The Best of Both Worlds – pt 1. Det där Picard blir en borg, och Star Trek lyckas åstadkomma sin första cliffhangersäsongsavslutning någonsin.

tng the best of both 4

Det här avsnittet har jag sett fram emot i ungefär 32 avsnitt (för att vara exakt). Så länge är det alltså sen borgerna senast var med i serien. Och vilken väntan det varit. På många sätt känns det som om hela den här säsongen bara gått åt att vänta på borgerna. Men under mina bildsökningar och genom bluray-boxens egen försorg har jag ju redan av misstag sett de chockerande bilderna: Picard som BORG! (det skulle vara intressant att höra hur den som satte samman bluray-boxen tänkte när varje ny säsong inleds med en trailer för…NÄSTA SÄSONG. Människor som är mer spoilerkänsliga än jag riskerar liksom att avlida).
tng the best of bothBorgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn  i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
tng the best of both 3Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).

tng the best of 5Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.

Så vad blir det för betyg då? Tja, jag håller mig försiktigt avvaktande. Det här var kul, men mina högt uppskruvad nördförväntningar infriades inte riktigt.

Betyg: (en stark) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 176 tv-avsnitt.

Transfigurations. Veckans alien – med minnesförlust.

tng transfigurations 5

Det här påminner om: Transfigurations är en ovanligt blek upplaga av det där gamla vanliga Star Trek-konceptet. Ni vet, ett sånt där veckans alien dyker upp: en varelse som vi aldrig mer kommer att höra talas om, härstammandes från en hittills okänd planet som heller aldrig mer kommer att omnämnas någon mer gång i Star Trek-franchisen. Fast i just det här avsnittet finns det åtminstone en logisk förklaring till att planeten Zalkon är dömt till att glömmas bort för alltid. Zalkonen som hamnar ombord på Enterprise muterar nämligen under sin vistelse på Enterprise. Istället för att vara en ordinär humanoid så förvandlas han så småningom till en energiboll. Efter det förklarar han att han ser det som sin mission att få resten av befolkningen på hemplaneten att utvecklas på samma sätt. Så den som mot förmodan skulle ha vägarna förbi Zalkon får nog förbereda sig på att besöka en övergiven planet. För vem vill inte vara en tingeling-stjärna, om man själv får välja.

Och ser man till Star Treks olika manusteam genom åren så verkar de alla ha en liten osund fascination för tingelingstjärnor och bollar av energi. Antar att det är den enkla utvägen när man vill skapa något som både är främmande men samtidigt inte för konkret. Att skapa en humanoid som inte går på två ben verkar däremot i stort sett omöjligt (hoppas mycket på att det kommer en trebent alien någon gång i framtiden i den här serien).

tng transfigurations 4Det här är nytt: Kanske blir det här avsnittet lite extra trist i och med att veckans alien har tappat minnet. Han hittas svårt skadad vid ett kraschat rymdskepp på en obefolkad planet. Hjärnan hänger nästan utanför själva skallen, men doktor Crusher lyckas få över honom till Enterprise genom att fjärrstyra hans kroppsliga funktioner genom Geordies hjärna. En sorts tillfällig, mekanisk och fjärrstyrd mind-meld som jag aldrig tidigare sett användas. När utomjordingen väl vaknar upp minns han inget, men visar sig ha starka läkande krafter. Ja, han kan till och med återuppväcka döda. Åtminstone om de dött alldeles precis.

tng transfigurations 2Höjdpunkten var: Sårsminkningen på bild här överst i blogginlägget var faktiskt ovanligt rå för att vara Star Trek. Gillade den. Men i övrigt…när det mest bestående minnet av ett avsnitt jag såg för bara några timmar sedan är en tajt kroppsstrumpa så är det ganska uppenbart att vi inte pratar om ett av säsongens mest minnesvärda äventyr. Men visst, att Worf dör – om än bara för några sekunder – gjorde mig lite uppjagad hemma i tv-soffan.

Gillade inte: Det var väl rart att doktor Crusher blev kär i sin patient. Men orka se henne bära sig åt som en tonåring. Parallellhandlingen med La Forges kärleksliv kändes också mest pinsamt. Tydligen har jag fått nog av att alla springer runt och bär sig åt som tonåringar. Den enda som verkar mogen på det där skeppet är ju numera Crusher Jr.

tng transfigurations 1Vad har vi lärt oss? Att man ska vara snäll mot främlingar, även ute i världsrymden. Innan man vet ordet av är de en boll av energi – och sådana vill man ha som kompisar, inte fiender.

Betyg: 6/10 Ett genomsnittligt avsnitt som kanske på sin höjd var lite långtråkigt, men som aldrig blev plågsamt dåligt. Men vid det här laget var jag så pepp på att få se Picard bli assimilerad av borgerna att jag bara ville att det här avsnittet skulle ta slut.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 175 tv-avsnitt.

Ménage à Troi. Det där Lwaxana blir bortrövad.

tng menage 4

Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.

tng menage 5Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.

Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.

tng menage 2Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?

Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.

tng menage 1Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?

Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.

 

 

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.