Ethics skildrar inte direkt ett av den klingonska hederskulturens stoltaste ögonblick. Worf hamnar under några tunnor i en olycka, skadar ryggraden och blir förlamad från midjan och neråt. Enligt klingonska seder och bruk borde han ta livet av sig, men med lock, pock och rätt så mycket guilt-trippande lyckas doktor Wesley och Riker få honom att sluta tänka på dödshjälp. Till sist får de Worf, som ju tidigt miste sina egna föräldrar, att även ta med sitt barn Alexanders känslor i kalkylen. Eller, rättare sagt, Riker lyckas luska ut att det är den dödslängtandes son som ska hålla i det rituella självmordet, något som inte ens Worf pallar genomföra. Alexander har ju redan under traumatiska former mist sin mor.
Den röda tråden i avsnittet är, som avsnittstiteln antyder, svårigheterna i att avgöra vad som är rätt eller fel. Ska Worf agera enligt klingonska traditioner eller jordlingarnas konventioner? Ska doktor Crusher låta den etiskt obekymrade läkaren Toby Russell använda Worf som försöksdjur för sin avancerade genetroniska replikator-metod, eller är det bättre att låta klingonen använda ett par högst primitiva protesliknande hjälpmedel.
Etiska diskussioner i all ära, men det mest intressanta för mig i det här avsnittet var den första verkliga insikten kring klingonsk anatomi: varje individ har till exempel 23 revben, två levrar och ett hjärta med åtta kamrar. Och det faktum att rituella självmord är så vanligt i deras kultur att den klingonska läkek0nsten är helt eftersatt. En annan höjdpunkt är också avsnittets slutscen där Russell ska ta farväl av Crusher, och möts av den kyligaste och suraste behandling som någonsin getts ombord på Enterprise. Jag har alltid anat att Beverly kan vara en riktig bitch, det känns skönt att hon äntligen fick visa den sidan fullt ut.
Sammanfattande kan man väl säga att i stort sett hela det här avsnittet tillhör sjukhusdrama-genren. Avsnittets mer rymdfilmsorienterade intrig handlar den här gången också om sjukvård, att undsätta ett med kolonister i nöd. En storyline som även fungerar som ett sätt att bibehålla medvetenheten kring det Cardassianska riket i serien.
Man kan se introducerandet av rollfiguren La Forge som ett stort steg framåt kring hur funktionsnedsättningar skildrades i amerikansk tv. Jag är inte helt säker på att det här avsnittet känns lika fräscht, oavsett hur väl man menat, eller hur mycket man skyller på den primitiva klingonkulturen. Att en funktionsnedsättning ska leda till ett självmord känns väldigt medeltida, även för klingonerna.
Beryg: 5/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 218 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Herregud vad det gick undan helt plötsligt. 😛
Vad var det för betyg på detta avsnittet förresten?
Lade in warp 8 den här helgen. Var lite rädd att vi förlorat dig för alltid! En typisk femma var väl det här avsnittet.
Nej då, så enkelt blir det inte att bli av med mig. Har bara varit ganska upptagen och var inte alls beredd på Warp 8 heller. 😀
Får försöka skriva ikapp de närmaste dagarna. Statistik kommer också vid något skede under den perioden. 😉
Det enda som är kul med det här är att Crusher är sur, riktigt sur. (Tydligen gillar jag avsnitt när någon karaktär är på riktigt dåligt humör) men annars är det här rätt … man vet liksom att det kommer fixa sig i slutet. Det här hade fungerat bättre i S2 när Yars död fortfarande låg nära i tiden.
Personligen skulle jag ge det här avsnittet 6/10. Helt okej. Det är inte på något sätt ett dåligt avsnitt eller tråkigt, det sker ett diskussioner om intressanta sakfrågor som håller mitt intresse något. Däremot så känns det väldigt lugnt och stillsamt. Diskussionerna är inget som lyckas att ta tag om min uppmärksamhet helt och hållet och precis som ni säger så vet man ju att det kommer att lösa sig till slut. Därmed står det inte heller något på spel. Den etiska aspekten kring Dr. Crusher och Russell var inte heller ointressant, men jag vet ju inte ens vem Russell är och att Beverly är missnöjd är ju inget att bygga halva avsnittet på. Dessutom var det nog tanken att man skulle känna empati med stackars Alexander, men har ju verkligen inte gjort något bra första intryck, så det är ju inte heller en rollfigur som jag bryr mig alltför mycket om.
Så, Worf och avsnittets diskussioner är det som gör avsnittet helt okej. Annars hade det nog varit ganska tråkigt, även för mig.
Angående sista paragrafen; Fast som jag tolkar det så är väl idén att kommunicera just det du trycker på, att funktionsnedsättningar inte gör folk värdelösa. Bara att det överhuvudtaget är något som måste försvaras visar väl på att det inte är en universell åsikt för alla. I det här fallet används Klingonerna för att stå för de åsikterna så att saken kan diskuteras och så att våra hjältar kan ställa sig på den motsatta sidan. Lite orättvist för Klingonerna kanske, men det känns väl inte alltför omöjligt att det skulle ha någon sån här traditionell självmordsceremoni i såna här fall.
Inte mycket bakgrundsinfo finns det att skriva om heller, iaf inte utan att spoila framtida avsnitt. Ronald D. Moore krediteras för avsnittet och lite besviken är jag ändå. Inte för att han skulle vara perfekt heller, men när man skriver så bra avsnitt som han gjort så förväntar jag mig bättre än detta.