Jag gillar när Star Trek dedikerar hela avsnitt åt olika genrer. I Disaster handlar det – som namnet antyder – om katastroffilmsgenren. Enterprise åker in i något som kallas för kvantumfiber – rymdens motsvarighet till isberg. Och följderna får en på nytt att fundera lite över katastrofberedskapen ombord. När turboliftarna slutar fungera så kan ingen på skeppet ta sig någonstans, verkar det. Kommunikationen ombord ligger också helt nere, och maskinrummet verkar obemannat eftersom hela skeppet riskerar att explodera. Lägg till det att fru O’Brien är höggravid och att dr Crusher och La Forge är instängda på ett lastdäck tillsammans med farligt raketbränsle och brinnande ledningar och i en hiss är Picard fångad tillsammans med tre små barn i en hiss. Klassisk katastroffilmsdramaturgi helt enkelt. Allt går åt helvete samtidigt.
Och det här är riktigt underhållande. Medan Worf försöker kvalificera sig som universums sämsta barnmorska på Ten Forward så sitter Deanna Troi plötsligt med ansvaret för hela skeppet i knät. Bryggan är i stort sett tom och hon har högsta befäl av de som är kvar. Det är alltså hon som måste bestämma om man ska koppla loss tefatet på skeppet eller inte när skeppet hotar att explodera. Lämna några i sticket för att rädda många, eller hoppas på att det ska gå att rädda alla. Och här kände jag plötsligt behovet av att läsa på mer om hur skeppet är uppbyggt. Var bor egentligen alla? Var kan jag hitta den infon? Samtidigt kommer Picard över sin barnfobi genom att införa rank och militär disciplin hos de tre barn han befinner sig i hissen tillsammans med. På det sättet får han dem att börja klättra uppför en stege i det enorma hisschaktet – bara några minuter innan hela hissen lossnar och störtar mot schaktets botten.
Den där stegen i hisschaktet är väl också den enda nödutrustning som verkar fungera ombord. Jag menar, någon typ av eldsläckare på lastdäck kanske hade varit en bra ide? Trapphus parallellt med hissarna så att personalen slipper krypa omkring i trånga gångar när hissarna inte fungerar kanske också är en fiffig grej? Konservburkar och tråd när de avancerade kommunikatörerna lägger ner? Data är dock som vanligt ett föredöme, att man helt sonika kan skruva av hans huvud och använda det separat är så himla praktiskt.
Jag gillade Disaster jättemycket fram tills dess att slisket satte in, de där fem, sex sista minuterna då allt liksom ordnar sig, alla ler och är självgoda. Då ville jag nog nästan kräkas. Visst ingår sentimentalitet i katastroffilmsgenrenen, men även tragik hör till originalreceptet. Och att The Next Generation så ofta kompenserar all form av mörker och realism med gulliga scener som är som hämtade ur skräckmysserien Sjunde himlen är faktiskt påfrestande. Jag väljer att helt bortse från de där sista minuterna när jag sätter mitt betyg. Jag låtsas som att de inte finns och sätter därför:
Betyg: 9/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 207 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag hålla med på nästan alla punkter, ett väldigt kul och underhållande avsnitt. Jag tycker kanske lite mindre om det än dig, men det är fortfarande 8/10. Väldigt bra. Det skulle dock vara lite svårt för mig att ge det ett högre betyg, då det här typen av avsnitt saknar djup. Michael Piller har i efterhand uttryckt något liknande. Det är bara ett kul avsnitt.
Worfs insats som barnmorska var ju hysteriskt och det var ju typiskt att Picard skulle fastna i en hiss med just småbarn. Egentligen så fuskar han lite, han förvandlar ju de delvis från typiska småbarn till besättningsmän. Men okej, det är väl också kreativt tänkande för att förändra ett för honom hemskt scenario i grunden. Data och Rikers scener var väl också ganska kul och jag uppskattade även hur O’Brien hanterade faktumet att de leddes av en person som inte har någon koll på vad som händer (Troi). Alla fick att göra och det var mestadels på bra överallt. 🙂
Om jag ska ta upp lite kritik jag har så är det väl att det är svårt att tro att Troi kan ha någon rang till den graden att hon kan hamna i den här situationen. Hon är ju helt vilse i rollen som hon får ta på bryggan, hon har inte den kompetensen. Inte för att en bra ledare behöver vara någon teknisk eller vetenskaplig expert, men de brukar alltid ha tillräcklig med grundutbildning för att hänga med i vad som händer. Det har inte Toi, varken på den tekniska/vetenskapliga sidan eller på ledarskapssidan. Du nämnde också nyligen, i 5×03 Ensign Ro, att du hoppas att de inte nu tar Ro Laren och gör henne lika mesig som alla andra. Det tycker jag väl att de gör till någon grad i det här avsnittet. Precis som Piller så tycker jag att hon skrevs lite fel här, vi känner henne inte tillräckligt väl än för att börja framställa henne som att hon har fel, vilket är vad avsnittet gör. I slutet så blir det ännu värre då hon erkänner att hon hade fel och att hon nu respekterar Troi, om inte det är bli mesig och ställa in sig i ledet så vet jag inte vad som är det. Piller tycker också att hon borde skrivits annorlunda på slutet. Om något, menar han, så hade hon ju en ganska bra poäng i sin utgångspunkt, även om hon hade fel i just den här situationen. Troi hade ingen aning om vad hon gjorde och hennes oförmåga att ta de svåra besluten hade kunnat bli slutet för allihopa, även om hon hade tur den här gången.
Avsnittet skrevs framför allt av Ron Moore, efter att de köpt in originalidén från externa författare. Både Moore och Piller har uttryckt att det sen var ett avsnitt som de bara försökte ha roligt med och vilket resulterade i ett väldigt kul avsnitt med bra tempo. Scenen där de plockar av Datas huvud och går runt med det var annars pitchat av en av författarna lite som ett skämt och Piller ska ha skrattat och accepterat det eftersom han aldrig trodde att det skulle släppas igenom av Rick Berman ändå. Nu visade det sig att Rick Berman inte sa något om det, så då tog man med det i avsnittet trots allt. 😛
Viss del av inspirationen till själva katastroffilmsaspekten kom sen förmodligen från Brannon Braga, som ska ha varit ett stort fan av filmen The Towring Inferno och andra filmer i genren. Han ska ha jobbat med Ron Moore på bl.a. avsnittets struktur.
Jeri Taylor har senare uttryckt att hon tyckte om det här avsnittet, inte minst för att de tog sig an en hel genre så här. Hon tycker att det lätt blir förutsägbart och tråkigt med serier som alltid struktureras på samma sätt i avsnitt efter avsnitt. Hellre att man kan bryta med vanor och gör olika saker.
Vi har tidigare nämnt positiva och negativa konsekvenser av att göra en så episodisk serie som TNG, men det här måste vara en positiv detalj. Att man kan hoppa mellan genrer och strukturer från avsnitt till avsnitt. Det är faktiskt något som Seth MacFarlane – bl.a. Family Guys skapare och stort Star Trek-fan – har uttryckt även han. Att han aldrig tittade på trailers till avsnitt för att han ville överraskas och att det var den enda serien där han aldrig visste vad han skulle få innan han tittade på avsnitten.
Ps. Det verkar finnas en del material tillgängligt om Enterprise-D om man söker efter “Enterrpise-D schematics” eller “Enterprise-D blueprints”. Jag vet inte riktigt hur uttänkt de här sakerna var från början och hur mycket som man pusslade ihop i efterhand. Det känns som det senare alternativet är mer i stil med hur man skrev Star Trek överlag. 😀
Själv får jag aldrig ihop hur deras hissar funkar egentligen. Här får vi ser ett jättedjupt schakt Men main engineering kan ju omöjligt ligga rakt under bryggan. (Jag har sett vissa ritningar där hissarna verkar röra sig långa sträckor i horisontell riktning mellan olika hisschakt men det stämmer bara sådär med vad vi får se). Undrar om det här här idéerna att göra om Troi lite föds. Jag har ju av och till klagat och klagat på hennes kompetens men from S5 har jag märkt att hon blir bättre både på sitt egentliga jobb och andra saker.