Relics. Det där Scotty kommer på studiebesök.

tng relics

“Man får ändå vara tacksam över återhållsamheten när det gäller den här typen av hyllningsavsnitt med figurer från originalserien”. Det är min första tanke när jag ser Relics. Den andra är, “vilken avdankad skådespelare känner sig bekväm i ett avsnitt som är döpt till reliker?”. Min tredje tanke är “Scotty? Scotty?? Varför kunde de inte valt Uhura, åtminstone!”.

Det här är nämligen ett avsnitt där Enterprise hittar ett gammalt, skeppsbrutet federationsrymdskepp från förr. När besättningen undersöker det ser de att transportören är riggad på ett märkligt sätt. I buffertminnet på transportören finns Scotty, chefsteknikern från den gamla Enterprise. Där har han hållit sig vid liv på ett förlist skepp i 75 år.

tng relics 4Det är i stunder som des här som jag känner mig alienerad från Trekker-världen. När jag läser på om avsnittet i Captains’ logs så verkar alla tårögda bara av att tänka på det här avsnittet. Jag förstår det som att de flesta tycker att det här en underbar bro mellan förr och nu. Framför allt scenerna på holodäck där Scott beställer fram Enterprise gamla brygga. Jag, däremot, sitter under hela avsnittet och är precis lika irriterad på Scotty som La Forge är i början när han mest tycker att Scott är i vägen. Den stora skillnaden är att Geordi ångrar sig och förändrar sin attityd medan jag sitter kvar och surar ända fram till sista bildrutan. Inte så road av Scottys klämkäcka ton, eller när han blir full och sentimental, eller när han på slutet får tillgång till en rymdskyttel för att göra sina pensionärsutflykter i. Jo, jag vet att det inte finns pengar i den sköna nya Star Trek-världen, men kan man bara låta någon åka iväg med en skyttel helt plötsligt?

tng relics 2Avsnittets höjdpunkt är väl egentligen dysonsfären som dyker upp i det här avsnittet.En hisnande konstruktion där en planet liksom är byggd runt en stjärna, som ett skal med civilisationen boende på insidan av sfären. Men själva handlingen kring den övergivna sfären och hur Enterprise fastnar på insidan av den är rätt så förutsägbar. Den avslutas med ytterligare en av alla dessa tajta deadlines som verkligen inte är spännande – eftersom man vet att Enterprise inte går under hur som helst. Lite mer Game of Thrones-osäkerhet kring vem som ska få leva och dö hade nog piggat upp i den här rätt så ljumma och lite för bekväma tv-serien.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 232 tv-avsnitt. Det här är mitt femtioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Man of the people. Det där Troi förvandlas till en gammal tant av negativa energier.

tng man of the people

Det här avsnittet har en intrig som påminner lite om Dorian Grays porträtt. Fast i stället för att låta åldrande och problem överföras till en tavla så raggar ambassadören Malkar från Lumerien upp unga kvinnor som får ta över alla negativ energi och frustration som han upplever, för det blir ju en del sånt om man jobbar som medlare. Och gissa vilken donna iklädd en tajt sparkdräkt ombord på Enterprise som blir hans nästa utvalda offer?

tng man of the people 4Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.

tng man of the people 5Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).

tng man of the people 3Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 231 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Realm of fear. Det där Barclay kommer ut som transportörfobiker.

tng realm

Det finns uppenbarligen bara ett alternativ om någon ombord på Enterprise ska ha en dålig egenskap, eller kanske bara vara lite allmänt neurotisk. Eftersom alla andra ombord är så extremt perfekta och balanserade (förutsatt att deras kroppar inte tas över av en alien) så måste man helt enkelt skriva in stackars löjtnant Barclay i manuset när det ska handla om mänskliga svagheter eller besinningslös hybris. Vi har redan tidigare sett honom som holodäck-missbrukare samt med en onaturligt hög iq Den här gången får vi reda på att han dessutom lider av transportör-fobi. Blotta tanken på allt som kan gå fel när en kropp bryts ner till molekyler och sedan sätts samman igen får honom att freaka. Hur han lyckats hålla den fobin hemlig under alla år i Stjärnflottan skulle i sig bli ett intressant avsnitt, men den här gången handlar det visst om att konfronteras med det man är allra mest rädd för.

tng realm 2Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.

tng realm 3Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.

Själva ramhandlingen: “undsätta ett rymdskepp i nöd, där alla ombord visar sig vara döda eller försvunna och man inte har en aning om vad som hänt” är jag däremot ganska mätt på. Lite förnyelse hade inte skadat. Precis som jag verkligen inte inser poängen med O’Brien. Scenen med spindeln i det här avsnittet gjorde inte saken bättre. Mer Barclay och mindre O’Brien om jag fått bestämma. Den här serien behöver NEUROSER!!! Upplösningen lämnar förstås inte Barclay i sticket som neurotisk hypokondriker. Det är han som till sist löser den stora gåtan med vad de fiskliknande föremålen inne i transportörströmmen var. Exakt hur den där mal-liknande saken kunde vara en besättningsman förstod jag däremot inte riktigt. Men det kanske inte är så viktigt. Det viktiga var att Barclay inte både var ett freak och inkompetent samtidigt. Det hade jag tagit som en personlig förolämpning.

Betyg: 8/10. (en svag åtta är ändå en åtta)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 230 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Time’s arrow, pt 2. Det där Datas huvud skruvas tillbaka igen.

tng time's arrow 2

Jo, jag erkänner. Jag njuter faktiskt för första gången av utklädningslåde-effekten i Star Trek.  Jag tycker för en gångs skull att det är jättekul att se besättningen infiltrera dåtiden och smyga med sina tricorders under sina tidsenliga outfits. I San Francisco på 1800-talet betyder det till exempel att Riker får klä ut sig i en gullig polisuniform och doktor Crusher i tidsenlig sköterskeuniform. Det är väl bara när gänget låtsas vara ett resande teatersällskap för att slippa undan en aggressiv hyresindrivande tant som det blir lite för mycket buskis för mig.

tng time's arrow pt 2Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.

Jag orkar oftast inte fundera för mycket på orsak och konsekvens i och med tidsresor, därför bara köper jag saker som att den huvudlösa Data på 2300-talet faktiskt behöver och kan använda sig av huvudet som blev kvargklömt på 1800-talet, men som nu är återfunnet är en tidsresebonus som i varje fall jag inte såg komma. Jag tyckte till och med att det var en rätt så snygg konstruktion. Mark Twain-figuren är däremot minst lika påfrestande när han kommer till Enterprise. Den gubben går inte, så att säga.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 229 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Lägesrapport: Säsong fem är slut, länge leve säsong fem!

tng violations 3

Det här tog tid. Massor av tid. Ända sedan början av april så har jag kämpat mig igenom den här säsongen. Nästan två månader tog det. Det var bara säsong tre av The Next Generation som tagit längre tid för mig att komma igenom och då producerade jag tre olika radioprogram parallellt. Nu, snart 15 månader in på den här bloggen har jag klarat av knappt en tredjedel av den totala produktionen. I den här takten kommer det alltså att ta mig 45 månader att ta mig igenom hela Star Trek-sagan på det här sättet. Nästan fyra år. Men det kunde varit värre. Mission log-podcasten har ju hållit på sen 2012 och de är bara framme vid säsong fyra av The Next Generation. Jag rör mig i varje fall snabbare framåt än det projektet.

tng unification 2 3Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.

Däremot är jag betydligt mer missnöjd med årets Blogg 100-projekt. På nittio dagar har jag producerat lite drygt 50 blogginlägg. Det ser jag som mer oroväckande än tidsplaneringen för hela projektet.

Framför oss har vi nu några viktiga datum. Den 22 juli går filmen Star Trek Beyond upp på bio. I september är det 50-årsjubileum för hela Star Trek-företeelsen, och i januari nästa år så är det dags för en ny tv-serier. För min egen del har jag bestämt mig för att fortsätta att se resten av serien i den ordning de sänts på tv. Det vill säga varva The Next Generation och Deep Space Nine. Tror att omväxlingen blir bra, även om det kommer att bli rörigt när jag ska titta på avsnitten. Men min fråga till er veteraner där ute är nu – går det att fuska med filmerna och se dem lite i förväg? Det skulle ju vara kul att ha sett alla filmer som gjorts när det är dags för premiären av Beyond i sommar.

Star Trek: The Next Generation. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

 

 

 

Time’s arrow pt1. Mysteriet med Datas avslitna huvud.

tng time's arrow 2 2

Åh nej! Inte ett avsnitt till där besättningen på Enterprise får klä ut sig i historiska kläder och genomföra en tidsresa! Traumat efter Robin Hood-hyllningen i Qpid finns fortfarande kvar i mitt medvetande, och när Data transporteras till San Francisco år 1893 befarade jag det värsta. Eller, ännu värre, kändes inte det här tidsresekonceptet väldigt mycket som originalseriens mest krystade avsnitt. De där som kändes som besparingsåtgärder där man kunde återanvända gammal rekvisita och gamla kostymer från genrefilmer som utspelats i vilda västern och på romartiden?

tng time's arrow 1 5Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens The City on the Edge of Forever.  Manuset är smart vävt när man blandar in aliens som lever på mänsklig energi, plockar in en 1800-talsupplaga av Guinan och redan från början teasar om att historien ska ta en ände med förskräckelse –  avsnittet inleds ju med att man hittar Datas avslitna huvud under en utgrävning på 2300-talet.

tng time's arrow 1 2Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta president Lincoln göra ett framträdande, men gubben är likväl sjukt tjatig och jobbig. Jag inser att man tänker Twain som en tidsmarkör, en koppling till verklig historia, och även en hommage till Twains ofta förbisedda science fiction-skrivande. Men han framstår verkligen som en sjukt osympatisk filur i det här avsnittet.

tng time's arrow 1 4Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The inner light. Det där Picard hinner leva ett helt liv på mindre än en halvtimme.

tng inner light

Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.

tng inner light 3Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
tng inner light 3Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.