Härregud.
Det här som äntligen började arta sig. Och så kommer Qpid. Som är en kombination av holodäcks-genren i TNG och kostymförråds-avsnitten i Originalserien. Som det sämsta av två världar, helt enkelt. Krydda det med den absolut mest irriterande versionen av Q, och du har det sämsta av tre världar i ett och samma avsnitt. Som ett Kinderägg av vidrighet.
Jag måste väl nämna något om intrigen, även om det bär mig emot. Vash, Picards strul från förra säsongens Captain’s holiday, dyker upp på Enterprise för att närvara vid en konferens om arkeologi ombord på skeppet. Hon passar också på att planera en illegal utgrävning av några ruiner och att ligga med Picard. Eftersom dåliga nyheter sällan kommer ensamma så dyker även The Next Generation-veteranen Q upp. Han vill på något sätt betala tillbaka sin skuld till Picard – eftersom Picard på sätt och vis var ansvarig för att Q blev upptagen i Q-entiteten igen sist vi såg till honom. Men när Picard avböjer börjar Q ställa till jävelskap som vanligt.
Han förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.
Originalserien var ju fylld av den här typen av avsnitt, oftast hamnade man ju på en planet som av någon outgrundlig anledning hade haft exakt samma historiska utveckling som Jorden. En jättebra deal eftersom man kunde återanvända gamla kulisser och en del kostymer också. För att inte tala om det bekväma i manusskrivandet, det är ju lättare att utgå från en känd miljö än hitta på en helt ny alienvärld varje vecka. Samma tendenser finns även inom The Next Generation. Oftast löser man det här med iscensättningar på holodäck. Ibland får jag känslan av att manusförfattarna själva börjar tröttna lite på seriens begränsningar, det är då man börjar fantisera om att göra ett eller flera Sherlock Holmes-avsnitt istället. Och precis som Hoffa sagt i kommentarerna tidigare, den här säsongen känns det som om SF-intrigerna får allt mindre utrymme. Oftast på grund av att man fokuserar på att utveckla rollfigurerna i besättningen. I det här fallet, dock, är det mycket oklart vad man tänkte på överhuvudtaget.
Att avsnittet slutar med att Vash och Q finner varandra känns ju inte mer än rättvist. De förtjänar varandra. Det mest oroväckande är väl att det här antyder att de bägge kommer att återvända på något sätt. Rys.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 196 tv-avsnitt. Det här är också mitt sextonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Som jag skrev i kommentarerna till Devils Due (delvis citerande LDL) “Övriga författare tyckte dock att det inte riktigt dög. De tyckte att det kanske var lite för mycket komedi och inte passade in i TNG” Synd att de inte hängde kvar i den attityden för ett avsnitt som verkligen hade de problemen slank igenom senare i säsongen. Vi får återkomma till det när det är dags
Nu är det dags. Det här avsnittet är fasansfullt även för mig som är svag för gamla Errol Flynn filmer.. Rekvisitan känns ju som hämtad härifrån. http://www.imdb.com/media/rm227118080/tt0029843?ref_=tt_pv_md_1 Vilket får mig att undra om Hollywood verkligen sparar allt hur länge som helst. Man kan ju undra om TNG också ville haka på Robin Hood trenden, detta avsnitt kom ju samma år som Prince of Thieves och “den där andra filmen som ingen kommer ihåg vad den heter gick upp på bio”.
Annars lyckas ju Worf stå för ett par roligheter. “I’m not a merry man” är obetalbar och jag älskar Worfs insats som musikkritiker, när La Forge gör, som de sa back in the day: ” rusk och mycket bang” slår Worf rådigt sönder lutan.
I övrigt trodde vi först att det var någon sorts hallucination, dröm eller knäpp holodäck simulering vi såg. Picards reaktion på att Vash bara dyker upp i hans privata rum är så out of character att vi inte trodde att det var på riktigt, det fortsätter med resten av besättningens lika orimliga reaktioner på Vash sedan går det bara utför. Q verkar ofta vansinnig men i efterhand brukar det bli uppenbart vad han ville åstadkomma. Just det här avsnittet har jag dock aldrig begripit mig på. Det känns som att ett manus som egentligen skulle läggas i högen för “riktigt dålig fanfiction att garva åt på kafferasten” av misstag råkade hamna bland manusen som skulle produceras.
Slutligen Sexismen, Männen får svärd att slåss med fast fler av dem inte har en aning om hur man använder ett svärd (och det syns att skådespelarna inte heller har någon ide) medan Troi och Crusher får nöja sig med att slå soldaterna i huvudet med krukor. Ironiskt då både Gate McFadden och Marina Sirtis har träning i stage fighting och hade kunnat göra ok fäktscener.
Jag sträcker mig inte längre än till en 2:a. Blä.
Jo, jag insåg vad du skulle tycka om det här avsnittet. Jag nämnde det faktiskt själv för väldigt länge sen. I Säsong 2, möjligtvis i kommentarerna till 2×16 Q Who, så sa jag någonting i stil med att fr.o.m. nu så får vi se en ny, bättre och mer genomtänkt Q…med ett undantag.
Det här avsnittet är undantaget som jag tänkte på redan då. Ändå går jag inte riktigt lika lågt som er, jag tycker ändå avsnittet har ett visst underhållningsvärde och att det finns delar som är kul. Q ibland, men framför allt Worf tänker jag på då. Därmed ger jag det 5/10. En del som man kan tycka om, men också en del dåligt ger ett väldigt mediokert avsnitt överlag.
Q fortsätter förövrigt att spelas lysande av John de Lancie och hans scener med Picard är fortfarande lika bra. Problemet är snarare handlingen och hur han är skriven i det här avsnittet. Man får väldigt starka vibbar av den tidiga Q som vi fick lära känna och det är överlag väldigt mycket cirkus kring honom.
Sen måste jag säga att Vash, precis som i 3×19 Captain’s Holiday, har väldigt lite personkemi med både Q men framför allt Picard. Jag har fortsatt svårt att öht förstå varför Picard skulle dras till henne. Visst, motsatser attraheras ibland av varandra, men hon representerar ju mycket av det han är eller har varit emot. Vi får till och med veta i det här avsnittet att Picard aldrig ens berättade om henne för någon på skeppet, många av de kommer även i fortsättningen tro att det var här Vash och Picard träffades. Men som sagt, ingen personkemi finns mellan de båda. Vilket bara blir konstigare, för jag läser nu att Stewart och Jennifer Hetrick (Vash) faktiskt var förlovade när avsnittet spelades in. Awkward…
Kärleksdramat mellan Picard, Q och Vash föreslogs av Randee Russell, vilket förmodligen är en stor del av anledningen till att han krediteras för originalversionen tillsammans med Ira Steven Behr. Sen ska någon ha föreslagit att man kan lägga avsnittet i någon av de här klassiska berättelserna. Behr föreslog tidigt Camelot, men ska sen ha känt att det vore för tråkigt och föreslog Robin Hood istället, vilket Piller gick med på. Därmed fick just Behr i uppdrag att skriva avsnittet. Behr var tydligen ett stort fan av Robin Hood och Errol Flynn filmen från 1938, och genom att göra detta så kunde de också utnyttja populariteten som Robin Hood hade just då, p.g.a. filmen Robin Hood: Prince of Thieves.
Det ska också sägas att Frakes skadade sig relativt allvarligt under produktionen, då hans trästav gick sönder när han skulle blockera ett svärd. Han fick ett skärsår i ögat och de fick rusa till akuten med honom, i sin kostym och allt.
Precis som Hoffa nämnde så var ju hela fäktningsdelen ganska ironisk då det var just Gates McFadden och Marina Sirtis som kunde fäktas. Cliff Bole, regissören för avsnittet, säger att han fick en hel del brev om det efter avsnittet. Hans motivering ska ha varit att han ville hålla det troget till originalet och tidsepoken som den utspelades i, deras vision för avsnittet.
Vi behöver väl knappast nämna att skådespelarna också älskade det här avsnittet, då de fick göra något annat än vad de oftast gjorde. Fansen var väl rent allmänt inte lika glada, har jag fått intrycket av. Men tydligen fick inte Patrick Stewart nog, för han kom sen även att spela King Richard i filmen Robin Hood: Men in Tights som en parodi av Sean Connerys roll i just Prince of Thieves.
Troget originalet och tidsepoken, om man menar trogen en 30-tals förebild köper jag det!. Annars kan jag skriva en enormt lång rant om hur lite det här ser ut som det sena 1100-talets England.
(även så är det en usel ursäkt för det här är ju inte verkligt utan någon sorts temporär verklighet som Q-skapar.)
Absolut. Jag håller med. Jag vidareförmedlade bara den officiella ursäkten som gavs för det. Don’t kill the messenger. 😀