Familjetemat fortsätter. Den här gången i ett avsnitt där Riker vaknar upp i 16 år framåt i tiden. Ett läskigt virus har suddat ut 16 år av minnen och allt han minns har förändrats. Han minns bara det Enterprise som vi lärt känna i The Next Generation, men i den framtid som det här avsnittet utspelas i har de grå tinningarnas charm smygit sig in i hans kalufs och han har (äntligen) blivit befordrad till kapten ombord på Enterprise. Men det slutar inte där! På hans brygga jobbar en ferengier, Picard har skaffat skägg och möter upp Enterprise som passagerare på ett romulanskt skepp. Men mest omvälvande av allt det nya är förstås det faktum att han blivit pappa. Det finns en liten pojke som heter Jean-Luc som väntar på honom i hans rum ombord på skeppet. Mamman, som Riker inte ens minns, är däremot död.
Förändringen är förstås en chock, men det finns mycket lite tid åt att processa allt det som han upptäcker i sitt nya liv. Ett fredsavtal med romulanerna ska nämligen skrivas under och det är Riker som är chefsförhandlare. Och det är bara han som kan få avtalet i hamn. Men allt eftersom som förhandlingarna närmar sig börjar Riker bli mer och mer paranoid. Saker och ting stämmer inte riktigt. La Forges reparationer slutförs aldrig, Data börjar dra samman ord i sina meningar, romulanerna frågar envist om en hemlig fedarationsbas, när Riker får fram en bild på sin döda hustru i datorsystemet så föreställer bilden Minuet – holodäckskaraktären som hanr blev betuttad i under första säsongens 11001001.
Det hela visar sig vara en romulansk holo-iscensättning för att avslöja krigshemligheter. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att det är den lille pojken som spelade Rikers son som är den som rott ihop hela illusionen genom att på något vis läsa av Rikers egna minnen. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att den lille pojken, som blivit övergiven av sina föräldrar på planeten som Enterprise besättningsmän undersöker, egentligen är en liten insektsliknande varelse som heter Barash. Tre fintningar innan vi får reda på hur det står till, lite av ett rekord, eller?
Upphovspersonerna bakom den här säsongen av The Next Generation bevisar på nytt sin nördighet de är. Som när de återupplivar det gamla datorhologrammet Minuet som ju (som jag skrev tidigare) var med så långt tillbaka som i första säsongen. Jag tycker också att det finns ekon här från originalseriens The Squire of Gothos. Själv uppskattade jag utflykten in i framtiden oerhört mycket. Det var liksom värt en avsnittsintrig som efter ett tag var ganska lättgenomskådad. Trodde man. För sen var man ju lurad några gånger till. Ett tydligt tecken på hur ambitionerna kring avsnittsmakandet har höjts i den här säsongen. I tidigare årgångar av The Next Generation hade man nog nöjt sig med en twist i en plott om illusioner och fejkade verkligheter, snarare än de tre, fyra som förekommer i Future Imperfect. Det börjar verkligen kännas som Star Trek: The Next Generation. Som vanligt slutar också avsnittet ungefär där man vill att det ska börja. Den verkligt intressanta historien här är ju den om Riker som adoptivpappa åt en insektsliknande pojke.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 184 tv-avsnitt. Det är också mitt andra inlägg i årets #blogg100 utmaning.
Det här avsnittet har en detalj som jag tycker är väldigt trogen ST teama om att inget är hopplöst oförbätterligt, Man får skymta att de har en Ferengi som Conn officer på bryggan. De Ferengi vi sett hittills har varit karikatyrer. (rätt obehagliga sådana med tanke på likheten med en verklig stereotyp).
Trots detta ser Riker inte Ferengis som hopplösa allihop utan tror att en framtid där en Ferengi är officer i starfleet är möjlig. (Den fiktiva världen är ju skapad från en avläsning av Rikers hjärna och skapad för att vara så trovärdig som möjligt för honom.).
Sant, true to the soul, liksom. 😉
Det här var faktiskt en trevlig liten överraskning, jag trodde att du skulle ge det här avsnittet ett betyg som var några snäpp lägre. Själv hade jag gett det här 7/10.
Men det finns absolut delar i avsnittet som är väldigt intressanta och underhållande. Personligen tycker jag väldigt mycket om delarna med Romulanerna och Commander Tomalak, samt alla twists. Jag tycker ju som sagt om ett litet mysterium som man får följa med på och försöka klura ut. Tyvärr så är ramen för avsnittet som de här delarna ryms inom lite tråkig och isolerad. Inget symboliserar väl det mer än hur avsnittet avslutas, med hur lätt Barash övertygas att följa med Riker eller hur vi inte får se någonting alls av vad som hände sen. Så, det är kanske inte så förvånande att avsnittet var en engångsgrej som inte är kopplat till så mycket annat, förutom referenserna till detaljer från tidigare i serien då.
Tydligen blev originalhandlingen till det här avsnittet pitchad till Piller & Co. och efter bara någon mening som beskrev premissen så blev författarna stoppade av Piller som redan var helt övertygad och ville köpa loss den. Den enda större ändringen som gjordes var att inkludera de här twistarna med Romulanerna, vilket en av avsnittets författare själv föreslog efter att ha hört vad Piller var ute efter. Piller tyckte annars att originalhandlingen mest stod och stampade vid den punkten annars.
Andreas Katsulas var återigen tillbaka i rollen som Tomalak och jag tycker att han gjorde det ganska bra, precis som vanligt. Jag tycker ju om Tomalak som en slags förgrundsfigur för Romulanerna. Tyvärr verkar det som om Katsulas själv kände sig ganska obekväm med att faktiskt vara med bland alla andra. Han var mycket mer bekväm med att bara vara ett stort huvud på skärmen och i den här situationen så tyckte han inte att det gick lika bra. Han var rent av ganska öppen med att han gärna lät bli att återkomma om det inte återgick till hur det hade varit i tidigare avsnitt. Förmodligen var det därför som han bara gör ett till framträdande som Tomalak, ett framträdandet som är ganska långt bort fortfarande och där han syns enbart på skärmen.