Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i The Host, där ju Crusher blev kär i diplomaten Odan bara för att senare inse att Odan var en klump i magen på en värdkropp. När värdkroppen byttes ut till en av kvinnligt kön kunde Crusher inte längre tända till. Exakt hur Odans art fortplantade sig, eller om de hade någon egen könsidentitet avhandlades däremot aldrig.
Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).
Min entusiasm övergick sedan till irritation när jag så småningom insåg att J’naiiernas könsneutralitet inte var ursprunglig, utan snarare ett kulturellt påfund som upptstått när man lyckats bemästra reproduktion utanför kroppen (om de alltid gjort så eller om det var en teknisk innovation blir jag lite osäker på nu). Det är till och med så illa att androgyniteten och den flytande könsidentiteten är ett påbud som måste följas, en del av en strikt och auktoritär sammhällsordning. De som känner sig mer som en man eller kvinna skickas omgående till omprogrammering.
Sen bytte jag åsikt igen. Och kände mig lite korkad. Det här var ju ett hbtq-avsnitt, det var bara det att man vänt på steken och låtit homosexuellas situation skildras genom en historia om ett samhälle där heterosexuella förföljs och förtrycks. Ovanligt smart för Star Trek, och ovanligt gripande när Riker gör allt för att rädda sin älskade Soren, bara för att till sist mötas av en omprogrammerad person. Än jobbigare eftersom den hjärntvättade Soren trots allt verkar vara lättad över att äntligen ha sluppit undan att vara en avvikare, lättad över att äntligen få passa in.
Jag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 219 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det är kul att läsa vad du tycker om avsnitten på det här temat, då det märks att ditt engagemang och intresse för ämnet definitivt är djupare än mitt. Därmed får jag ju själv en djupare och annorlunda inblick i avsnittet och id e här frågorna än när jag ser avsnittet själv. 🙂
Det är ett bra avsnitt, väldigt intressant och rent av lite sorgligt med tanke på hur det hela slutade. 7/10.
Jag är lite osäker på detaljerna kring J’naiiernas fortplantning. Jag läste lite på Memory Alpha, men det var lite vagt i vissa hänseenden. De har ju klart och tydligt bemästrat sin fortplantning, till den grad att den nu kan ske utanför deras kropp. Däremot så är det lite otydligt om det är så att de är fysiskt androgyna, eller om de fysiskt har båda könen men det finns kulturella begränsningar på att ta en könsroll.
Jag håller absolut med din sista tolkning av avsnittet, att de liksom vänder upp och ner på steken och försöker samma situation med omvända roller nästan. Det görs dessutom ganska bra här. Jag håller dock inte med om att det ovanligt smart för Star Trek. Jag tycker att de använder sig av såna här trick ganska ofta för att visa folk hur löjligt det är i grunden, oavsett vem som är på vilken sida. Det är förövrigt något som används väldigt ofta utanför Star Trek också, t.ex. i komedier där man ibland målar upp ganska extrema scenarion för att påvisa hur bisarrt det är. Tänk South Park.
När det kommer till hur de har gjort det här. Vissa beslut som har tagits kring det här, som att Soren tydligt spelades av en kvinna, så är jag lite mer tudelad. Du har ju givetvis rätt i sak när du (och många andra) säger att de kunde ha gått längre, men är det rättvist att kritisera ett sånt här avsnitt för att det inte gick längre? Jag vet inte.
Star Trek undvek definitivt att ta itu med såna här teman, det finns ju oerhört få avsnitt som gör det inom Star Trek. Till viss grad likt hur de alltsomoftast undvikit att attackera religion direkt trots att det ofta är ganska tydligt att den här serien inte håller religion speciellt högt. Rick Berman ska ha sagt just att de tyckte att de iom det här avsnittet faktiskt gjorde något bra på det här temat och tog en ståndpunkt, men att det redan då fanns vissa som var kritiska till att det inte vågade gå ännu längre. Frakes själv har senare uttryckt sig kritiskt till att de var så försiktiga och att avsnittet skulle ha lämnat ett betydligt större avtryck om Soren t.ex. faktiskt spelades av en man. Berman var dock lite orolig för att hur cheferna i studion och gemene man skulle ha mottagit avsnittet om Soren spelats av en man.
Om det var vettigt att oroa sig för såna saker 1992 eller inte vet jag faktiskt inte. Men med tanke på att USA är väldigt religiöst och att det finns skrämmande många människor som än idag blir otroligt provocerade av folk som inte följer traditionella normer, gör att jag tänker att det kanske var vettigt att oroa sig lite ändå.
Frågan jag ställer mig angående det här om det kanske inte är lite naivt att idag titta tillbaka och klistra på moderna åsikter på världen då. Det var inte så många år sen, men väldigt mycket kan ha hänt på de åren. På samma sätt som jag försöker att inte kritisera TOS för avsnitt som luktar 60-tal, som om de hade producerats idag, så tvekar jag därmed vid att kritisera det här avsnittet för att de inte gick så långt som vi idag hade velat.
Återigen finns det inte alltför mycket bakgrundsinfo att skriva om, utan mycket av det som diskuteras kring avsnittet är just kring det som jag nämnt ovan.
Det här är ett avsnitt jag inte gillar. Precis av den anledning som nämnts, Jag tycker att de fegade ur genom att låta alla J’naiiernas spelas av kvinnor. Jag förstår vad de försökte göra med avsnittet men jag tycker det faller platt efter som det handlar om någon som jag hela tiden uppfattar som kvinna och som själv identifierar sig som kvinna. Denna kvinna faller sedan för en man, en kärlek hennes samhälle inte accepterar vilket leder till att hon blir inlåst varpå mannen ger sig ut på en räddningsaktion. Det känns stereotypt.
Och ändå var det så nära. Om Soren intresserat sig för någon av kvinnorna på skeppet, eller identifierat sig som man eller spelats av en manlig skådespelare hade jag kunnat köpa avsnittet (Det här avsnittet borde verkligen få en modern remake, det skulle kunna bli så otroligt mycket bättre om det gjordes idag, grundidén är ju riktigt smart och i dag är utrymmet för normbrytande i TV:serier mycket större.)
Sedan finner jag slutet rätt obehagligt, jag störs över att de faktiskt kan bota Soren från hennes av samhället inte accepterade identitet på vad som verkar vara en eftermiddag. Nu inser jag att det i Startrek universumet med alla telepater, konstiga virus och tankekontroll manicker kanske är rimligt att det går men det stör mig i alla fall.
Sist, det är alltid lite charmig när man blir påmind om hur svårt det är att förutse framtiden och hur saker som vara svåra koncept för 25 år sedan plötsligt är triviala. Jag tänker på scenen i början där Riker har väldigt svårt att relatera och språklig hantera någon som (tror han då) inte är en han eller en hon.