Ännu ett mysterium, men den här gången en rymdgåta som fungerar lite bättre än vad de brukar göra. Det handlar om mysteriet på Tarchannen III. Här har nämligen manskap från Stjärnflottan försvunnit spårlöst. Och inte nog med det. Fem år efter att en räddningspatrull besökt planeten för att leta efter de försvunna så börjar även de gå upp i rök. Någon har lämnat ledtrådar som visar att han försökt återvända till Tarchannen III. Andra är bara borta. På Enterprise finns de två kvarvarande medlemmarna i expeditionen, La Forge och hans kollega Susanna Lejten. När kommer de att drabbas av Tarchannen-feber? Och hur yttrar den sig?
Lösningen på gåtan är känns ovanligt originell i Star Trek-sammanhang: De försvunna har blivit attackerade av en parasit som fortplantar sig genom att successivt ta över och förändra dna:t i sin värdkropp (en så pass bra idé att den verkar ha återanvänts senare i serien). När förvandlingen är påbörjad drabbas den smittade av en oerhört stark drift som gör att hen blir besatt av tanken på att återvända till Tarchannen III. När förvandlingen är fullbordad kan man inte längre se personen med blotta ögat. Bara med ett särskilt uv-ljus går det att upptäcka de mystiska nattvarelser som är organismens ursprungsform (skådespelare klädda i fantastiska spräckliga pyjamaser målade med uv-färger – sann Star Trek-kitsch).
Bäst i det här avsnittet gillar jag nog scenerna när La Forges gamla polare Susanna Lejten genomgår sin förvandling i sjukstugan på Enterprise. Otroligt obehagligt att bara tänka sig att ens kropp skulle börja förändras på det där sättet. Dessutom tycker jag att man verkar ha använt mer och bättre smink än man brukar i de här scenerna. Men det som framför allt gör att jag gillar det här avsnittet är kombinationen av psykologisk skräck (att ha en fiende inuti sin kropp) och ett stort mått av stillsam gåtfullhet. Det här är ett mysterium som långt in i avsnittet verkligen får vara mystiskt.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 194 tv-avsnitt. Det här är också mitt fjortonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här var ett lite ovanligt tng avsnitt, det var ett tag sedan vi såg en helt ok SF plot och Geordi får ha en normal och rimlig nära relation till någon av annat kön. Jag hade kanske nöjt mig med en 7 men ok för 8. Det här är ju också ett avsnitt till där det kommer fram att data bara tror att han inte har känslor. Här får vi ju se honom uppenbart orolig för Geordi.
Ja, det är sant. Egentligen det första stället tänker jag som det är uppenbart att andra på skeppet tycker att Data är mer mänsklig än han själv tror.
När du beskriver avsnittet så här, som ett avsnitt som kretsar kring ett mysterium, så låter det ju som något som jag borde uppskatta. Ändå har jag aldrig riktigt betraktat avsnittet som sådant, och jag är faktiskt inte speciellt lyrisk över det här avsnittet. Personligen skulle jag ge det 7/10. En svag sjua. Det är fortfarande ett relativt bra avsnitt, men det står inte ut på något sätt när jag tänker på TNG.
Eftersom jag aldrig funderat i de här banorna så har jag aldrig heller försöker argumentera för varför jag inte tyckte det, så jag har fått fundera på det lite. Jag tror att det är flera olika saker.
Å ena sidan tycker jag ganska mycket om LaForge som rollfigur, men jag måste säga att han aldrig riktigt lyckas lyfta avsnitt till speciellt höga nivåer i mina ögon. När avsnitten fokuserar väldigt hårt på honom så fattas det alltså något för mig på den nivån.
Sen har har jag vissa problem med ett par ganska kritiska logiska luckor i det här avsnittet. Mycket av det här avsnittet fungerar bara och utspelar sig bara på det här sättet av ren idioti. Varför Picard och Crusher höll fast Leijten i Sickbay så fort hon började visa symptom men lät LaForge gå iväg är ganska svårt att förstå. Allting skulle ju tyda på att det är han efteråt. Det var ganska misslyckat av skeppets dator att hålla koll på honom också. Sen det här med att LaForge i Holodeck lyckas klura ut vad som hände på planeten tack vare den där skuggan… Hur eller varför hade varelsen en skugga om den var osynlig för blotta ögat? Det är någonting där som inte går ihop för mig.
Sist men inte minst, angående mysteriet; Jag tror att anledningen till att jag aldrig riktigt såg det här avsnittet som ett mysterium i klass med många av de föregående som jag gillat är att det inte går att följa med och försöka klura ut det själv på logisk väg. Det har hänt i andra avsnitt att de använt påhittad saker som grund för ett mysterium, som i 3×05 Remember Me, men där har vi ju fått se den aspekten väldigt tidigt utan att avslöja för mycket. Därmed så kan man ju koppla tillbaka till det längre fram när saker och ting inte riktigt gick ihop. Här kan man inte det, utan man får luta sig tillbaka och helt enkelt vänta tills avsnittet berättat vad det är som har hänt.
Som sagt, att varelsen hade en skugga var ganska kritiskt för avsnittet men ganska ologiskt. De här DNA-förändrande parasiterna låter väldigt SciFi-aktigt men också ganska omöjligt. Om någon vet bättre så kan ni väl rätta mig om det, men det går väl inte bara att skriva om en varelses DNA så här och förvandla den varelsen till något annat? Om inte annat borde det väl ha inneburit dennes död. Okej, jag köper det väl som ännu en SciFi-handling, men logiskt sett så hade man ju inget att gå på som tittare.
Angående den sista punkten; Det här avsnittet skrevs tydligen om av Brannon Braga efter att de köpt originalet av Timothy DeHaas. Braga som alltså gick från praktikant till praktikant/författare i den här säsongen och skulle bli ett stort namn inom Star Trek. Det här var hans första avsnitt där han krediterades ensam.
Saken med Braga är att även om han skrivit en del väldigt omtyckta avsnitt, framför allt i TNG kanske, så tenderar folk att tycka att han har väldigt klara svagheter och styrkor som författare inom Star Trek. Det brukar sägas bland fans att Braga är väldigt bra på avsnitt baserade på drömmar, psykoser, tidsparadoxer eller andra dimensioner ungefär. Alltså avsnitt som i sin premiss klargör att saker behöver inte vara likadana, de behöver inte logiskt gå ihop.
Samtidigt tenderar han att få väldigt mycket kritik för att han i andra avsnitt inte respekterar detaljerna och kontinuiteten inom universumet och att saker rent allmänt inte går ihop logiskt i hans avsnitt. Det gäller bland annat grundläggande vetenskap som han insisterar på att använda sig av, men ofta missförstår helt eller rent av representerar det som den fullständiga motsatsen till vad det är. Ett exempel är det här med DNA-omskrivning/förvandlingar och utvecklingslära, saker han kommer att använda sig av flera gånger, men väldigt sällan är det ens i närheten av hur det egentligen skulle kunna fungera. Nu är ju Star Trek ingen vetenskapsdokumentär, men någon gräns måste det väl få finnas. Förvandlingarna i det här avsnittet är väl bland de sakerna han kommer att göra som är minst felaktiga, på sätt och vis, man kan mer eller mindre köpa att det är ännu en SciFi-handling. Jag visste faktiskt inte på förhand att det var han som skrivit avsnittet, men nu förstår jag att det här mönstret på sätt och vis började redan här.
Lite bakgrundsinformation om avsnittet. I väldigt tidiga versioner av manuset så skulle LaForge och Leijten ha en relation, men folk tyckte att det fick räcka med misslyckade relationer för LaForge nu på ett tag. Det ska också poängteras att tidigare Miss Universe Mona Grudt, från Norge, hade en liten roll i det här avsnittet.
Jag tror jag accepterat att evolution och dna fungerar annorlunda i Star trek än i verkligheten så jag störs inte av detta. Jag är övertygad om att detta är oavsiktligt världsbyggande men jag kan leva med det då jag minns det som rätt konsekvent fel på samma sätt. (Får se om jag får skäl att ändra mig framöver när Braga fått härja mer.) I verkligheten skulle man mycket riktigt dö om ens DNA “skrevs” om på det här sättet.
Den där grejen med skuggan är det många fans som hakar upp sig på, synd för scenen på holodäck är bra ända tills man får veta att en osynlig varelse kastat skuggan. Det hade ju gått att lösa det hela utan den dumheten (med lite annan miljö kunde man kanske tänka sig en varelse med väldigt bra kameleontliknande förmågor). Sedan spelar det hela vad jag minns ingen roll för upplösningen. När de andra kommer in på Holodeck och får se vad Geordi pysslat med har de väl redan klurat ut hur det ligger till på annat sätt.
Även en kameleonter har skugga?
De beskriver delvis de här varelsernas som kameleonter, men i praktiken får vi se att de snarare blir osynliga för blotta ögat.
En kameleont blir ju egentligen inte osynlig, den smälter bara in i omgivningen så att den blir svår att identifiera. Man kan ju fortfarande se den och den är inte lika svår att se från alla vinklar. De här varelserna såg ut att vara osynliga, alltså att ljuset verkar gå igenom dem från en tredje parts perspektiv. Då skapar man inte heller några skuggor.
Det här är rymden, det kan vara en specialversion 😉