Nä. Det blev inget superbra andra-delen-i-tudelade-star trek-avsnitt den här gången heller. Det blev pratigt, lite tråkigt och med plotvändningar som kändes ganska simpla. Och det där magiska med Spocks comeback falnade ganska så snabbt. Nimoy känns äldre och tristare här i tv-upplagan än i den kommande filmen (som jag skriver om i nästnästa blogginlägg).
Nå, tillbaka till själva avsnittet. När Picard listat sig fram till Spocks gömställe på Romulus så visar det sig att den vulcanske ambassadörens besök där är ett slags enmansfredsuppdrag. På Romulus finns det en grupp Vulcanister, som vill förändra romulanernas samhälle till något som liknar det på Vulcan. Romulanerna är ju från början en utbrytargrupp från det Vulcanska samhället (även om jag faktiskt inte tycker att de förklarar det där historiska skeendet supertydligt här). Spock tänker sig att de fanatiska vulcanisterna är den största chansen till fred, och är på planeten för att utbilda dem och förhandla med upplysta och öppensinnade politiker.
Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.
Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes Mœbius-inspirerat, och det kan nog stämma. Det här var en annan typ av miljö än vi brukar hamna i under Star Trek-avsnitten, och betydligt flippigare än den där Mos Eisley-kantinen i Star Wars.
Visst finns det gott om saker att tycka om här. Som frosseriet i romulanernas axelvaddsmode. Eller Picards och Spocks mindmeld på slutet, ett sätt för Spock att förenas med sin nu avlidne far Sarek – som ju sedan tidigare fanns lagrad hos Picard. Men som helhet var ändå det här en stor besvikelse som inte lyckades fånga mig. Om första delen var en magnifik upptrappning så var del två en uppvisning i hur man slarvar bort bra förutsättningar. Alla lösningar känns lite hipp som happ. Spocks tillgång till romulanernas tv-sändningar, till exempel. Eller att Spock och de andra lämnas obevakade i ett rum och har gott om tid på sig att skapa hologram av väggar som de kan gömma sig bakom, tack vare av Datas och Spocks avancerade hackerförmågor. Jag menar, på allvar, vet man något om Data så låter man ju inte honom komma ens i närheten av en datormaskin, och med tanke på den detaljerade information romulanerna fått genom sin underrättelsetjänst så måste man väl veta om hans kapacitet. Det här manuset kändes fullt av dåliga lösskägg. På håll ser det ut som rimliga lösningar men på nära håll är det bara fejk.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag är förvånad över att det ens blev 6/10 på det här, det är var en riktig antiklimax efter uppbyggandet i det tidigare avsnittet. Det ska vara barscenerna och den 4-armade pianisten då, den delen är riktigt bra och riktigt nytänkande för TNG. I övrigt kan jag se den Romulanske datorsäkerhetsexperten skryta om sitt verk “För att knäcka det här systemet skulle det krävas att två exceptionella experter t.ex Spock och Data i lugn och ro fick samarbeta från en fysisk terminal belägen i ett Romulanskt högkvarter och det lär ju liksom inte hända…”
Det är viss konkurrens i TNG men måste inte Sela få någon sorts utmärkelse för Enastående Inkompetens? Planen är så vansinnigt osannolik att bara en 24-årig påläggskalv som fått ett jobb hon är många decennier för oerfaren för av sin inflytelserika pappa skulle kunna komma på den. (Med tanke på att detta måste vara Selas bakgrund erkänner jag att planen är in character, 😉 )
Det är ju här som avsnittet definitivt faller sönder, även om Picard & Co inte gjort något alls utan stannat hemma i stället så hade Sela aldrig lyckats. Vulcan kan ju inte rimligen vara totalt försvarslöst* och det vore synnerligen logiskt av Vulcanerna att ha en beredskap på att det hela är en Romulansk bluff. Även om bluffen på något bisarrt sätt skulle lyckas så är ju inte 2000 soldater direkt jättemånga när man ska överrumpla och ockupera en hel planet. För att sätta det i perspektiv så använde Tyskarna 20.000 soldater i sitt överraskningsanfall på Norge 1940 en styrka som snabbt förstärktes så fort de fick kontroll över viktiga hamnar och flygfält. Hur Sela skulle kunna få några förstärkningar alls till sin lilla ockupationsstyrka är totalt obegripligt.
Verkligen synd att de slösade bort sin möjlighet att ha med Spock på ett så här trist avsnitt. Trösten är väl att detta är, om jag inte missminner mig, det sista vi får se av Sela. Tydligen kom de till sist på att karaktären var en riktigt dålig ide.
*Något jag alltid stör mig på med Star trek är att federationen ska bestå av 100-tals världar men inga utom människorna verkar ha någon försvarsförmåga. Alla skepp vi får se har till största delen mänskliga besättningar. Det här blir bättre längre fram vad jag minns men i TNG sticker det verkligen ut att alla andra raser i federationen är så hjälplösa.
Jag håller med på mer eller mindre alla punkter, inklusive betyget. 6/10. Om första delen ändå var rätt bra för vad det var, ett uppbyggnadsavsnitt, så föll det här avsnittet ganska platt. Det är svårt att missa att det var ungefär samma sak som hände även i 4×26 Redemption I och 5×01 Redemption II. Även där var Sela en ganska central del i framför allt andra delen. Du har förmodligen rätt i det du säger om att författarna övervärderade hennes effekt. Det behövs en vettig handling också. Överlag har jag för mig att fansens reaktion när det sändes även var lite lätt besvikelse. De fick mer Spock i det här avsnittet, vilket de hade blivit lovade på sätt och vis, men det var helt enkelt inte speciellt bra.
Utöver det du själv redan har nämnt så vill jag bara nämna Selas plan för att invadera och ockupera Vulcan. Den är ju ofantligt långsökt. Hoffa var också inne på det, de praktiska delarna iaf. Jag tar då och fokuserar på motivationen bakom det hela.
Romulanerna har ju alltid presenterats som ganska smarta och sluga typer, som gillar komplicerade planer och att manipulera händelser från skuggorna. Med den bakgrunden är det inte heller konstigt att de ofta lutar mot just den typen av planer, även när det kanske inte behövs. Här är det dock vettigt, tycker jag. De ser Federationen som ärkefiender och vill sänka dem, men det är tveksamt om de kan besegra dem militärt. Verkligheten är dessutom att Federationen är allierade med Klingonerna, så då kan Romulanerna definitivt inte vara så direkta. De tvingas alltså göra små, välplanerade och mer indirekta handlingar. Handlingar som kan ge dem små segrar utan att ge Federationen grund att svara direkt. Handlingar som lurar Federationen att agera på ett sätt som får det att se ut som om det är Federationen som är aggressiva och gör övertramp, medan Romulanerna bara svarar. Det görs ju idag också, PR-kampanjer och spridande av felaktig eller vinklad information.
Vad är då problemet med detta? Jo, de kan inte på allvar tro att Federationen kommer att tillåta de att göra en blixtockupation av en av dess främsta världar, Vulcan, och inte agera. Dessutom en militär ockupation. Det är väl klart att Federationen kommer att svara och se det hela som en krigshandling från Romulanerna, vilket kommer att dra in Klingonerna också. Detta kommer alltså utmynna i en direkt militär konflikt. Exakt vad Romulanerna borde vilja undvika! Inte speciellt genomtänkt alltså.
Det här var när fansen presenterades för Klingonsk opera för första gången. Det skulle bli mer av det och givetvis är det Worf som tar det till sig.
Intressant också att Malachi Throne – som spelade Senator Pardek – även var med i det första som producerades med Star Trek som namn, i TOS 1×00 The Cage. Där gjorde han rösten för The Keeper. Han spelade även Commodore José I. Mendez i TOS 1×15 Menagerie Part I, alltså avsnittet som byggde på originalpiloten.