Stackars Worf. Här har han gått och längtat efter att få bli en del av den klingonska gemenskapen under hela sitt liv, men när han väl får chansen så inser han att han inte hör hemma där. Vissa delar av det här avsnittet skulle man kunna kalla för en extrem skildring av begreppet mellanförskap, förutom den detaljen att klingonerna verkligen är genuint frånstötande. Att de ens kan gilla sig själva är helt otroligt. Det hela börjar skava på allvar för Worf under det märkliga fylleslag där de två stridande sidorna i det klingonska inbördeskriget plötsligt träffas för att supa och slåss tillsammans. Inget för den disciplinerade och hedersfokuserade Worf, liksom.
Avsnittets andra intressanta spår är den androidfobi som Data möter när han tillfälligt ska ta över befälet på federationsskeppet The Sutherland. Eftersom jag den senaste veckan klämt Isaac Asimovs Jag, Robot så blir jag förstås mer och mer nyfiken på Datas programmering. Det vill säga hur mycket av Asimovs tankar som finns i bakgrunden i skapandet av Data, finns robotlagarna rentav inbakade någonstans där? Roddenberry och Asimov hade ju kontakt under originalsäsongen så det är väl inte helt otroligt att de hade kontakt någon gång under skapandet av Data. Tankarna på det här dök förstås upp eftersom Data vägrar att lyda direkta order från Picard i det här avsnittet, något som inte ens människor egentligen ska våga sig på. Men enligt en strikt tolkning av robotlagarna måste Data bryta mot reglerna för att rädda människoliv. Men nog är väl Data så pass avancerad att han står över den typen av regelverk? Eller?
Del två styrde inte direkt upp Redemption Tvärtom, det här var ett sämre avsnitt än det första. Och jag är fortfarande förbryllad över en del saker. Kanske är jag trög, men hur kan Tasha Yars dotter (om än en Tasha Yar från ett alternativt universum) vara vuxen i det här avsnittet? Det måste vara någon detalj i tänket här som jag missat. Och precis som en del av er skrivit i kommentarerna, det känns så uppenbart att man inte vill något med den här rollfiguren, Sela, mer än åstadkomma en chockeffekt. En annan sak som irriterar mig lite är det faktum att romulanerna fortfarande försöker mörka sin infiltrarion av den klingonska flotten. Visst, de är kanske inte beredda på att gå ut i en öppen konflikt med Federationen och Stjärnflottan just nu, och försöker istället mygla och manipulera för att få allierade och bundsförvanter. Men med tanke på att Federationen bara hade en handfull skepp i rätt kvadrant, så är det ändå förbluffande att romulanerna lämnar sina klingonska allierade i sticket på det här sättet vid minsta lilla motstånd.
Det blev för många ointressanta intriger i det här avsnittet, alldeles för mycket av poänglös katt- och råtta-lek. Och inte ens Worfs plågsamma kulturkrocksinsikter var särskilt rörande. Avsnittet kändes mer som en transportsträcka där man desperat försökte lösa upp alla de intrigtrådar som startades i det första avsnittet av de två. Sedan hade jag ju gärna sett att klingonerna på sikt styrde upp sin interna mötesordning, så att det inte behöver bli knivslagsmål och avrättningar stup i kvarten.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 203 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Ja, var ska man börja? Det finns mycket här att ta tag i. Jag håller visserligen inte med ditt specifika betyg, men jag håller med själva trenden. Avsnittet är definitivt sämre än den första delen som vi såg sist. Med tanke på att du också gav första delen lite sämre betyg än mig, så går det väl ihop ändå. Själv skulle jag ge Redemption II en 7/10. Det är fortfarande lite smått underhållande och det finns vissa bra delar i avsnittet, men det är verkligen inget att hänga i granen.
Finns det förresten någon anledning till varför du råkar skriva fel skala i betygsättningen nu på senare tid? 😛
Avsnittet påminner mig annars mycket om 1×26 The Neutral Zone i hur det faller ganska platt på slutet, speciellt då det gäller delarna med Sela och Romulanerna (samt indirekt hela inbördeskriget). Det är mycket snack och intriger hela vägen i de två avsnitten, som om de bygger upp mot något och sen blir det inte mycket av någonting. Det vore enkelt att säga att inget händer i avsnittet, men jag tror att en stor del av problemet är det motsatta, man försöker göra för mycket. Det är romulanerna, det är det klingonska inbördeskriget och de interna aspekterna med Worf involverad, det är Picards blockad och Data som får ta tillfälligt befäl över ett skepp och det är dessutom den väldiga komplicerade historien bakom Sela. Man hinner inte med allting och istället får man kompromissa med allting för att allt ska få lite tid.
De delarna som jag faktiskt gillar i avsnittet är Worf och Datas delar. Båda de är ganska intressanta att följa, även om förra avsnittet gav oss betydligt mer om hur klingonerna fungerar internt. Resten fungerar mindre bra. Romulanerna verkar ge upp alldeles för lätt på slutet bara för att de blir påkomna, men okej de gillar ju att agera i skuggorna och vill inte öppet göra aggressiva drag mot Klingonerna eller Federationen. För de hade ju också kunnat mista stöd inom det Klingonska Imperiet. Ingen gillar att få veta att de har blivit manipulerade. Sen är ju hela blockaden ganska idiotisk i praktiken. Rymden är väldigt stor, och precis som Star Trek själva påpeka i Star Trek II: The Wrath of Khan så är den också tredimensionell. Det är väl bara för Sela att ta sina skepp och åka runt blockaden?
Själva handlingen med Sela hade jag också helst skippat, som jag sa senast. Jag var nöjd med hur Tasha Yar hade dött på Enterprise-C i dåtiden efter vad som hände i 3×15 Yesterday’s Enterprise, det var ett bra avslut. Istället så har man i.o.m. detta avsnitt nu ändrat på det och gett henne ett betydligt mer dystert avslut. Visst att Star Trek och TNG kan vara lite väl rent och utopiskt, men jag föredrog allt när jag trodde att hon dött på Enterprise-C.
Avsnitten skrevs främst av Ron Moore och tyvärr fortsatte han inte bara vanan från BoBW med att skriva en handlingen med två delar och en cliffhanger, han fortsatte också vanan att inte skriva del 2 i förväg. Det fungerade för Piller (någorlunda) i BoBW, men det betyder inte att det är ett bra sätt att jobba på, kan jag tycka. Medan Piller tyckte att avsnitten var bra, men att det fattades någonting mot slutet så tyckte både Moore och även Michael Dorn (Worf) att det blev för mycket av allting. Dorn ska ha tydligen försökt övertyga produktionen bakom serien att flytta Datas handling till ett separat avsnitt, men precis som hans rollfigur i serien redan var van vid så fick han avslag på den begäran. 😀
Sela var tydligen Denise Crosbys idé, då hon ville försöka hitta ett sätt att vara med igen. Hennes idé var först att Yar hade blivit med barn med Lt. Castillo och att barnet (Sela) ska ha växt upp med Romulanerna. Detta ändrades dock när Ron Moore försökte få med Sela i det hela på något slags naturligt sätt. Moore ska tydligen ha himlat med ögonen för sig själv när Crosby pitchade backstoryn för Sela, och ändrade sen så att det blev den bittrare backstoryn som det blev i slutversionen. Han ska ha gjort detta för att försöka binda ihop Sela med romulanerna på något sätt, då de redan gett indikationer på att det var de som låg bakom det hela.
När jag läser lite i noterna för avsnitt så påminns vi också återigen att digitala effekter fortfarande är en dröm vid det här laget. Scenen där en klingonsk Bird-of-Prey flyger mot en stjärna/sol var återvunnen från Star Trek IV: The Voyage Home, och i scenen där skeppet flyger väldigt nära solen så använde man havregryn/havregrynsgröt för att skapa solens yta. Med tanke på det är det ändå lite imponerade att de faktiskt visade så många skepp i avsnittet. I efterspelet till Wolf 359 så var det klart fler, men där fick vi bara se små vrak på skärmen.
Ja, vad kan jag säga. Tragiskt att den Tasha vi fick se i yesterdays enterprise slutade som sexslav till en romulan och sedan förråd av sitt eget barn under ett flyktförsökt. Hur kunde någon tror att det här var en bra ide? Jag har också vissa problem med att Romulanernas ledare som måste ha ganska hög rang som mest är 24 år gammal. Även med en inflytelserik pappa känns det svårt att tror på. För att sätta det i perspektiv, den Yngste personen som någonsin nått rangen admiral i US navy var 44år vid tillfället och man tror ju att det borde ta mer tid för en romulan då romulaner har en förväntad livslängd på 200+ år. Sela är en jättedålig ide som borde ha hamnat i papperskorgen och värst är väl att Denise Crosby faktiskt inte gör någon vidare skådespelarinsats heller.
Om vi går vidare så känns hela inbördeskriget konstigt. I Första delen framhåller det som att Duras systrarna har en större del av flottan bakom sig än vad Gowron har så hur kommer det sig att de ligger så illa till i del 2 att de inte klarar sig utan romulanerna. Det går inte ihop och det är det som jag stör mig mest på.
Nästa punkt i detta röriga avsnitt. Jag gillar när Worf inser att han inte passar in bland Klingonerna. Detta för att han är för bra på att leva upp till de Klingonska idealen vilket ger honom problem med mer realpolitiska klingoner.
Sist. Jag håller med om invändningen mot blockaden men jag kan leva med den, jag har accepterat som en premiss för Startrek att rymden fungerar som ett hav och planeterna som ö:ar och att skeppen därför har begränsad rörlighet i Z axeln.
Så betyget för min del. 6/10 men det beror bara på att jag gillar det rymd pang pang vi får se samt den klingonska baren. Iden om att man super tillsammans när man är ledig och försöker döda varandra när man är i tjänst känns helt rimlig för klingoner. Det är synd, det här hade kunnat bli en riktigt bra avsnitt men intrigen går bara inte ihop på för många sätt.
Selas backstory (SPOILERS från tidigare avsnitt)
Selas backstory är lite småkomplicerad så vi tar det igen från början. Sela är alltså dottern till Tasha Yar och en romulansk commander och har växt upp som romulan.
Det här började i 3×15 Yesterday’s Enterprise. Tydligen hade Enterprise-C, i det förgångna, offrat sig för att förhindra en Romulansk massaker på en klingonsk planet och det hade blivit en viktig punkt för en framtida allians mellan Klingonerna och Federationen. Någon slags tidsparadox händer dock och Enterprise-C transporteras 24 år framåt i tiden där den möter Enterprise-D. P.g.a. det här, att Enterprise-C inte dök upp där det skulle, så ändrades tidslinjen så att Klingonerna och Federationen istället var i krig där Enterprise-C hamnade. I den här tidslinjen är Tasha Yar fortfarande vid liv på Enterprise-D.
Innan Enterprise-C skickas tillbaka till sin tid för att fullfölja sitt uppdrag och återställa tidslinjen så blir Yar kär i Lt. Castillo från Enterprise-C. Då Guinan berättar att hon borde vara död i den “riktiga” tidslinjen och att det var en meningslös död, så bestämmer hon sig för att följa med Castillo och Enterprise-C bakåt i tiden och iaf dö på ett sätt som är meningsfullt. I.o.m. detta så återställs tidslinjen som planerat och ingen på Enterprise-D, förutom Guinan, är öht medvetna om att detta ska ha hänt i någon slags alternativ tidslinje. Tidsparadoxer…. Där lämnar oss det avsnittet, då Federationens historieböcker säger att skeppet sprängdes och ingen ska ha överlevt.
Nu får vi veta att det inte ska ha varit helt sant. Tydligen ska vissa i besättningen ha blivit tillfångatagna av Romulanerna och en av de var Tasha Yar. Hon ska ha transporterats tillbaka till Romulus och ha hållits där av av en romulansk commander under flera års tid. Under den tiden ska hon ha blivit gravid och fått en dotter med romulanen, en dotter som fick heta Sela. Sela växte dock upp som en romulan och var lojal mot romulanerna och när hennes mamma, Tasha Yar, vid ett läge försökte fly så varnade hon Romulanerna så att Tasha tillfångatogs och dödades. Sela växte sen upp och gjorde sig en karriär inom den romulanska militären.
Med tanke på att Enterprise-C åkte 24 år tillbaka i tiden till den tidpunkten där de borde ha varit om det inte vore för den där tidsparadoxen så innebär det att Sela i det här avsnittet var som mest 24 år gammal. Vuxen, men fortfarande ganska ung.
Jag hoppas att det gör det lite tydligare. 😉
Ja, lite. Men det är typ den mest komplicerade backstoryn jag hört talas om hittills i Star Trek. Tack för förtydligandet!
Ja, det är väldigt långsökt. 😀
Bakgrundinfo – Säsong 5
Det har blivit en del skrivandes till det här inlägget. Jag börjar bli lite trött. 😀
Som tur är så är kanske detta den säsongen i TNG som har minst bakgrundsinfo att att skriva om hittills. TNG har ju annars, som vi har märkt under det här projektets gång, förföljts av drama och hög personalomsättning. Speciellt när det kommer till författarna och produktionen av serien. Detta gällde väl framför allt de första säsongerna, men även senaste i övergången från Säsong 3 till Säsong 4 så var det ganska många författare som var kvar sen tiden innan Piller och som lämnade av en eller annan anledning. Den här säsongen är alltså den första där det fortsätter att vara ungefär samma människor som jobbar och skriver serien som säsongen innan.
Därmed händer det inte alltför mycket bland författarna. Jag tror att det var den här säsongen som Brannon Braga slutade att delvis vara praktikant på serien och blev 100% författare. I andra hälften av säsongen kom även Peter Allan Fields in för att jobba på serien, samme Fields som skrev 4×22 Half a Life (6/10) i förra säsongen. Det enda Lwaxana-avsnittet hittills som jag tyckt om. Han kommer att krediteras för ett par avsnitt i slutet på säsongen. Även en tidigare universitetspolare till Ron Moore, vid namn Naren Shankar, tillkommer. Egentligen har han varit med ända sedan slutet på förra säsongen som seriens vetenskapsrådgivare, men det är först den här säsongen som han även kommer att krediteras för några avsnitt.
Vi får även ett par gästframträdanden av Michelle Forbes, som en ny och återkommande rollfigur, tidigt i hennes karriär. Forbes hade ju redan varit med och spelat en annan rollfigur i 4×22 Half a Life. En annan skådespelerska som gör ett par framträdanden i säsongen är Ashley Judd, även hon höll på och påbörjade sin karriär vid den tidpunkten.
För säsongen rent allmänt bör vi säga att det var mellan Säsong 4 och Säsong 5 som den sjätte och sista TOS-filmen producerades. Efter besvikelsen som var Star Trek V: The Final Frontier (3/10), så bestämde de sig för att göra ett nytt försök på en sista TOS-film. Den nya filmen, Star Trek VI: The Undiscovered Country, hade sedan premiär under säsongens gång. Rättare sagt, mellan 5×09 och 5×10. Jag vet inte om du tar den då eller om du tänkt vänta till säsongens slut.
Det här var också sista säsongen av Star Trek på nästan ett decennium som var på TV och inte sändes parallellt med annan Star Trek. Det var först när 1999, när DS9 tog slut och lämnade kvar Voyager i eget majestät som detta hände igen.
Sist men inte minst måste vi ju också säga att detta var säsongen då Gene Roddenberry gick bort. Efter en lång tids problem med hälsan som bara blev sämre och sämre så blev detta det sista kapitlet för “The Great Bird of the Galaxy”. Han fortsatte dock krediteras som Executive Producer för alla avsnitten i Säsong 5.
Detta lämnade franchisen i händerna på framför allt Rick Berman, som i praktiken redan till stor del hade tagit över från Roddenberry i det dagliga arbetet, tillsammans med Michael Piller.