Oj, vad påskledigheten ställde till det med postandet här på bloggen. Det blev väldigt litet skrivet, trots all ledig tid. Men nu är det vardag och äntligen dags att säga tack och hej då till säsong fyra med första delen av ett dubbelavsnitt. Precis som mina kära toppkommentatorer tidigare nämnt så repriserar man upplägget från förra säsongsavslutningen och låter Redemption del 1 avsluta säsong fyra, medan del två inleder säsong fem. Men där slutar väl egentligen likheterna. The Best of Both Worlds var två så otroligt mycket mer spännande avsnitt, med Borgernas kidnappning och assimilering av Picard som absoluta höjdpunkt. Redemptions story imponerar inte på samma sätt – åtminstone inte i det här första avsnittet. Worfs delaktighet i ett klingonskt inbördeskrig känns …tja…sådär halvintressant i jämförelse. Och trots att man nu laddat i flera avsnitt över Det Stora Avslöjandet kring Romulanernas master mind, kvinnan som står i mörkret och styr och ställer, så blir jag inte ens förvånad över hennes identitet. Det kändes faktiskt mest bara lite rörigt att stöta på ännu en upplaga av Natasha Yar. Kan det liket aldrig få vila, liksom (vem hon egentligen är väntar jag med till nästa avsnitt).
I övrigt är Redemption ett föredöme såtillvida att det plockar upp ett gäng lösa trådar från säsongen som gått. Här kommer fortsättningen kring berättelsen om Worfs uteslutning från det klingonska samhället. Här utvecklas också klingonernas inrikespolitiska kris, och vi får reda på vilka klingoner det är som spelar under täcket med romulanerna.
Trots att den glosögde Gowron blev vald till ny ledare för klingonerna i avsnittet Reunion, så har det inte stoppat intrigerna och kuppförsöken på imperiets hemplanet. Att Worf dödade Duras, ärkefiende till honom och Gowrons utmanare till den ledare för Högsta rådet, gjorde inte heller någon egentlig nytta. I stället har Duras två systrar fortsatt att konspirera och försöker nu ta över styret av imperiet genom att lansera en tidigare okänd son till Duras som kandidat till ledare för rådet. Å andra sidan konspirerar Worf också. Tillsammans med sin bror Kurn planerar de hur de ska få Gowron att återupprätta deras familjs heder, mot att de ställer upp med militär som backar Gowrons anspråk på tronen.
Det blir –kort sagt – mer Jag, Claudius och Game of Thrones i det här avsnittet än någonsin tidigare i Star Treks historia. Mycket konspirationer inom hovet, tillfälliga och oheliga allianser samt ingen som helst känsla för den där hedern som klingoner tjatar om hela tiden. Men den klingonska krisen är ändå ganska ytligt tecknad. Visst, jag förstår att alliansen med Federationen är en av de saker som orsakat splittring, men visst borde väl även klingonska intriger och politik innehålla lite mer sofistikerade intriger än bara makthunger. Manusförfattarna nöjer sig alldeles för ofta med ungefär den här orsaken till allt som klingoner gör: för att de är klingoner, liksom.
Det ska då stå i kontrast till det vanliga huvudtemat när det handlar om Worf – arv och miljö. Hur mycket har Worfs uppväxt med människoföräldrar format honom, och hur mycket av hans uppförande och reaktioner är genetiskt förutbestämda? Och kan en stor del av hans klingonska drag egentligen ha skapats av honom själv, efter ett ihärdigt sökande efter en identitet? Därav det faktum att han, enligt Guinan, är en av de få klingoner hon mött som aldrig skrattar?
Guinan är också inblandad i den ena av två riktigt minnesvärda scener i det här avsnittet: 1. när Guinan spöar skiten ur Worf i prickskytte, och samtidigt läxar upp honom för att hans dåliga koll på klingonsk kultur. Den andra scenen är den när Worf lämnar Stjärnflottan och Enterprise för att gå ut i strid för Gowron. Känslosamt när stora delar av besättningen är på plats för att ta farväl av honom.
Det här är ett helt okej avsnitt, framför allt med tanke på att det till stor del handlar om klingonska intriger. De stora åthävorna och pretentiösa replikerna har dock skalats ner den här gången, till förmån för mer småsint kackel och intrigerande.Även om konsekvenserna för Federationen förstås kan vara väl så allvarliga om “fel” sida vinner konflikten så kändes det här inte som material för en rafflande säsongsfinal. Så bortskämd är jag efter förra säsongens Borgdrama.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 202 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugoandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag väntar nog till del 2 med att kommentera det här, Beklagligt att de inte fattade att det som verkligen var intressant med Tasha Yar var att hon dog. I sig var karaktären aldrig särskilt intressant* Att stoppa in karaktären i ett avsnitt som Yesterdays Enterprise fungerade ju efter som det var en alternativ tidslinje men det här blev bara en gäspning.
Ogillar också att Klingonerna plötsligt blivit misogyna bara så där utan vidare. Kvinnor får inte sitta i Rådet. Jaha, varför det helt plötsligt. Några sådana tendenser har vi inte sett tidigare. Jag fattar ju är för att handlingen ska gå ihop så Duras systrarna inte kan aspirera på makten själva men det är så tröttsamt när man tar till sexism på ren slentrian, detta hade gått att lösa bättre.
(*Det var ju ett problem i S1 att de var för många på bryggan.)
Ska betyget vara 6/10? Jag utgår från det tills vidare.
Personligen så tycker jag ändå om det här avsnittet, även om du har helt rätt att det handlar mer om att knyta ihop vissa tidigare trådar och lite världsbyggande snarare än en episk händelse med en rafflande cliffhanger på samma sätt som BoBW i slutet på förra säsongen.
Därmed är jag villig att ge avsnittet 8/10. Ett väldigt bra avsnitt, tycker jag, men inte alls lika episkt eller lysande som TNG har lyckats med tidigare. Världsbyggande, med mycket politik och intriger, samt en lite space action.
Star Trek kommer väl dras med BoBW ett bra tag, på gott och ont. Det var ju så populärt och lyckat att man från och med den punkten alltid försöker återskapa något liknande. Samtidigt så gick det ihop så bra på så många nivåer att de är stor risk för att man aldrig riktigt lyckas nå upp till de höjderna igen. Framför allt när det gäller själva cliffhangern. Det finns väl vissa säsongsavslutningar (i framtida serier) som kanske kommer nära, men själv tycker jag att BoBW alltid fick stå fortsatt ensam på tronen.
Det var även fortsatt världsbyggande, men relationen mellan Federationen-Klingonerna-Romulanerna, samt hur det Klingonska Imperiet fungerar internt. Till en början så fick vi ju mest se dem ur samma perspektiv som alla andra främmande civilisationer, väldigt ytligt från våra hjältars perspektiv. Sen började vi få handlingar som dök lite djupare in i hur saker såg ut internt hos dem, framför allt när Ron Moore blev “The Klingon Guy” bland författarna. Men det var ändå väldigt ofta utifrån Worfs situation, snarare än mer allmänt om Klingonerna. Här får vi ju faktiskt se lite mer allmänt om klingonerna och deras civilisation, medan Worfs situation bara är en liten del av helheten. Dessutom så fick vi ju se lite nya, inflytelserika rollfigurer som vi skulle återse i framtiden. Jag tänker främst på Lursa och B’Etor, Duras systrar. Jag tyckte att de spelades väldigt väl.
Annars håller jag även med om vad Hoffa skrev. Yar som rollfigur var väl aldrig någon favorit, utan det handlade mest om att hon dog och kom tillbaka till ett av TNGs mest populära avsnitt i 3×15 Yesterday’s Enterprise. Det hängde ju väldigt mycket på att det avsnittet var så bra och att hon faktiskt fick en lite trevligare avslutning där. Det betydde inte att jag ville att hon skulle dras upp ur graven ännu en gång, för ett ännu mer sorgligt avslut än tidigare. Jag är lite osäker på hur långt i förväg du har tittat, så jag lämnar det där för den här gången.
Sen tyckte även jag att det var ganska onödigt att göra Klingonerna så patriarkala. Jag kan väl förstå att det ofta går hand i hand med vad Klingonerna blivit fr.o.m. TOS filmerna. Men jag tyckte ändå det var ganska onödigt. Om något hade vi ju fått indikationer på att det kanske var motsatt. Klingonska kvinnor har alltid verkat respekteras som männen, och även de har kunnat vara krigare som man såg upp till. Dessutom har kvinnor både varit del av Rådet, och Gowron själv föreslog ju för K’Ehleyr att hon kunde få en plats om hon ville. Konstigt, men nåväl.
Jag såg faktiskt igenom det här avsnittet igår, då jag inte kom ihåg riktigt vad jag tyckte om avsnittet, och när jag läser om din recension så märker jag någonting som även jag kom att tänka på. Det är väldigt mycket Game of Thrones, utan alla scener för rent chock-värde, över det här. De olika husen som slåss om makt internt, externa hot som lurar i vassen, alla intriger och allt manipulerande, etc. Vem kunde ha anat. 😛
Om man räknar piloten (1×0102 Encounter at Farpoint) som två avsnitt, vilket Roger gör, så är faktiskt detta TNGs avsnitt nummer 100. I.o.m. detta och att TNG vid det här laget var mitt i sina gyllene år som en väldigt populär serie som hade öppnat upp Star Trek för många nya människor, så fick de under inspelningen besök av USAs tidigare president Ronald Reagan. När Reagan fick frågan vad han tyckte om Klingonera, så svarade han “I like them. They remind me of Congress.”.
Annars var faktiskt handlingen och idéerna bakom Redemption något som de hade lagt på is sedan förra säsongen. Från början var det här tänkt att bli säsongsavslutningen till Säsong 3, men i.o.m. situationerna bakom kulisserna då så skrev man istället ihop BoBW och Redemption blev lagd på is tills nu.
Jag återkommer med statistik. 🙂
Visst var det sex av tio som var betyg!
Det var nog tur att det blev BoBW som avslutade S3.
Så var ännu en säsong avklarad i det här projektet, den här gången TNG Säsong 4. Det är nu vi får se om vi kommentatorer och fansen i allmänhet har haft rätt om att TNGs bästa år började i.o.m. Säsong 4.
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S04: 6,85 (S03: 6,42)
Median för S04: 7 (S03: 6)
Först och främst måste vi konstatera att det inte bör vara lätt att slå alla tidigare säsongerna på fingrarna, för om vi sätter de här förväntningarna i perspektiv så krossade Säsong 3 de tidigare säsongerna i TNG och slog dessutom alla andra betygsatta säsonger. Även om de första två säsongerna av TNG och TAS rent allmänt inte hålls så högt i jämförelse med allt annat så inkluderar ju det också två säsonger av TOS. Allt det slog alltså Säsong 3. Och nu förväntas Säsong 4 höja på ribban ytterligare.
Som tur för oss kommentatorer som vill ha någon trovärdighet kvar – efter att ha sagt att TNG S02 iaf var bättre än S01, vilket Roger kom fram till var felaktigt – så klarade Säsong 4 av att leva upp till förväntningarna i Rogers ögon. Säsong 4 slog med god marginal Säsong 3s relativt imponerade medelbetyg med nästan en halv poäng, samt dess medianbetyg med 1 poäng. Det låter kanske ganska lite, men med tanke på att det var den klart bästa betygsatta säsongen hittills i projektets gång och att alla värden är utslagna över 26 avsnitt per säsong, så är det faktiskt en ganska ordentlig marginal.
Säsongen började väldigt starkt med ett par åttor, som höll medelbetyget på samma värde och gjorde inledningen av Säsong 4 till den starkaste vi sett hittills. Det följdes dock av en liknande sekvens av sexor i betyg, vilket sänkte medelbetyget drastiskt till ett fortfarande relativt högt 6,83. För att sätta det medelbetyget i perspektiv så tangerade det Säsong 3s högsta punkt, som kom efter samma antal avsnitt. Till skillnad från Säsong 3 så gick Säsong 4s medelbetyg återigen uppåt och nådde ungefär halvvägs igenom säsongen 7,17.
Det kan se konstigt ut, då Roger inte tyckte att det fanns några riktiga toppavsnitt (9+/10) i Säsong 4, till skillnad från de flesta av de tidigare säsongerna som vi jämför med. Men Roger tyckte faktiskt inte att det fanns några riktiga toppavsnitt så här långt in i Säsong 3 heller och det var bara i slutet på den säsongen som det kom ett sånt avsnitt. Istället var det Säsong 3s jämnhet som var dess största statistiska styrka och det ännu mer fallet med Säsong 4. Så här, halvvägs igenom Säsong 4, så hade alla avsnitt betygsatts mellan 6/10 och 8/10 och betygsfördelningen lutade oftast mot de högre betygen i det spannet.
Andra halvan av säsongen blev aningen mer ojämn, med fler sexor och höll säsongens medelbetyg strax över en sjua. Det blev i den här delen av säsongen även några enstaka avsnitt som fick sämre betyg än en sexa, däribland säsongens sämsta avsnitt 4×20 Qpid (3/10). Det avsnittet sänkte definitivt medelbetyget klart under en sjua och även om det fanns små tendenser på att medelbetyget försökte gå uppåt igen så höll det fortsatt större antalet sexor kvar medelbetyget på ungefär den nivån hela vägen. Trots detta och trots att slutet på den konkurrerande säsongen – Säsong 3 – gick starkt uppåt på slutet så var som sagt medelbetyget för Säsong 4 klart bättre.
Om jämnheten var Säsong 3s största stryka, så var Säsong 4 ännu bättre på den punkten. Medan betygsfördelningen för den föregående säsongen höll sig nästan helt i spannet 5-8, med den högsta punkten på fördelningskurvan på en sexa, så höll sig den här säsongen nästan helt inom spannet 6-8. P.g.a. den lite mer ojämna andra halvan av säsongen så blev det en liten fördelningstopp på en sexa, men den högsta punkten på fördelningskurvan låg ändå på en åtta. En klar förbättring alltså.
I.o.m. förra säsongen så började jag ju att betygsätta avsnitten själv, av ren nyfikenhet. Ännu en gång har jag därmed analyserat vad jag själv tyckte om den här säsongen. Även för mig var tydligen Säsong 4 bättre än Säsong 3, då mina betyg gav ett medelbetyg på 6,96 (S03: 6,69). Precis som för förra säsongen så är mitt medelbetyg alltså lite högre än Rogers, men inte mycket. Det fanns lite avsnitt här och där under säsongen där vi tyckte lite olika, men kort och gott så tog skillnaderna mestadels ut varandra. Den allra största anledningen till att mitt medelbetyg blev något högre till slut var avsnittet 4×21 The Drumhead (7/10), som jag gav 10/10 då det är ett av mina favoritavsnitt.
Mer intressant, iaf för mig, var att vi kan återkoppla härifrån till något som jag skrev om Säsong 2. Jag mindes ju Säsong 2 som snäppet bättre än Säsong 1, men det visade sig på Rogers betyg att så inte var fallet trots att den hade ett par väldigt bra avsnitt, framför allt då Säsong 2 var väldigt ojämn. Jag teoretiserade då någonting i stil med att man kanske minns längre sekvenser av avsnitt i en serie bättre om de har riktiga höga toppar här och där, även om de generellt är ojämnare och har sämre medelbetyg. Jämfört med sekvenser som är jämnare, men allt som oftast ligger på en ganska ljummen nivå och inte har de där höga topparna.
När jag tittade igenom mina betyg för Säsong 3 och tittade framåt mot avsnitten i Säsong 4, så tänkte jag att det förmodligen skulle visa sig vara fallet att jag tycker att Säsong 3 är minst lika bra som Säsong 4. Enligt mig hade nämligen Säsong 3 flera riktiga toppavsnitt (9+/10), där jag bara tycker att Säsong 4 hade ett. Därmed mindes jag Säsong 3 mer positivt. Men här sitter jag med fakta, betyg som jag själv har delat ut, och resultatet är alltså att Säsong 4 tydligen är klart bättre. Förvånande, men det stämmer iaf in i min teori. 😛
Bästa avsnitten i TNG S04:
8/10 – The Best of Both Worlds: Part II (4×01)
8/10 – Family (4×02)
8/10 – Future Imperfect (4×08)
8/10 – Data’s Day (4×11)
8/10 – The Wounded (4×12)
8/10 – First Contact (4×15)
8/10 – Night Terrors (4×17)
8/10 – Identity Crisis (4×18)
8/10 – The Host (4×23)
8/10 – In Theory (4×25)
Sämsta avsnitten i TNG S04:
3/10 – Qpid (4×20)
5/10 – Galaxy’s Child (4×16)
Statistikspecialen brukar Roger göra till en egen post så jag väntar på den.