Så till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?
Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.
Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.
Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet. Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.
Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.
Oavset det eventuellt moraliserande anslaget så hade jag riktigt kul genom hela det här avsnittet och tycker att det är väl värt betyget 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 208 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Oj, det var ganska förvånande. Det här är ett annars ett avsnitt som inte brukar betygsättas speciellt högt, även när folk är positiva till det. En hel del gånger betygsätts det t.o.m. väldigt lågt. Det var någonting i det spannet jag hade förväntat mig, för det är ju trots allt ett avsnitt som handlar om att Wesley Crusher kommer tillbaka och räddar skeppet. Igen. Kanske inte en av dina favoritpremisser. 😛
Personligen tycker jag faktiskt om det här avsnittet, inom vissa gränser. Snarare någonting kring 7/10. Det har ju trots allt en del svagheter.
Avsnittet skrevs av Brannon Braga och precis som jag sagt om han innan så har han varit kapabel till både en del väldigt bra och en del väldigt dåligt inom Star Trek, men detaljer och att få saker att gå ihop brukar defintivt tillhöra hans svagheter, tycker jag. Hela planen för att ta över skeppet och sen Federationen med spelet är lite långsökt och det är svårt att se hur de ens fick Picard och Worf att testa det. För att inte tala om LaForge, spelet bör väl inte ens fungera på honom. Sen verkar spelet och diskussionen i avsnittet handla mycket om beroenden, men för handlingen så finns det någon slags hjärntvättningsaspekt också. För ibland beter sig folk som vanligt och är kompetenta och ibland är de som styrda zombies istället. Sist, men inte minst, måste jag peka ut själva grafiken för spelet. Om man vill representera något så får man göra det ordentligt, tycker jag, och det här spelet var ju löjligt. Jag har föredragit om de inte hade visat mig spelet om de tänkte slarva så här. Tydligen fick även skådespelarna veta under inspelningarna att de sedan skulle lägga in avancerad grafik som skulle slå alla med häpnad för spelet. Men Frakes ska ha sagt i efterhand att han var allt annat än imponerad av grafiken. 😀
Men, som tur är så är det inte det som lyfter avsnittet för mig. Det som gör avsnittet bra och underhållande för mig är Wesley och Robin Lefler. Wesley beter sig mer naturligt, mer som det man förväntar sig från en kille i hans ålder, snarare än den 10-årige The Chosen One han betett sig som många gånger innan. Robin Leflers rollfigur tycker jag väldigt mycket om, hon är inte en i mängden, hon har personlighet och Ashley Judd spelar henne lysande. Även hennes regler är något som passar väldigt väl in och är en kul detalj. Framför allt har de två massor av personkemi i sina scener och det är tack vare dem som avsnittet inte faller platt för mig. Jag hoppas inte det här betraktas som en spoiler, men det finns inget annat ställe där jag skulle kunna ta upp detta i framtiden så jag säger det här; Det är väldigt synd att det här var andra och tyvärr sista gången vi får se Lefler. Ashley Judd hade väl kanske bättre saker för sig i framtiden. 🙁
Originalmanuset för avsnittet var ännu ett i stil med 5×02 Darmok ur det perspektivet att det lades på is ganska länge innan det blev färdigställt och producerat. Det pitchades förresten av Susan Sackett och hennes kollega Fred Bronson, som i 3×24 Ménage à Troi redan hade fått ett av sina avsnitt producerade. Susan Sackett som förutom att ha varit involverad i Star Trek i 17 år – från filmerna till slutet av den här säsongen – som bl.a. Gene Roddenberrys assistent också påstås ha varit Genes älskarinna under många av de åren.
Hursomhelst, det var en hel del författare som under tiden sedan det pitchades och köptes in hade försökt vrida ut och in på det utan att lyckas få till något utav det. Till slut hade Michael Piller mer eller mindre gett upp hoppet för den här premissen. Men Rick Berman påminde honom om hur han velat att ha mer SciFi-handlingar och premisser i serien och att detta var en bra möjlighet. Så de gav den nyligen befordrade författaren Brannon Braga chansen och de blev väldigt nöjda med det. Braga ska tydligen ha tagit en mycket mörkare väg med handlingen än de tidigare försöken och Piller var väldigt nöjd med hans arbete och potentialen som Braga visade som författare. Piller ska även ha kopplat avsnittet och diskussionen däri till en mer personlig upplevelse, nämligen hur han alltid varit fascinerad över hur hans två barn var så besatta över tv-spel. Det ska ha gjort att det fungerade ännu bättre i hans ögon.
Det här är ju ett av avsnitten där jag gillar Weasly, just för att han får vara en vanlig, visserligen begåvad men ändå vanlig tonåring. Inte konstigt att spelet inte är av något större intresse när han har fullt upp med att (klokt efter som det är ömsesidigt) vara till sig i trasorna över Lefler.
Men ja, planen med spelet känns lite långsökt, när man tänker på det är det svårt att se hur det skulle funka och borde inte besättningen på Enterprise få lite jobbiga frågor från Starfleet angående det med att utan minsta säkerhetsåtgärd allihop börja använda en manick som Riker fick av en kvinna han aldrig träffat förr och inte vet något om. Känns som motsvarigheten till att utan säkerhetsåtgärder börja ladda ner från en Rysk piratsite.
Är det inte lite av ett tema för Riker att låta sig luras och därigenom sätta Enterprise i svåra lägen?
Tja, men jag tänker att de alla är sönderfrätta av sexuell frustration och så trötta på sina skeppskamrater, så allt som kan framkalla lite stimuli är okej. Men visst är det väl konstigt att de så sällan verkar göra något kul ombord på det där skeppet. Holodäck eller stela teateruppsättningar. Kanske spela något tråkigt multiplattformsspel eller se ett hologram med tre sexiga babes som spelar musik, på sin höjd. Alla är uttråkade ombord på Enterprise, det är det som är problemet. Jag kan ändå köpa att något som ser ut som en askass mojäng kan spridas just därför. Den ser så billig och enkel ut att ingen kan tänka sig att den är ett hjärntvättsredskap.
Poäng till dig, de har verkligen astrist på Enterprise, man ser ju tydligt hur nerbrytande miljön är i av snittet redemption part2. Det pågår ett EPISKT röj i den Klingonska baren men Worf bara surar över att ingen vill snacka jobb.