Minns du kristallväsendet? Den där konstiga trädliknande saken som såg liksom ut som en gigantisk version av en prydnadsfigur från nittiotalet? Den som utrotade allt liv på Datas hemplanet, och som Datas onda tvillingandroidbrorsa sedan lockade till Enterprise i avsnittet Datalore (även om jag kallar det för moln i det blogginlägget). Nu är det tillbaka! TILLBAKA!!
Silicon Avatar börjar lika moraliskt som det brukade vara i gamla slasherfilmer där sexuell frihet genast bestraffades med döden, fast i det här fallet hinner ingen ens ligga. Riker har bara blivit uppraggad av en av de kvinnliga nybyggarna på Melona. Menande blickar har utbytts. Hon har utlovat en sparad ranson av torkad currykyckling i sitt tält – vilket antagligen är kod för något riktigt perverst med tanke på Rikers ansiktsuttryck när hon säger det. Men när sexträffen till sist är spikad hörs plötsligt ett märkligt ljud från skyn, och kristallväsendet börjar förvandla den grönskande planeten till aska och grus.
Den slampiga kolonisten straffas förstås med en omgång av dödsstrålen, medan Riker och de andra stänger in sig i en lufttät grotta tills undsättningen från Enterprise kommer. Vid det laget finns inget annat levande kvar på planeten. Det visar sig att kristallväsendet lever på energin från levande ting, det som ser ut som en massförstörelse är mer något i stil med lämningarna efter att all energi och liv kramats ur en plats. Den som kommer med den teorin är forskaren Kila Marr som är specialiserad på kristallväsendet och anländer till Enterprise kort efter attacken för att leta efter spår och ledtrådar.
Det visar sig att Karrs son var en av de som dog på Datas hemplanet. En hel del dålig stämning uppstår när hon inte litar på Data på grund av hans äldre brors roll i massakern på deras hemplanet, något som i vanlig ordning inte rör Data i ryggen (är det någon del av honom som verkligen inte är mänsklig så är det förmågan att aldrig känna sig kränkt). När det sedan visar sig att Data har Karrs sons loggar och dagboksanteckningar lagrade i sina minnesbanker så slår Marrs skepsis över till ett lätt förvirrat tillstånd där hon börjar se på Data som ett slags reinkarnation av sonen. Scenen där Data börjar tala med sonens röst är väl den som jag kommer att minnas från det här avsnittet. Tillsammans lyckas i alla fall hon och Data komma på ett sätt att spåra varelsen, och det är nu som veckans moraliska dilemma formuleras.
Picard är nämligen inte intresserad av att omedelbart ta ut något slags hämnd på den okända varelsen. Han vill istället börja med att försöka kommunicera med kristallväsendet och se om det går att få det att förstå att man helst inte ska döda människor. medan Karr förstås har rakt motsatt åsikt. Slå till snabbt, innan det är för sent. Vad kan man hoppas att uppnå med att kommunicera med en varelse som redan dödat massor av människor och ödelagt hela planeter?
Det verkar som om kollen på personalen inte är den bästa inom Stjärnflottan. Det här är andra gången på kort tid som Enterprise besöks av en äldre kvinna med gott anseende inom flottan som senare visar sig vara spritt språngande galen och som låter personliga känslor gå före protokoll och direkta order. Men avsnittet är däremot helt okej – framför allt med tanke på att en av huvudpersonerna är ett kristallväsende. Det är något med Kerrs sårbarhet som slår an något hos mig, och gör att jag är lite generös med betyget och avrundar uppåt.
Betyg:8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 206 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugoåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här avsnittet har jag lite svårt för, jag är en sucker för världsbyggande och gillar att de går tillbaka och plockar upp saker från gamla avsnitt. Dock är det lite för mycket retcon på Datalore här för min smak. Det mindre är det där med om det går att kommunicera med kristallvarelsen, det borde ju inte vara en fråga då både vi och Picard & Co redan vet att Lore kunde prata med den via kommunikationssystemet på Enterprise. Faktiskt tycker jag det är rätt synd att vi inte fick se lite kommunikation med varelsen innan Kerr “sprängde” den. Jag hade gärna hört varelsens berätta om hur Lore sagt till den att människor är världens käk 😉
Min andra invändning är tiden. Första gången Federationen stöter på Kristallvarelsen är i Data Lore vilket bör ha varit något mindre än 4 år före det här avsnittet. Men Kerr som ser ut att vara i sextioårsåldern ska alltså ha ägnat sin karriär åt att forska på varelsen som ingen kände till för 5 år sedan. (Inget i Data lore tyder på att kolonisterna han få i väg ett meddelande innan varelsen åt dem).
Sedan vet jag inte om det är inbillning från min sida men (LDL?) När fick vi senast se en äldre kompetent kvinna som inte visade sig ha en skruv lös.
Jag är lite mer måttligt förtjust i det här avsnittet än Roger, det har helt enkelt ingenting som riktigt står ut. Det är väl Dr. Marrs situation och psykiska resa, samt att kristallväsendet är tillbaka igen. Inte för att jag är något stort fan av det, men precis som Hoffa så tycker jag om världsbyggande och att saker/universumet faktiskt hänger ihop någorlunda. Därmed får avsnittet 6/10. Det är okej.
Originalmanuset som avsnittet baserades på pitchades av en ganska oerfaren författare vid namn Lawrence Conley. Tydligen försökte författare på serien vid det här tidpunkten skriva handlingarna som inte byggde på tidigare avsnitt, men Piller och Jeri Taylor tyckte ändå att premissen bakom Conleys skript hade potential. Jeri Taylor som sedan skrev om manuset verkar ha lockats av utmaningen att plocka in kristallväsendet igen och försöka göra något av det, samt av Dr. Marrs Moby Dick-liknande handling.
Slutprodukten var dock både Piller och Brent Spiner (Data) lite besvikna över. Piller tyckte att premissen hade mer potential än vad vi fick se och Spiner var rent av ganska kritisk både mot manuset och sättet som kristallväsendets historia avslutades. Spiner ska även ha sagt att han tror att vissa problem under produktionen kan ha skadat avsnittet. Tydligen så var avsnittet som skulle produceras – nästa avsnitt, 5×05 Disaster – inte riktigt redo än och då detta var mer eller mindre redo för produktion så producerade man det här avsnittet direkt istället. Kanske hade det inte slipats färdigt än.
För övrigt så var kristallväsendet datoranimerat både här och i 1×13 Datalore, vilket ju fortfarande var ganska sällsynt.
När det kommer till att äldre kvinnor alltid verkar framställas som psykiskt instabila så är det väl tyvärr sant, men vi har ju inte direkt en bred statistisk grund att analysera utifrån. 😛
Jag tror snarare att det är något som författarna ofta gör i Star Trek, plocka in någon med auktoritet i form av rang eller ålder och få våra hjältar att stå upp för vad de tror på. På så sätt är de i underläge och det hela blir lite mer komplicerat. Därför ser även fansen t.ex. amiraler på besök som onda/korrupta eller inkompetenta för det mesta, för det är så de ofta presenteras och används.
Jag tyckte också att det var intressant att i Keith DeCandidos recension för avsnittet så tog han upp just det här. Han nämner att flera av de här äldre rollfigurerna som presenterats så här de senaste säsongerna har varit i avsnitt som skrivits av just Jeri Taylor. Dr. Marr här, amiral Norah Satie i 4×21 The Drumhead och Cpt. Benjamin Maxwell i 4×12 The Wounded. Alla skrevs av Jeri Taylor. Det kanske ligger något i det. 🙂
Då får jag väl skapa jämvikt genom att säga att det här är ett av mina favoritavsnitt 😀
Det innehåller allt jag älskar med The Next Generation: Moraliska intriger! Häpnad inför universum’s alla under! Önskan att utöka sin förståelse, och lära sig att samleva fredligt med varelser som är helt olika oss!
…och, i just det här avsnittet, reflektion över människosjälen’s svagheter.
Jag kan hålla med Hoffa om att det vore intressant om vi hade fått se mer av kommunikationen med kristallväsendet innan Marr sprängde det … men samtidigt ser jag det inte som vidare viktigt för historien i sig. Detta är alltigenom en berättelse om människor; kristallväsendet må vara intressant i sig, men det mest intressanta är vilka känslor det rör upp hos karaktärerna, och det är däri själva intrigen ligger.
Jag brukar säga att ett bra avsnitt av Star Trek behöver inte sluta i att karaktärerna fattar “rätt” beslut; det viktiga är att de visar upp och diskuterar olika ståndpunkter, så att tittaren själv kan fatta en åsikt. I denna mån vill jag mena att det här avsnittet gör ett bra jobb; det kändes förvisso lite vinklat till Picard’s fördel, men det är nog mest för att det är svårt att motivera mordet på en intelligent varelse.
Eventuellt hade avsnittet varit mer intressant om kristallväsendet gjorde mer motstånd, så att det vore lättare att sympatisera med de som ville ha ihjäl det.
Jag skulle ge det här avsnittet 9/10. Det som drar ner betyget från en perfekt tia är framförallt hur galen Dr. Marr framställs som på slutet; den mani som infinner sig när hon ser sin son i Data.
Det är förvisso ett mycket intressant sinneslag som är värt ett eget avsnitt för att utforska, men här känns det som att det tränger in lite på ett avsnitt som snarare borde fokusera på olika åsikter om säkerhet och rättvisa, och om behovet att förstå de som har sårat oss.
Det förlorar även lite på inkonsistens med tidigare etablerade fakta (exempelvis i och med påståendet att Dr. Marr har ägnat hela sitt liv åt att studera kristallväsendet), men det känns för mig som en mindre viktig detalj.
Hellre ett avsnitt där alla gör fel på slutet än en klämkäck avslutning. Gammalt djungelordspråk! Och härligt att se dig tillbaka i kommentarsfältet!
Kul att vara tillbaka, om än ytterst sporadiskt 😉
Spännande med ett avsnitt där åsikterna varierar från lysande till medelmåttigt. I ena änden någon som nästan sätter en 10 medan jag velar mellan en 5 och en 6. Blir nog 5 till slut. Avsnittet är egentligen en 6:a men att det skär så med vad som etablerades i Data Lore måste kosta ett betygssteg.
Nu när jag tänker på det är detta första gången det göras något av att Data har alla kolonisternas “minnen” lagrade i sig, har för mig att det på ett tidigt stadium var tänkt att vara en central del av karaktären men som ingen riktigt lyckades göra något med.