Efter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.
Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna. Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.
Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.
Lite av den skenheliga fernissan kring Stjärnflottans förträfflighets skavs alltså bort här. Utopin känns långt borta när Maxwell kan göra den här typen av aggressioner, och han är uppenbarligen inte lika behärskad och kontrollerad som manskapet ombord på Enterprise. Och genast så blir också avsnittet intressantare än det brukar vara.
Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer – att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?
O’BRIEN: What is it?
KEIKO: Kelp buds, plankton loaf and sea berries.
O’BRIEN: Sweetheart, I’m not a fish.
KEIKO: It’s very healthy. I had this every morning when I was growing up.
O’BRIEN: What? No muffins or oatmeal, or corned beef and eggs?
KEIKO: For breakfast?
Apropå diskussionen i kommentarsfältet för någon vecka sedan kring icke-replikerat vin – här pratar O’Brien om hur hans morsa brukade laga mat utifrån icke-replikerade råvaror. Fortfarande en gåta hur dessa naturprodukter fördelas till populationen på Jorden. Liksom det är lite märkligt att matvanorna inte blivit mer globala i denna utopiska framtidsvision som vi följer här.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 188 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här hade jag gett en 9:a. Cardassierna lyckas med att, trotts att de är med för första gången, vara rätt individuellt olika och så gillar jag att se någon ur Starfleet bete sig inte så där helylle. Scenen med Maxwell och Picard är något rätt ovanligt, I en standard hollywood produktion brukar den som bryter mot order och sedan visar sig ha rätt bli hyllad som en hjälte men inte här. Picard vet väl hur det egentligen ligger till men inser att om han skaffar sig oemotsägliga bevis blir det omöjligt för starfleet att undvika att agera med risk att hamna i ett krig man inte är redo för p.g.a. förlusterna mot borgerna. Bättre om man i alla fall kan hävda att allt är frid och fröjd med cardassierna (som vi kommer se mer av framöver) tills man är redo att ta i tu med dem. Jag gillar verkligen det här. Jag gillar också O’brians goda självinsikt när han pratar med cardassiern och konstaterar att han inte hatar dem pga det de gjorde under kriget, Han hatar den kriget fick honom att bli.
Frukostscenen känns dock bara konstig (och trist könsstereotyp) väntade de verkligen tills de var gifta med att äta frukost tillsammans första gången och när maten ändå kommer ur en replikator, varför måste de ens äta samma sak? Keiko verkar ju för den delen lika gnällig över O’Brians preferenser även om vi inte får se lika mycket av det. Det här tänktes inte igenom alls känns det som.
PS om jag inte missminner mig så bjuder det här avsnittet på en ny skeppsklass i starfleet också, jag tror Phoenix är det första Nova klass skepp vi får se.
Ändå märkligt att det är det där frukostsamtalet man minns bäst av hela avsnittet?
Jag håller faktiskt med om det. Frukostscenen stjäl scenen från ett annars väldigt bra avsnitt och O’Brian (och Keiko) skrivs så dumt i den scenen att det lite dränker ut all bra karaktärsutveckling han får under resten av avsnittet. Undrar om jag är påverkad av att jag ser om serien och även om jag inte minns detaljerna längre (det var 2002 förra gången) så minns jag de stora dragen och vet t.ex att Cardassians inte är veckans aliens utan en återkommande del av TNG och ännu mer av DS9. Detta kan få mig att se avsnittet som viktigare än när jag såg det för första gången.
Men det kändes ju som om det bäddas ganska väl för att de ska komma tillbaka på något sätt. Hela avsnittet är lite som en upptakt. Å andra sidan har det skett förr utan att man följt upp ordentligt
Rättar mig själv innan LDL hinner hit: Phoenix är av Nebula klass och inget annat.
@Hoffa: Haha. Det är bra att jag håller kvaliteten på kommentarerna uppe även när jag inte är närvarande. 😀
Jag får hålla med Roger här, det här avsnittet får 8/10 av mig också. Handlingen är relativt ny, scenariot är relativt nytt, det finns drama, det finns spänning och det känns att avsnittet är väldigt laddat på ett positivt sätt. Saker står på spel.
För att sätta det i kontext med vad Hoffa sa så ser jag det som att både åttor och nior är väldigt bra avsnitt. Däremot, när jag efteråt tittar tillbaka på den typen av avsnitt som brukar vara nior, så brukar det vara avsnitt som jag känner är ikoniska för serien och Star Trek i helhet. Åttor är fortfarande väldigt bra avsnitt, men det är avsnitt som kanske inte är ikoniska för serien på samma sätt. Det är inget jag egentligen betygsätter utifrån, utan mer av en eftertanke.
Det här avsnittet är också väldigt världsbyggande, då massor med nya saker introduceras här. Som Hoffa nämnde är det här första gången vi får se skepp ur Nebula-klassen, men också skepp ur Cardassiernas Galor-klass. Det är öht första gången vi ser Cardassier, och att Federationen inte bara är omringade av såna som Romulanerna och Klingonerna. I en annan ände av Federationens territorium ligger alltså det Cardassiska Unionen och tydligen har Federationen relativt nyligen varit i krig mot dem. Det känns som lite av en retcon, då det känns som om Enterprise väl borde ha varit involverat isf. Om inte annat borde vi hört något om det. Men okej, vi är väl vana vid den här typen av världsbyggande vid det här laget. 😛
Vi ska heller inte glömma att Cardassierna direkt fick en egen alkoholdryck. Där Klingonerna har sitt Blood Wine och Romulanerna har sitt Romulan Ale, har alltså Cardassierna Kanar. Till skillnad från de andra två ska Kanar tydligen vara svårare för människor att vänja sig vid.
Sen är det ju också första ordentliga avsnittet som fokuserar på rollfiguren O’Brien så klart. Jag får hålla med Hoffa angående matbordsscenerna, de är väl båda lika kritiska mot den andres vanor. Det är väl ganska konstigt egentligen, att de bara inser såna vardagssaker nu när de gifte sig.
Jag är lite nyfiken på att du verkar lite försiktigt negativt inställd till O’Brien, Roger. Han blir annars lite av en fanfavorit på sätt och vis, just för att han är mer av en “everyday man” än de flesta andra rollfigurerna inom Star Trek. Till exempel får vi veta i det här avsnittet att han inte verkar ha gått på Starfleet Academy som de flesta andra vi får se, utan han tog värvning. Där antar jag att han fick grundläggande utbildning och eventuellt tog han ett par specifika kurser som var relevanta för hans position. Ingenjörskurser, antar jag. Men det ska sägas – och jag tror att jag nämnt detta tidigare – att han bakgrund, utbildning och rang kommer att variera en hel del, så det är allt annat än konsekvent.
Vi får väl se om du kommer att tycka bättre om O’Brien i framtiden eller inte. 😉
Till sist får vi ju inte glömma att nämna mer om Cardassierna. Vid det här laget hade ju TNG blivit en väldigt populär serie och det öppnade dörren för fler spin-off serier. Jag vet inte om Berman och Piller verkligen hade satt sig ner och börjat designa en framtida serie vid den här tidpunkten än, men jag vet att de hade börjat vid säsongens slut. Jag säger detta för att jag vet faktiskt inte om Cardassierna designades redan med tanke på DS9, där de kommer att spela en större roll, eller om det var en eftertanke. Det bör dock sägas att vissa detaljer ändrades redan efter det här avsnittet, i framtiden skippar de Cardassiernas skäggväxt (Gul Macet) samt deras konstiga hjälmar.
Oavsett vilket så är det lite ironiskt att Cardassierna designades så mycket baserade på Marc Alaimo, som spelade Gul Macet i det här avsnittet, samme Alaimo som även kommer spela en av de främsta Cardassierna i DS9. För att ta ett exempel, Cardassiernas nackar designades som de gjorde eftersom Alaimo har en så lång nacke att det såg lite konstigt ut om de inte försökte bredda nacken på något sätt. Alaimo som förövrigt redan hade varit gästskådespelare två gånger tidigare på TNG och kommer att återkomma ännu en gång.
Jag tar framför allt med mig två scener/repliker från det här avsnittet, som jag alltid minns. Först, Picard och Macets samtal på slutet (Picard: “We’ll be watching.”) och sen också O’Briens samtal med en av Cardassierna vid baren i Ten Forward (O’Brien: “It’s not you I hate, Cardassian. I hate what I became because of you.”). Lysande.
Jag ser poängen och jag håller nog med, det här avsnittet är inte ett ikoniskt TNG avsnitt det är tom lite otypiskt, men fyllt med så många detaljer jag gillar att det får ett plus i kanten.
@LDL vilka är enligt dig de ikoniska avsnitten så här långt, jag gissar att Measure of a man, Q-who och Best of both worlds hör dit men vilka mer?
Jag ska väl isf påpeka först att man kan definiera ikonisk på många olika sätt. Det är ju högst subjektivt hur man betygsätter avsnitt och kategoriserar dem. När jag nämnde ikoniska avsnitt så menade jag främst baserat på kvalitet, snarare än kanske andra faktorer som också kan göra att de lyfts ytterligare.
Som exempel, TOS 1×18 Arena är på många sätt ett ikoniskt avsnitt för serien. Utan tvekan. Men personligen känner jag iaf att det är delvis av andra orsaker än att det avsnittet skulle vara så himla bra. Även 1×0102 Encounter at Farpoint kan ses som ett ikoniskt avsnitt för TNG, men återigen beror det nog väldigt mycket på andra faktorer än avsnittets kvalitet.
Jag försöker vara så systematisk som möjligt i mina subjektiva åsikter, vilket bland annat innebär att försöka att inte lyfta eller sänka avsnitt p.g.a. kringliggande faktorer eller vad som kommer senare. Så, avsnitten så här långt som jag tycker är på den nivån att de är ikoniska för serien är enligt mig:
2×09 – The Measure of a Man (9/10)
2×16 – Q Who (9/10)
3×15 – Yesterday’s Enterprise (9/10)
3×16 – The Offspring (9/10)
3×26 – The Best of Both Worlds Part 1 (10/10)
Det är inte så många, men det är medvetet. Att få 9/10 eller 10/10 ska inte vara enkelt enligt i min betygsättning. Det ska gå att differentiera mellan avsnitt som helt enkelt är olika bra. Annars börjar nog mina betyg och skala tappa i trovärdighet , om jag ska ge allt 8+. Så, jag tror inte att jag kommer att ge ut speciellt många tior under projektets gång. 😛
Om jag skulle vara lite mer generös så är väl de som hittills står närmast den kategorin:
3×04 – Who Watches the Watchers (8/10)
Ett väldigt personligt val. Jag tycker väldigt mycket om det här avsnittet, men det är också ett bra exempel. Det är inte ett ikoniskt avsnitt, inte ens för mig.
3×10 – The Defector (8/10)
Väldigt bra avsnitt, men det saknas någonting för att höja det det där sista snäppet. Kanske är det för att det fortfarande är för episodiskt och konsekvenslöst. Något fattas iaf.
3×17 – Sins of the Father (8/10)
Om jag skulle inkludera det här avsnittet vore det mycket för vad det gör för Worf och Klingonerna i fortsättningen. Men det är ingenting man får ut från det här avsnittet specifikt, så det blir bara 8/10.
4×01 – The Best of Both Worlds Part 2 (8/10)
Mycket för att det är svårt att sära på del ett och två i betygsättningen, de är ju delar av samma handling. Även om del 2 är något svagare är det därmed svårt att inte se helheten som ikoniskt för TNG.
4×02 – Family (8/10)
Återigen, från ett perspektiv där avsnitten måste stå på sina egna ben så är det inte tillräckligt bra, enligt mig. Men, ju mer tid som gått och ju mer vi vant oss vid serialiserade TV-serier desto starkare känns det här avsnittet. Det är ju en väldigt bra fortsättning på BoBW och det symboliserar kanske rent av TNGs övergång till en mer serialiserad berättarstil med fler röda trådar som återkommer.