Teckningen här ovanför skickade Stefan Gemzell (som bland annat arrangerar Gävles Science fiction-filmfestival) till mig för en dryg vecka sedan på Facebook. Efter några minuters googlingar var jag tvungen att skicka ett desperat meddelande till honom. “Nej, det här refererar till ett avsnitt jag inte sett ännu. Du får inte lov att skicka obegripliga memes till mig i förväg”. Men nu har jag äntligen kommit fram till Darmok, ett av de mest skruvade Star Trek-avsnitt jag sett. Ett slags våt dröm för en science fiction-intresserad lingvistiker.
För hela avsnittet handlar ju om språk och kommunikation. För en gångs skull så lyckas inte översättningsapparaten på Enterprise tolka vad tamarierna egentligen pratar om. Deras sätt att uttrycka sig på är så fullt av kulturella markörer och referenser att det blir ett slags obegriplig, minimalistisk poesi av allt de säger. Som till exempel:
DATHON [on viewscreen]: Rai and Jiri at Lungha. Rai of Lowani. Lowani under two moons. Jiri of Ubaya. Ubaya of crossed roads at Lungha. Lungha, her sky grey. Rai and Jiri at Lungha.
PICARD: Counsellor?
TROI: I’m sense nothing but good intentions from them, Captain.
PICARD: Mister Data?
DATA: The Tamarian seems to be stating the proper names of individuals and locations.
PICARD: Yes, but what does it all mean?
DATA: I am at a loss, sir.
Och osannolika konversationer som den här:
DATHON: Mirab, his sails unfurled?
PICARD: Come on.
DATHON: Shaka. When the walls fell.
(then the creature is behind them, and vanishes again)
DATHON: Shaka, when the walls fell.
PICARD: Shaka. You said that before. When I couldn’t build a fire. Is that a failure? An inability to do something?
DATHON: Darmok and Jalad
PICARD: At Tanagra. I remember the words but I don’t understand.
Till viss del påminner det här avsnittet om känslan jag får när jag gjort en google translate-översättning. Saker och ting ser ut att betyda saker, men orden tillsammans har ingen mening.
Själva handlingen går i korthet ut på att Enterprise möter upp ett rymdskepp som tillhör folket som kallar sig själva för Tamas barn. Trevliga, tekniskt avancerade – men helt obegripliga då de helt och hållet talar i metaforer och aforismer. I stort sett allt de säger är hänvisningar till deras egna myter, legender och historier. Och det blir inte lättare för Picard när tamariernas kapten bestämmer sig för att de två ska lösa problemet på egen hand – strandsatta på en planet där det finns ett farligt elektriskt monster. Male bonding på en helt ny skala, liksom. Förutom en hel del självklara invändningar kring tamariernas språk (hur kan ett sånt folk ens prata sig samman om hur man konstruerar ett rymdskepp? eller den svindlande svårigheten i vad det är man säger för att få en tamarier att skicka saltet under en måltid) så blir det här en rätt rolig tankenöt – både för Picard och besättningen i avsnittet och för oss hemma i tv-soffan. Rolig, intressant och väldigt absurd.
I mitt tycke är det är osannolika avsnitt som det här som lite är poängen med Star Trek. Visst brukar amerikanska tv-serier ofta flippa ut efter några säsonger, “jumping the shark” som det visst kallas. Men sällan brukar det vara på ett så här obegripligt sätt –obegripligt på det sättet att i stort sett hela avsnittet kretsar kring två grupper som överhuvudtaget inte förstår varandra. Jag var faktiskt tvungen att se avsnittet två gånger för att kunna skriva om det, så konstigt kändes det. Men på ett alldeles oemotståndligt nördigt sätt blir det här avsnittet snarare ett bevis på Star Treks integritet än något som pekar på att manusförfattarnas idéer börjar ta slut.
Jag förväntar mig att nu börja förstå massor av star trekiansk insiderhumor som tidigare gått mig förbi, och med lite snabb googling hittar jag också några försök att översätta tamariernas språk. Men avsnittets “all in” attityd lockar även skribenter till nya analyser långt efter avsnittets sändningsdatum – som den här lite mer kommunikationsvetenskapligt inriktade texten i The Atlantic.
Sen finns det ju förstås de mer uppenbara parodiska möjligheterna:
Annars konstaterar jag att Picard har en ny jacka på sig i det här avsnittet, kombinerat med en ny tröja som jag inte heller sett tidigare. Och så kan man se Ashley Judd i en liten biroll, mer av henne verkar vi få se senare.
Originalitet, egensinnighet och gränslös nördighet ger ett ganska högt betyg.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 204 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag har följt den här bloggen sen starten men det har aldrig blivit av att jag kommenterat, men här måste jag faktiskt. 🙂 Jag tror Voyager var min första Trekupplevelse och tyckte det var sådär. En kompis introducerade mig till TNG och det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt. Jag tror det var här jag insåg vad Trek kunde vara.
(Sen håller jag ju ändå B5 högre än Trek, men det är ju en annan historia…)
Välkommen in bland toppkommentatorerna. Berätta gärna lite mer om varför du gillar det här avsnittet så mycket! Om du vill, ingen stress! 😉
Framför allt tror jag det har att göra med att det var så annorlunda mot annan sf på tv. Det påminde mig mycket om klassiska sf-noveller av det mer “intellektuella” slaget som jag läste en hel del vid den tiden, och det representerar liksom hela TNG: Möta nya folkslag och etablera fredlig kontakt med dem.
Sen hjälper det ju att jag fascineras av likheter och skillnader mellan språk. 🙂
Det är nog sant, det här är ett ovanligt idéburet avsnitt, även om man lite desperat har lagt in lite pangpang och monster för sakens skull.
Jag har faktiskt inte alltför mycket att kommentera här. Jag tycker att du redan tagit upp det mesta och jag håller med på mer eller mindre alla punkter, inklusive betyget. 8/10 alltså. Det finns en hel del som håller upp avsnittet som ett av de absolut bästa, framför allt för själva konceptet med ett språk byggt kring metaforer och så. Riktig så galen i det här avsnittet är jag inte, men det är onekligen en väldigt intressant idé.
Det här avsnittet ska tydligen stå väldigt högt i kurs bland framför allt lingvister, där den oftast visas på utbildningar och diskuteras. 🙂
Det här var avsnittet/storyn som tog längst tid under Pillers epok på TNG att ta sig från att original versionen pitchades till att författarna tyckte att den var redo att produceras. Två år ska det ha gått, vilket betyder att Philip LaZebnik bör ha pitchat idén någon gång runt början av Säsong 3. Den ursprungliga idén var dock inte riktigt vad vi fick se och efter att många försökte genom åren så var det Joe Menosky som fick uppdraget att få avsnittet klart för produktion. Han ändrade på en del saker och det främsta var väl att han introducerade det här metaforspråket och tänkte ut hur det borde fungera i teorin.
Rick Berman avskydde det ursprungliga konceptet, men Piller var övertygad att det fanns något där om de bara kunde få till det ordentligt. Både Piller och Patrick Stewart ska efteråt ha varit ganska lyriska över avsnittet och även Berman ska senare ha bytt åsikt. Piller tyckte att det var ett perfekt exempel på vad Star Trek kan och bör vara och att avsnittet som Joe Menosky hade precis allting, inklusive grunden till ett helt nytt typ av språk som man kunde nörda ner sig i, medan Stewart pekade ut det som ett avsnitt som borde ha fått ett pris.
Du har rätt om Picards uniform, det här var en ny version som introducerades. I avsnittet får vi för första gången även se en ny typ av skyttel, en Typ 6-skyttel.
Kapten Dathon spelades av Paul Winfield, som dessutom hade varit med tidigare i Star Trek. Mer specifikt var han med i Star Trek II: The Wrath of Khan. Som du säger var det även i det här avsnittet som vi först såg Ahsley Judds rollfigur Robin Lefler, Hon återkommer.
Det här är mitt 10/10 avsnitt. Jag är oerhört rörd av Tamariernas först fullständiga desperation och sedan Dathons oerhörda glädje när han och Picard till sist börjar förstå varandra. Det här är nog den bästa skildring jag sett över hur svårt det faktiskt skulle vara att kommunicera med varelser från en annan planet.
Det här avsnittet är ikoniskt och har gett upphov till otaliga memes.
(Inte för så länge sedan så såg jag någon förklara ett riktigt lågvattenmärke hos en nördig franchise med frasen “Jar-Jar his tounge unfurled”. 🙂 )
Kommunikation kan ju, för den delen, vara svår nog med någon som talar samma språk och jag kan relatera Tamariernas reaktion till det som händer när två personer som pratat förbi varandra ordentligt äntligen förstår vad den andre egentligen ville säga.
Ja, det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt (och som traditionen bjuder så håller inte Roger helt med, fast vi tycks ganska överens för det mesta annars). Det visar ju på det omöjliga med de universella översättningsmanickerna som serien använder, vilket är extra modigt: de visar ju att en av premisserna för hela serien, förmågan att kommunicera med utomjordingar, är omöjlig. Rimligtvis borde det ju vara så här varje gång man möter en ny alien (eller människor från en annan kultur). Avsnittet tvingar oss även att bli lite uppmärksamma på det egna kulturella baggaget vi bär omkring på när vi beskriver vår omvärld för oss själva och varandra. Även ett tidigt slag mot google’s teknikoptimism, jag håller helt med om liknelsen med google translate.
Helt enkelt kultur när den är som bäst. Jag såg om avsnittet nästan direkt också, mest för att jag gillade det så mycket.
Det enda jag klandrar avsnittet för är hur den nobla vilden offrar sig själv för den vite mannens upplysning.. Det är ganska unket…