Barclay är tillbaka. Minns ni honom? Han som rent generellt var helt värdelös på sitt jobb som tekniker på Enterprise men som – i ett sällsynt ögonblick av klarsynthet – räddade hela besättningen ombord i avsnittet Hollow pursuits. Något som verkar ha fått de flesta där att förlåta att han brukade iscensätta olika scenerion på holodäck med virtuella kopior av sina kollegor, när det gällde Troi och doktor Crusher med en hel del erotiska undertoner.
I början av det här avsnittet får vi se att Barclay inte bara suger på sitt jobb, han är rätt kass på att spela teater också, det blir plågsamt tydligt när han och doktor Crusher försöker spela upp en scen från Cyrano de Bergerac. Att besättningen ombord på Enterprise har ett så stort och levande intresse för teater att man till och med har en amatörteatergrupp med offentliga uppspel framstår mer och mer som en raffinerad form av tortyr av personalen. Men jag antar att det är tänkt som ett sätt att beskriva hur bildning och kulturarv är viktiga saker i framtiden (skrev först “även i framtiden”, blev sedan deprimerad över samtiden och tog bort “även”). Som filmkritiker undrar jag ändå över vad som har hänt med filmkonsten i framtiden. Eller, för den delen, datorspelen. Har holodäcken helt ersatt de konstarterna med sina skräddarsydda 3D-upplevelelser? Det känns lite trist att vi fortarande inte sett Picard springa runt på skeppet med en gammal, älskad vhs-kassett (dvd-spelaren var ju inte lanserad ännu 🙂 ), på samma sätt som han gör med böcker. Shakespeare verkar liksom ha överlevt, men inte Spielberg, Bergman eller Godard.
I vilket fall så stöter Enterprise på en okänd sond, en kraftig ljusblixt från den påverkar ovan nämnde Barclay, som går från att vara en urvattnad medelmåtta till en hypersnabb tänkare och vars dåliga självförtroende förbytts mot ett ständigt växande ego. Kanske tydligast visad i en scen där han i ett holodäck-program korrigerar Einstein framför svarta tavlan under en uträkning. Eller är det scenen där han frågar ut Troi på en dejt som är peak självförtroende? När en nödsituation senare uppstår så kopplar han sedan upp sin nya superhjärna mot skeppets dator för att kunna interagera snabbare än programvarans gränssnitt tillåter. Snart har han tagit kontroll över alla skeppets funktioner, och hans tankeverksamhet expanderar så mycket utanför hans kropp i skeppsdatorn, att den inte längre ryms i Barclays egen hjärna.
D
et visar sig att den nya supersmarta Barclay fungerade som ett slags agent för cytherianerna. Ett folk som också utforskar galaxens olika livsformer, men som transporterar dem hem till sig genom sina sonder, istället för att åka ut på upptäcksfärd. Så när Barclay väl tagit kontroll över skeppet så tar han det till cytherianerna, i galaxens mitt. Så. Nu har alltså Enterprise hittat en skitsmart livsform i vår galax, efter alla dessa avsnitt och allts ökande. Dessutom en skitsmart livsform som är intresserad av att snacka med mänskligheten och utbyta kunskap. Vad händer då i själva avsnittet? Jo, en rask avslutning varpå Enterprise stävar vidare ut i universum. Jo, jag vet att det här bara en tv-serie, och inte på riktigt – men det skulle ju vara kul att se lite resultat av Picard och de andras arbete lite oftare i serien. Vägen är målet, verkar manusförfattarna ha resonerat, och slapp därmed lägga ner en massa möda och budget på att hitta på hur en otroligt avancerad civilisation fungerar.
Antiklimax helt enkelt. Annars är det här väl i stort ett helt okej avsnitt. Trots att Barclay så här långt verkligen är en av de figurer i Star Trek som jag bryr mig minst om (jag borde ju uppskatta någon som är mänsklig, istället för stel och ofelbar som de andra – men jag avskyr honom istället). En person som koppar upp sin hjärna mot datorn är inte heller speciellt bra tv, om ni förstår vad jag menar. Inte särskilt mycket action. Samtidigt som själva plot-greppet att en främmande inre eller yttre makt tar kontroll över skeppets dator är använt…eh…ganska många gånger nu. Mest likt är det här avsnittet där Data fjärrstyrs för att möta sin skapare och på ett liknande sätt kapar alla funktioner. Lite tjatigt, alltså.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 195 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtonde inlägg i årets#blogg100-utmaning.
Här har jag inte heller mycket att säga, det börjar ok och håller sig intressant ett tag men sedan blir Barclay bara för mycket. Jag är dock imponerad av Dwight Schultz som spelar Barclay, Hans två olika framträdanden som Cyrano är ju minst sagt olika. Men mot slutet blir det bara för mycket med Barclay och det faller platt. Upplösningen är precis som i Night Terrors för fort avklarad, det här hade mått bra av att ägna 10 minuter mindre åt Barclay och 10 minuter mer åt vad som händer efter att Barclay skickat i väg Enterprise 30.000 ljusår. Sedna har jag rejäla problem med cytherianerna, jag tycket specialeffekten var så fånig att de inte gick att ta på allvar. Kändes som något ur en medioker barnfilm.
Cytherianen påminde mycket om en tysk uppsättning av En midsommarnattsdröm som jag såg där Puck spelades av en i stort sett naken sextioårig man. Kanske var det därför det inte handlade mer om cytherianerna. De var helt enkelt naturister. Jo, jag vet att jag spekulerar här på ett helt meningslöst sätt, men avsnittet blir lite roligare så.
Det är lite omvänt för mig när det kommer till de två senaste avsnitten. Jag tycker faktiskt om det här avsnittet väldigt mycket. 8/10, så mycket. Det är ett underhållande avsnitt.
Visst, jag tycker också att slutet faller lite platt och helst hade jag sett att de skippat galaxens mitt och att Barclay öppnade någon subspace-korridor som lät skeppet färdas 30.000 ljusår. Det är lite för fantastiskt och framför allt är det något som måste glömmas efteråt om man ska hålla universumet och Starfleets tekniska kunskaper någorlunda konsekvent. Annars hade man väl bara kunnat kolla i skeppets loggar för att se hur Barclay öppnade korridoren, rent tekniskt. Så, ja, handlingen i sig är väl kanske inte helt lysande, även om jag tycker själva delen med konstant ökande intelligens var ganska intressant. Men det som lyfter avsnittet och gör det underhållande är ju inte nödvändigtvis slutet, handlingen i sig, eller ens avsnittets djup. Det som lyfter avsnittet, för mig iaf, är ju Dwight Schultz och hans rollfigur Reginald Barclay. Så det är klart, det är lite på gott och ont, gillar man inte Barclay så mycket så är väl avsnittet inte heller så bra.
Men samtidigt så är även mitt betyg det högsta som avsnittet skulle kunnat få från mig, ska man högre upp än så så måste avsnittet faktiskt ge mig mer än så här.
Det finns ju en anledning till att de tog in Barclay igen, nämligen att han blev väldigt omtyckt i hans tidigare framträdande i 3×21 Hollow Pursuits. Det var ju rent av så att avsnittet skrevs just för att kunna ta in Barclay igen, med undantag för att de inte riktigt ville framställa honom som en hypernervös och holodeck-beroende besättningsmedlem igen. De hade funderat hela året på hur de skulle kunna ha med Barclay igen och till slut var det Joe Menosky som föreslog att de kunde slå ihop den tanken med hans idé om ett avsnitt där någon på skeppet blev allt mer intelligent. Tydligen så fortsatte de ändra på manuset ända in i det sista, den sista scenen spikades samma dag som den skulle filmas. Därigenom kunde de också framställa Barclay på ett annat sätt, genom att lyfta fram hans mer positiva sidor som oftast är gömda bakom hans nervositet och bristande självsäkerhet. Jag ser ju det som sagt som att Barclay måste vara väldigt kompetent och begåvad för att fortsätta att få tjänstgöra på flaggskeppet, trots hans övriga brister. 😛