Jag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.
Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.
The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet Evolution. Inte ens en scen där Worf badar gyttjebad kan kompensera upp den allmänna medelmåttigheten. Då förstår ni att det är illa.
Betyg: 2/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 222 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jisses, jag minns inte ens det här avsnittet. Antingen är det ett som jag (turligt nog) lyckats missa helt eller så har jag helt förträngt det – verkar vara fruktansvärt.
Haha, det blir ju värre senare inser jag nu.
Jo, jag gillar det här ju som ett Troi får vara lite kompetent på sitt jobb avsnitt och så gillar jag när Worf är sur. Det räddar upp det här till 4/10 men nu när det gått så där 2 månader sedan jag såg avsnittet måste jag instämma med Linnéa Det är inte ett avsnitt man minns. Jag vet att jag tänkte saker jag skulle skriva om det när Roger väl han hit men jag tydligen glömt det mesta redan.
Parallax-koloni som ska vara ett kul* ställe känns verkligen barnprogram, hur länge kan de hålla på sådär utan att tröttna liksom?
*Den lyckas iof framstå som roligare än Enterprise men det är å andra sidan inte så svårt.
Men jag har tänkt på muggen som man kan äta i flera dagar nu. Måste vara en barndomsdröm som visualiserades eller något.
Ännu ett av dessa avsnitt jag helt glömt bort att jag sett. Fast det är bara skönt med tanke på att min favorithatkaraktär Alexander verkar spela en stor roll i avsnittet. Minns mest att jag alltid hoppades att han skulle gå lite för nära närmsta airlock rakt ut i rymden.
Men vad taskigt, stackars Alexander ,han kan inte ha det så lätt….
Ja, vad ska man säga om det här avsnittet. Inte bara kretsar det kring Alexander och Lwaxana, dessutom är båda handlingarna i avsnittet ytterst ointressanta och oinspirerade. Det är inte så dåligt att jag blir arg, men det är bara så otroligt långtråkigt.
Jag ska väl dock erkänna att jag instämmer när jag läser de andra kommentarerna om avsnittet. Trots alla gånger jag sett det här så minns jag väldigt lite av det. Men i det här fallet så bevisar det bara min poäng, tycker jag. Av det jag minns och nu har blivit påmind om så var det helt misslyckat.
3/10. Nej tack.
Inte heller finns det speciellt mycket intressanta bakgrundsinfo om avsnittet.
Istället nämner jag bara att avsnittet skrevs av Peter Allan Fields, som tidigare skrivit 4×22 Half a Life. Ett Lwaxana-avsnitt som även jag tycker om. Om bara några avsnitt, som Roger redan har recenserat, så kommer dessutom Inner Light. Ännu ett bra avsnitt, och ännu ett som Fields skrivit. Det är lite svårt att ta in hur en författare som verkar skriva så pass bra avsnitt ganska ofta, kan krediteras för något som det här avsnittet. 🙁