Jag hade extremt stora förväntningar på det här dubbelavsnittet. Efter McCoy och Sarek är det dags för giganten från orginalserien att göra ett framträdande i The Next Generation. Och, nej, jag menar självklart inte kapten Kirk, det här är ju Spocks moment på 2300-talet!
Det börjar med ett mysterium. Mitt i den allt mer spända och infekterade konflikten mellan Federationen och Romulanerna dyker plötsligt Spock upp på Romulus. Men ingen vet varför, ett spionfoto är enda skälet till att man vet att han ens är där. En konstig tidpunkt för en artighetsvisit tycker Federationen och ger Picard i uppdrag att ta reda på varför en av deras ambassadörer sover med fienden. Picard lånar skjuts med klingonerna (ett skepp med kamouflagmöjlighet), ordnar en fiffig förklädnad och beger sig till Romolus tillsammans med Data för att ta kontakt med Spock.
Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.
När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.
All eventuell episkhet till trots, så är det här och det nästföljande systeravsnittet från början avsedda som promotionverktyg inför den kommande Star Trek-filmen, som Nimoy förresten var producent för. I varje fall anses det som förklaringen till att Nimoy spelade Spock i tv-serien för en för honom extremt låg ersättning. Och det är ett snyggt sätt att påminna The Next Generation-tittarna om originalbesättningen. I och med Unification 1 & 2 knöts de två Star Trek-universumen samman på allvar lagom till att originalcrewen snart skulle dyka upp på biograferna.
Jag tyckte att det här var ett bra avsnitt, en bra upptakt inför det som komma skall – men The Next Generation har så här långt inte lyckats leva upp till mina förväntningar i ett enda tudelat avsnitt…
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 209 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jaså, så Johannes fick komma tillbaka igen för mer Star Trek? 😀
På sätt och vis har han ju så klart en poäng, det finns många beståndsdelar i det här som skulle kunna producera något episkt. Första gången vi får se Romulus ordentligt (vi fick se lite av det på holodeck i 3×10 The Defector) och lite internt världsbyggande hos dem, Spocks återkomst, det sista som återstår av Sarek. Det finns en hel del episka detaljer i det här avsnittet.
Men på det stora hela så håller jag ändå helt med dig. 8/10. Med alla de sakerna som jag nämnde så är det ändå ett väldigt bra avsnitt, för vad det är. Saken är att det är väldigt mycket ett uppbyggnads avsnitt, det är mycket introduktion, förklaringar och presentation. För att, sen i nästa avsnitt, kunna få saker att utspela sig. I teorin iaf. Därmed är det svårt för det här avsnittet att vara riktigt episkt, tycker jag.
Det är väl också ungefär så som folk ofta brukar reagera på det här avsnittet. Jag har rent av för mig att många fans/tittare blev ganska besvikna på det när det först sändes i USA. Som du nämnde så skrevs och användes Unification-avsnitten som en form av marknadsföring för Star Trek VI: The Undiscovered Country som var på väg att ha biopremiär. Det var därför som Leonard Nimoy gick med på att spela Spock i de här avsnitten. Han tog bara minimilön (inom Hollywood), medan han vid tidigare övertalningsförsök hade krävt en miljon. Men resultatet av det var ju att TNG drog nytta av att Spock var med och marknadsförde avsnitten väldigt hårt också. TNG var ju mer eller mindre på toppen av sina popularitet vid det här laget, men enorma 11-13 miljoner tittare varje vecka och tack vare den här höjdpunkten och marknadsföringen så kom de två Unification-avsnitten upp i hela 15,4 miljoner tittare var. Det slås bara av två avsnitt i TNG, 1×0102 Encounter at Farpoint (15,7) samt 7×2526 All Good Things… (17,4). Då ska man också ha i åtanke att serien var syndikerad, vilket gör det ännu mer imponerande, tycker jag.
När det sedan, här i första delen, hände relativt lite och framför allt att Spock bara dök upp precis på slutet för att agera cliffhanger och få alla att komma tillbaka veckan därefter för del 2, då var det en del som blev väldigt besvikna och kände sig lurade.
Utöver det finns det faktiskt förvånansvärt lite bakgrundsinformation att skriva om för avsnittet. Men vi måste så klart nämna att både det här avsnittet och nästa hedrade Gene Roddenberrys bortgång. Han hade ju gå bort precis innan förra avsnittet sändes faktiskt – 5×06 The Game – men då hade man inte tid att lägga in någonting innan sändning, så man gjorde det här istället. Från ett produktionsperspektiv så höll de på och spelade in 5×11 Hero Worship när de fick höra om det. Det finns lite mer att berätta angående Gene Roddenberry och Star Trek, på gott och ont, alldeles i slutet på hans liv, men vi väntar med det tills vi kommer till de punkterna.