard klurar ju ut allting och ställer Weasly mot väggen så att valet blir mellan att komma undan eller ta formella konsekvenser men i båda fallen kommer det vara känt vad som verkligen hände. (skillnaden är att i hålla käft fallet finns inga bevis men alla som räknas vet ju ändå) här någonstans försvann dramat ur avsnittet.
Två funderingar för min del, Varför behöver Weasly gå akademin och börja på nybörjarnivån. Han har ju rangen Ensign efter att ha blivit befordrad strax innan han lämnar Enterprise och det är den rangen man vanligen får först när man avslutat akademin.
Och så sist en bisak men hur gammal ska Picard vara egentligen, jag tänker alltid på honom som runt 50. (40-högt i S1 50-lågt i S7) men här säger han sig tillhöra class of 27 och vanligen är man ca 21 när man lämnar akademin så det skulle ge att Picard är född någonstans runt 2306 och alltså nu en bit över 60. Jag tror inte på det och borde han förresten inte blivit admiral för länge sedan i det fallet. Han är ju en av Starfleets bästa kaptener. (Vem som helst får inte befäl över flaggskeppet).
Han är född 2305
Wesley hade väl bara en field commission, de är inte permanenta. Vad gäller Picard har han säkert tackat nej till befordran flera gånger för att inte hamna bakom ett skrivbord…
@Sjogren I S1 får Weasly en field commision som acting ensign men i S4 får han en befordran till full ensign och byter till röd uniform. Det måste vara en permanent. Det är väl rimligen mellan acting… och full…
som vanligt gillar jag miljöer i star trek, för att se hur allt hänger ihop – och gärna miljöer som får flera inblickar i platser vi ofta bara hör om, som akademin, hur det ser ut på jorden, hemplaneter för andra än människorna etc. men som du skriver landar ju mycket i budgeten. det blev för mycket rabatter och något studentrum. rätt besviken. men suger ändå till mig det lilla vi presenteras med likt en svamp. gillar också boothby
Jag som trodde att du kommit över avskyn för Wesley, Roger. 😛
På sätt och vis förstår jag vad du menar. Det är inget spännande avsnitt, allting läggs ganska snabbt på bordet och sen handlar det bara om att se saker utspela sig och förstå varför folk gjorde vad de gjorde. Det är inget briljant avsnitt, det håller jag med om.
Å andra sidan tycker jag att det ändå är lite sevärt och det introducerar och tar upp flera små intressanta detaljer som jag värdesätter. Diskussionen kring att vara lojal mot sina kamrater eller göra det som är “rätt” och vara ärlig tycker jag ändå är något ganska intressant. Jag antar att du helt enkelt uppfattade det lite mer som en moralkaka än jag, för att budskap baserade på moral och etik är ju något som Star Trek gör ganska ofta. Visst, det är lite afterschool special, men inte så mycket att jag fann det tjatigt.
Sen, angående att Wesley är så präktig och alltid måste göra rätt, förstår jag ingenting den här gången. Hela avsnittet handlar ju i praktiken om att han har gjort ett ganska allvarligt fel och medvetet fortsätter att försvara det. Att han till slut rentvår sig något genom att berätta sanningen, var väl ändå ganska väntat. Man vill ju ändå att han ska vara god och att man kan sympatisera med honom. Överlag tycker jag om den här utvecklingen som Wesley har fått, speciellt fr.o.m. att det blev klart att skulle sluta vara en av huvudfigurerna i serien. Man har tagit ner honom på jorden igen och gjort honom mänsklig. Dessutom har ju Hoffa en väldigt intressant poäng. Wesley har alltid blivit behandlad som ett geni som inte kunde göra fel, så det här är ju något helt nytt som han måste hantera och i såna här situationer som kan det vara ganska nedslående för någon som är van vid att saker alltid går vägen. Detta är ännu ett stort steg i Wesleys utveckling under seriens gång, och det är ändå ganska imponerad att den rollfiguren får utvecklas så mycket i den här serien. Intressant.
Även Boothby fick vi se här, efter att han hört talas om honom tidigare. Han såg rätt okej ut för en 104-åring. Kanske är Picard 60 ändå, Hoffa. 😉
Sist men inte minst så blir det förvånansvärt mycket återkopplingar till saker och personer i det här avsnittet, både framöver i TNG och i framtida serier. Duncan McNeill, som du själv nämnde. Boothby får vi se igen, på sätt och vis. Det kommer att återkopplas till vissa rollfigurer härifrån, samt Nova Squadron i framtiden. Det var väl också första gången som vi fick titta lite på hur det ser ut på Starfleet Academy och Jorden. Så det finns absolut små saker här och där av värde. Sen är det ju självklart så att jag kanske ser de mer klart, iom att jag vet vad som komma skall. Jag försöker så klart att inte räkna med saker utanför det här avsnittet, men det är svårt att undvika sakerna inom avsnittet.
Därmed är jag faktiskt villig att ge avsnittet 7/10.
Avsnittet skrevs av Ron Moore och Naren Shankar. Moore har vi ju redan pratat om mycket, men det här var det första avsnittet som Shankar krediterades för. Shankar var en ung, gammal universitetskompis till Moore som när han hade läst klart blev lockad av Moore att försöka få jobb som författare på serien. Han skrev ihop ett manus och skickade in det till Jeri Taylor, som tackade nej till att köpa det. Däremot tyckte hon att det fanns potential i honom, så hon anställde honom som praktikant på TNG fr.o.m. slutet på S04. Därefter jobbade han bakom scenen i produktionen på serien, bland annat som vetenskaplig rådgivare. Jag vet inte om det var så att de nu gav honom chansen att även skriva vissa avsnitt, eller om det var så att Ron Moore tvingade fram det lite genom att skriva det här avsnittet med honom. Däremot så fungerade det ju dock och Shankar kom att få skriva fler avsnitt inom Star Trek och gå över till att vara författare på TNG.
Det ska dock ha varit en hel del ganska passionerade och högljudda diskussioner om det här avsnittet när de jobbade på det. När Piller först föreslog avsnittet till Berman var Berman ganska negativ till det. Lite som Roger skriver så tyckte Berman inte att det här var Star Trek, men Piller lyckades övertyga honom om att det här var en möjlighet att diskutera saker som lojalitet,vikten av att vara ärlig och att göra rätt för sig. Saker som var väldigt viktiga för många ungdomar som befinner sig i utsatta situationer, kanske p.g.a. droger eller gäng. Berman gick med på det, om det gjordes billigt. Kanske var det rent av p.g.a. att 5×15 Power Play blev dyrare än väntat som det blev så mycket bottle show av detta.
Mer intensivt blev diskussionerna mellan Piller och Moore, angående innehållet i avsnittet och vad för meddelande man sänder. Piller menade på att det var viktigare att Wesley gjorde rätt för sig och något annat meddelande var helt oacceptabelt. Moore insisterade att det i Wesleys fall borde vara lojaliteten som prioriterades och att han borde ha försvarat sina kamrater. Piller slog till slut fast att det skulle göras som han hade bestämt. Moore har efteråt berättat att Piller hade rätt, men att han i den åldern inte insåg det. Å andra sidan är frågan om Berman hade släppt igenom något mer extremt som Moore ville göra. Moore ville egentligen strukturera handlingen väldigt annorlunda vilket han menar skulle tillåta Wesley att inte göra fel i slutet, men samtidigt hålla fast vid sin lojalitet mot sina kamrater. Alltså en slags mellanväg. Berman ville dock absolut inte höra tal om att presentera Wesley på ett så negativt sätt och såg till att Wesley inte gjorde något extremt out-of-character i slutversionen, som att medvetet försvara det som klart och tydligt var fel.
Hm ja, det sägs aldrig rakt ut men det börjar bli gott om ledtrådar till att medellivslängden ökat. Bones är 137 i Encounter at farpoint. (vilket kommenteras som en anmärkningsvärd ålder iof) Picard är 60, Bothby är 104 och jag som nu är i DS9 har fått höra att en karaktär som ser ut att vara i 30-nått har en mamma som precis ska fylla 100 och detta kommenteras inte heller som anmärkningsvärt. Folk verkar bli väldigt gamla och förblir vitala långt upp i åren.