Det är något visst med Star Trek-avsnitten där folk blir galna. Jag är extremt svag för masspsykosavsnitten, där paranoian liksom flödar genom Enterprise och där ensamheten och utsattheten i en rymdfarkost mitt ute i rymden blir plågsamt uppenbar. Det finns liksom ingenstans att ta vägen om alla andra ombord blir knäppa. Och ingen som kommer att hinna att komma och rädda en.
I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens The Naked Time samt The Next Generations The Naked Now och The Tholian Web. Redan inledningen av Night Terrors känns bekant. Enterprise hittar USS Brittain, ett av Stjärnflottans rymdskepp som försvunnit, drivande i rymden. Alla i besättningen är döda, utom en person – en katatonisk betazoid som inte längre kan kommunicera med omvärlden. Det finns spår av strider ombord, men obduktionerna visar på att det är besättningen själva som tagit livet av varandra – det finns ingen yttre fiende som framkallar galenskapen.
Även nästa steg i handlingen känns igen. Enterprise upptäcker nämligen att de är fångna av en okänd kraft, troligtvis samma som hållit fast Brittain i sitt läge. Ett grepp som också använts förr, nu senast i Booby Trap. Men den här “kraften” har inverkan på människors psyken. De slutar drömma, och blir galna av det. Alla påverkas utom Troi, hon drömmer istället samma dröm om och om igen. Samma ord upprepas medan hon flyger runt bland en massa moln. Efter ett tag inser man att det där måste vara ett budskap från ett annat skepp som också är fångat av den märkliga kraften (just dechiffreringen av det där drömbudskapet är kanske avsnittets svagaste punkt, inte helt självklart för mig, åtminstone).
Det här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.
Sekvenserna med Troi flygandes runt i någon annans drömmar känns väl sådär. Först tänkte jag att det hela skulle utvecklas till något liknande Jennifer Lopez-rullen The Cage, som kom några år senare. Det vill säga att Troi skulle kunna ta sig djupare och djupare in i någon annans hjärnverksamhet och upptäcka mörka och mystiska rum och hemligheter. Men det visar sig att den katatoniska betazoiden bara är ett slags sändare för en yttre makt. Så hon flyter mest runt där bland molnen och hojtar för sig själv, även när det är dags för själva upplösningen. Kontaktögonblicket får vi aldrig se.
Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).
åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (det är tydligen inte bara jag som undrat).
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 193 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det var ett tag sen! Det vill säga, sen du helt gick emot de allra flesta fans och tyckares åsikt om ett avsnitt. 😛
Det här betraktas annars som ett av de svagaste avsnitten i Säsong 4, och när jag tittar runt omkring verkar de allra flesta ganska överens om det. Till och med många av de som var med och skrev eller producerade avsnittet är ganska negativa till det. Många nämner framför allt scenen där Troi svävar och att avsnittet är väldigt lugnt och långsamt. Frakes och Piller har båda sagt att det var väldigt segt och lite tråkigt, regissören vill inte ens kommentera scenen med den svävande Troi och Jeri Taylor som skrev om originalversionen av avsnittet säger att hon nästan är förvånad att den faktiskt blev av till slut, då hon inte riktigt tycktes få ihop det hela och tvingades skriva om det väldigt många gånger.
Men det är väl bra att någon tycker om det iaf. Jag får ta det i åtanke när det kommer den här typen av avsnitt i framtiden, för här blev jag faktiskt lite överraskad. 😉
Personligen håller jag inte med dig, jag har alltid tyckt att det var ett ganska mediokert avsnitt, på gränsen till tråkigt. Trots att jag sett det ett antal gånger så har jag faktiskt bara vaga minnen och intryck från det här avsnitt. Det måste ju vara ett underbetyg. De fick nog till stämningen lite bättre, när det kom till att visa oss och få oss att leva oss in i masspsykosen. Men det är bara för långsamt och vagt. Det leder liksom ingenstans. Du nämner själv de två punkterna i det här avsnitt som jag minns som de största problemen, hur de insåg att ett annat skepp försökte kommunicera med dem och slutet. De flyger alla iväg utan ett ord på slutet, som om ingenting hade hänt. Nä, jag är inte imponerad, 5/10.
Jag nämnde för senaste avsnittet att det hade passat perfekt in Säsong 2 och det är lite samma sak här. Det känns väldigt isolerat, inkonsekvent och framför allt oinspirerat.
Haha! Där ser man, det här om att alla sover med blommorna vid huvudkuddarna var helt nytt för mig. Det är kul att jag fortfarande kan stöta på nya detaljer och perspektiv på serien än idag. 😀
Gillar ju när alla blir knäppa. Det bara är så. Och som du vet så har ju alla andra fel och jag rätt.
Nja, rätt och rätt. Det finns inget rätt, bara åsikter. 😛
Försöker dessutom rädda ditt ansikte här. För det känns i alla fall som att någon lovade att det här var en bra säsong. Det kan ju inte se bra ut med betygssnittet nu, alltså.
Det är det intrycket jag fått om folks allmänna åsikter om säsongerna och det är väl intrycket jag fått själv. Men det är väl det vi försöker reda ut just nu i ditt projekt. Det ska bli intressant att se.
Nja, du har faktiskt delat ut en del väldigt bra betyg också. Men jag säger nog varken ja eller nej angående medelbetyg. Det kan ju påverka din betygsättning. Jag återkommer vid slutet på säsongen. Inte alltför långt kvar nu ändå. 😉
Nästan allt är ju redan sagt här, jag gillar det här, det är rätt kusligt till det faller platt i slutet. Känns lite som en Steven King book mao. Problemet är ju som påpekats att mellanakten är för lång och slutet för abrupt. Mitt betyg håller sig läng på en 8:a men faller kraftigt under de sista 10 minuterna så jag tror jag vill ge en 6:a med bock i kanten för bortslarvade möjligheter.
Jag får mer och mer känslan att det här är säsongen där de gav upp att ens försöka få till bra SF handlingar. (Eller är det för att allt annat blivit så mycket bättre som SF handlingarna nu ser så trista ut?)
Men jag glömde ju det bästa i hela avsnittet. Guinans bössa. Jag älskar att Guinan har en stor skräckinjagande bössa under bardisken!