Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.
Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.
I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).
Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.
Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.
Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.
När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.
Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.
Betyg: 8/10
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag håller med, och jag ger faktiskt filmen ett något bättre betyg rent av. 9/10, de fick till det här. Det är svårt att riktigt sätta fingret på och förklara vad den optimala formeln för ett Star Trek-äventyr är, men här lyckades de nästan perfekt, enligt mig. Det är en väldigt bra blandning av action/effekter, utveckling och utforskning av rollfigurerna från TOS, samt att faktiskt ha lite filosofiskt djup och diskussioner och väldigt intressanta och aktuella saker. Frågor som, i en del fall, är tidlösa och alltid är relevanta. I det här fallet är väl kanske några av de största ämnena rasism/nationalism och generaliseringar av stora grupper människor, samt hur man ofta demoniserar fienden på det politiska landskapet.
Anledningen till att det inte är en tia är helt enkelt att helheten inte riktigt är perfekt. T.ex. är delen du nämnde där Kirk och McCoy är nere i fängelset lite mer segt och logiken kring upplösningen är jag itne riktigt säker på att jag helt köper. Det är inte rättvist att sätta det på samma nivå på min betygsskala som de absolut bästa avsnitten ur serierna. Ändå tycker jag väldigt mycket om den här filmen, jag kan till och med ge en liten ledtråd om mina kommande betyg i filmserien genom att berätta att det här är hittills min favoritfilm. Den börjar helt enkelt redan på efterkälken jämfört med de allra bästa avsnitten. Jag är en av de som anser att Star Trek gör sig bäst på TV, det är där den når som allra högst. Jag förstår att filmerna behöver vara lite annorlunda, om inte annat för att attrahera gemene man, vilket man så klart vill. Jag har inga egentliga problem med det. Men det gör också att det blir lite mer av ett isolerat äventyr (med undantag kanske för film 2-4) och man försöker göra det hela lite mer episkt och actioninriktat. Lite mer som en generisk rymdfilm inom universumet.
Men som sagt, jag tycker väldigt mycket om STVI:TUC. Min favoritfilm i filmserien så här långt. 🙂
Du nämnde i recensionen att du inte riktigt köper att den här Sovjet-parallellen skulle ha varit planerad och argumenterade kring TNG om det. Men jag ser ingen anledning att tvivla att så skulle varit fallet. Om något så håller jag med om att det inte är fallet med TNG. Bara det faktumet att Enterprise skulle ha en klingon på bryggan var något de lade till i sista minuten, då Bob Justman till slut lyckades övertyga Roddenberry. Förmodligen var det även bara då som de beslöt att det måste vara fred med klingonerna isf, att de inte kan vara fiender på samma sätt som i TOS. Öht så var Worfs roll väldigt liten från början, då han t.o.m. hade Yar framför sig. Men det betyder inte att den här filmen inte kan ha baserats på det de säger.
Jag tror inte att man bör snöa in sig på vad planen inför TNG var. Som vi sett gång på gång i Star Trek universumet (och franchisens) uppbyggnad så är det väldigt improviserat. Det är inget som är planerat i förväg nödvändigtvis, utan om något så har det med åren blivit just universumet och dess ramverk som håller saker någorlunda konsekvent, så att saker fortfarande hänger ihop.
Sen, angående något annat du nämnde, så ska vi komma ihåg att i TNG 3×15 Yesterday’s Enterprise så sägs det att det var Enterprise-Cs insats som blev grunden för alliansen som Federationen och Klingonerna har i TNG. Den händelsen ägde rum långt efter den här filmen. Så, även om den här filmen delvis fyller i ett hål i universumets kontinuitet så är det fortfarande en hel del kvar. Hur ska man tolka detta? Jag skulle säga att händelserna i den här filmen förmodligen slutar i en fredsförklaring bara. Alltså att man gått från att öppet vara fiender och demonisera varandra, till att man faktiskt bygger lite broar. Sen har det förmodligen gått upp och ner med relationerna fram tills 2344, innan man till slut faktiskt går så långt att man allierar sig med varandra. Även i framtiden är det förövrigt lite vagt, då man inte differentierar mellan de två olika avtalen, utan grunden för själva alliansen refereras också som Khitomer Accords. Det kan möjligtvis vara så att de helt enkelt kallades samma sak, som ett uppdaterat avtal.
Bakgrundsinfo
Det finns så mycket, så jag får plocka bara det mest relevanta (i mina ögon).
Harve Bennett hade varit involverad i Star Treks filmserie som författare och producent ända sedan STII: TWoK, men STV:TFF hade blev en besvikelse för studion. Då det redan innan hade undrats lite om det skulle bli den sista filmen med de allt äldre och dyrare TOS-skådespelarna så blev besvikelsen med STV:TFF något som gjorde folk ännu mer nervösa. Men studion ville inte lämna det där och eftersom 25 års jubileumet närmade sig ville de producera en till Star Trek-film, en relativt billig sådan. Sen ska vi inte vara naiva, TOS var fortfarande populärt och TNG var mitt i sina gyllene år där den serien lyfte Star Trek till en aldrig tidigare skådad nivå i form av tittarsiffror i USA. Det fanns pengar där helt enkelt.
Bennett föreslog då flera versioner av en Starfleet Academy-film, med samma rollfigurer men nya, yngre skådespelare. Det tyckte inte studion om, och det gjorde tydligen ingen annan heller. De ville ha en sista TOS-film med originalskådespelarna, en värdig avskedsfilm. I.o.m. att Bennett inte fick producera filmen han ville, så hoppade han hellre av.
Istället bad man Leonard Nimoy att ta fram något. En av deras idéer var att Kirk och gänget kunde möta Picard och symboliskt lämna över facklan, men den idén kom ingenvart då människorna bakom TNG inte hade något som helst intresse att avsluta serien riktigt än. Nimoy åkte då och besökte Nicholas Meyer, som ju också varit involverad i några av de tidigare filmerna. Meyer hade tidigare blivit tillfrågad av studion men hade inga idéer. När Nimoy föreslog att de kan göra en parallell till Sovjetunionen och den politiska murens kollaps, så fångade han dock Meyers fantasi och sen gick de vidare på det. Nimoy hade också insett att genom att låta Meyer regissera filmen så kunde de också slippa dramat kring att Nimoy skulle fått regissera ännu en film, vilket hade gjort Shatner rasande.
Vidare. Studion var alltså väldigt kräsna när det kom till filmens budget och när det började närma sig själva filmandet, så hotade de att lägga ner det hela om folket bakom filmen inte lyckades skära ett par miljoner till i filmens budget. Tydligen ska man ha skärt ner på det flesta områdena, inklusive skrivit om början på filmen för det ändamålet. Men det räckte inte riktigt, så till slut så lyckades man övertyga Shatner-Nimoy-Kelley att gå förhandla om sin lön (lägre grundlön), för att inte behöva skära mer i själva filmen.
Roddenberry, som du också nämnde, var fortsatt inte involverad i filmen. Men då han är Gene Roddenberry och filmerna är baserade på hans skapelse så fanns han fortsatt med lite vid sidan om och försökte lägga sig i. Jag får intrycket att det inte bara handlade om fansens reaktion. Kanske var det så att det var lite av en juridisk gråzon, och ingen av parterna ville riskera något. Istället så kände man kontinuerligt av varandra och såg hur mycket man kunde komma undan med. Roddenberry hatade iaf manuset för filmen, och det ska ha blivit några hetlevrade möten mellan Meyer/studions advokater och Roddenberry/hans advokater. I första mötet ska Meyer ha blivit fly förbannad och lämnat mötet efter 5 minuter. De möttes dock senare igen och diskuterade Roddenberrys klagomål. Roddenberrys problem med manuset verkade handla främst om att Starfleet blivit alltför militariserat, snarare än en idealistisk organisation, samt att Kirk & Co. inte var perfekta (rasism etc.). Till slut verkar man ha ignorerat många av Roddenberrys klagomål ändå.
Det hela ska ha bidragit till att Roddenberry, när han långt senare fått se resultatet på en förhandsvisning, ska ha blivit rasande. Just där och då lovordade han filmen och sade sig vara nöjd, men tydligen ska ha ha begett sig direkt till sitt kontor där han kontaktade sin ökände advokat, Leonard Maizlish, och argt bad honom kräva att uppemot 15 minuter av filmen skulle klippas bort från den slutgiltiga versionen. Två dagar senare, innan Maizlish hade genomfört hans order, så gick Gene Roddenberry bort.
Under middagsscenen med klingonerna så tvingades man muta skådespelarna med 20$ per tugga att äta av den blå maten på tallrikarna. Alla ska ha tyckt att maten var så äcklig att ingen ville ha något med den att göra. Trots mutorna så ska det bara ha varit Shatner som klarade av att äta maten. Han ska ha tjänat ihop 240$ innan man var klara med den scenen.
Annan intressant bakgrundsinfo är att Valeris från början skulle ha varit Saavik. Saavik som varit med i två tidigare filmer, då spelad av två olika skådespelerskor. Men Meyer ska bara ha varit intresserad av originalskådespelerskan för rollen, Kirstie Alley. Alley hade tyvärr blivit ett stort namn under tiden och de lyckades inte locka henne att komma tillbaka. Istället castades en ny skådespelerska för rollen, en viss Kim Catrall som från början varit tredjevalet för rollen. Just den detaljen var något som Catrall inte tyckte om, och bad då om att få spela en annan rollfigur, snarare än Saavik. Därmed skapades Valeris.
Vi konstaterar även att Michael Dorn hade en lite roll i filmen som Colonel Worf. Det sades aldrig i filmen, men enligt annat material så ska Colonel Worf tydligen ha varit menad som Worfs farfar. Ävem René Auberjonois hade en roll i filmen som Colonel West. Auberjonois som skulle komma att ha en stor roll i DS9.
Kul även att den som representerar Federationen på Khitomer konferensen var Curzon Dax. Det bör inte säga dig något än, men det blir återkoppling på den punkten. 🙂