Det är precis som Hoffa skrev i en kommentar till ett blogginlägg för några dagar sedan. Det är verkligen familjen som är tema för säsong fyra av The Next Generation. Och är det inte släktingar till de som tjänstgör ombord på Enterprise som skrivs in i serien, så kan man ju alltid spåra upp en syster till en avliden besättningsmedlem. I det här fallet den förolyckade Tasha Yars syster. Systern, Ishara, stannade kvar på Turkana IV när syrran drog. Och medan Tasha Yar då och då beskrev planeten som en helvetisk plats, så tycker Ishara snarare att Tasha var den som svek och gav upp när hon drog från planeten.
Idag är Ishara medlem av en av de två grupper – Koalitionen och Alliansen– som slåss om makten på planeten. Tydligen har Turkana IV sargats av oräkneliga inre konflikter sedan de bröt sig loss från Federationen, men av många fraktioner finns det nu bara två huvudfiender kvar. Ishara och hennes Koalition är det enda hoppet för kapten Picard, som desperat försöker hitta ett sätt att frita två besättningsmän från Federationen som tagits tillfånga av Alliansen sedan de tvingats nödlanda på Turkana IV
Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man faktiskt följer upp en tappad tråd i serien, och besöker planeten som Tasha Yar berättat om några gånger (jag är inte helt säker men tror att vi till och med fått se någon enstaka ångestfylld flashback från Tasha Yars minnen från planeten). The Next Generations manusförfattare är uppenbart intresserad av seriens närhistoria, och plockar hellre upp och fördjupar fragment från förr än hittar på nya aliens varje vecka – det förstärker känslan av ett TNG-universum och ger serien ett sammanhang och kontinuitet som ju saknats tidigare (och som jag ju tjatat en del om). I det här fallet bygger man också vidare på Datas särskilda band till Tasha Yar, och lite sköna ST-samtal om vad definitionen av vänskap egentligen är.
Samtidigt skulle man också kunna sortera in det här avsnittet under den lite irriterande kategorin “vi går in i en fälla med öppna ögon”. Enterprise-besättningen är fullt medvetna om att Ishara kanske inte är fullständigt självuppoffrande när hon ska hjälpa Federationen att frita fångar från hennes fiender. Ändå använder de inte sig av några som helst försiktighetsåtgärder. Ishara kan till och med ha ett videosamtal ombord på Enterprise med sina vänner i Koalitionen där hon är helt öppen med att hon försöker lura Federationen, utan att ens någon försöker avlyssna det. Förklaringen som ges i avsnittet är att alla kompensationsgillar Ishara, på något sätt fyller hon det känslomässiga tomrum som uppstod när hennes syster dog. Eller så är det bara den otroligt tajta, blå helkroppsstrumpan som hon har på sig som gör att alla gillar henne.
Och på tal om kläder, för första gången fick jag en “kejsaren är naken”-uppenbarelse i det här avsnittet. Eller ska man kanske kalla det “kejsaren har på sig en pastellfärgad pyjamas i konstfibermaterial”-uppenbarelse. Jämfört med det hyfsat avslappnade street-mode som verkade gälla på Turkana IV so framstod Enterprise-besättningen plötsligt som så himla töntiga och fula. Bisarra färgval, raka motsatsen till kamouflage-färgade med tanke på att de används under uppdrag, illasittande och lite stela. Kommer jag någonsin att kunna ta de där uniformerna på allvar igen? Och varför dröjde det mer än tre säsonger innan jag insåg töntighetsfaktorn.
En annan intressant detalj: Alla på Turkana IV verkar vara unga, vi ser inte en äldre människa någonstans. Det är också intressant att deras “krig” utkämpas med en massa hinder, nästan som spelrelger när man leker krig på ett sånt där lasergevärsställe: Alla medlemmar i gängen har en sändare inopererad som gör att man inte kan närma sig den andra sidans medlemmar utan att ett larm går av. Ett snyggt sätt att skydda ett folk från att ta livet av varandra. Trots att de krigar. Och en sån där typisk Star Trek-innovation som man måste gilla.
Det här är ett hyfsat välgjort katt- och råtta-avsnitt, med ovanligt mycket action för att vara The Next Generation. Själva twisten i historien är däremot på tok på enkel för att genomskåda. Så trots en massa sköna detaljer, så blir inte helheten lika stor som summan av delarna – om ni förstår!
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 182 tv-avsnitt.
Du glömde att sätta betyg. 😉
Överlag tycker jag annars att jag håller med det du säger i recensionen. Relativt underhållande och det är ändå ganska kul att de binder ihop saker och ting i universumet, men det är inte ett avsnitt som jag håller speciellt högt. Jag hade förmodligen gett det 6/10.
Att Data, det naiva och oskyldiga barnet på sätt och vis, fick sin tillit förrådd är något som går hem litegrann för mig, men det är ju väldigt förutsägbart. På så sätt känns avsnittet mer som en transportsträcka. Det blir mer en fråga om när och hur saker ska hända, än om de ska hända.
Sen ska avsnittet tydligen velat röra vid ämnet gängkrig, men nja… Precis som du sa i recensionen, man fastnar snarare på de typiska Star Trek aspekterna i det hela, snarare än hur det är en parallell det gängkrig rent generellt.
Det här var även det 80e avsnittet i TNG, vilket betyder att det var här som TNG officiellt gick förbi TOS i antal avsnitt (79 st.). Därav att det finns lite referenser till det, bland annat själva namnet på avsnittet.
Legacy var det första avsnittet som skrevs av Joe Menosky, en författare som skulle komma att bli ganska välkänd inom Star trek då han skrev en hel del avsnitt som sträcker sig över TNG, DS9 och VOY. Konstigt nog verkar han även vara en ganska mystisk figur. Hans författarkarriär är ganska tunn utöver Star Trek och det finns väldigt lite personlig information att hitta om honom öht. Det som finns att läsa är att han under en period flyttade till Europa och jobbade mer på frilandsbasis på serierna, innan han flyttade tillbaka till USA för att jobba på Voyager.
Inom Star Trek har han dock ett ganska gott rykte, som jag har uppfattat fansens syn på honom. Han brukar skriva s.k. “high-concept” avsnitt, manus där han lägger stor vikt på detaljer och är därmed ganska pålitlig när det kommer till kontinuitet allt som oftast. Han är även den som startade vanan att försöka smyga in siffran 47 i manus, en referens till sitt College där siffran 47 har speciell betydelse som ett skämt. Den här vanan plockade sen även Brannon Braga och Ron Moore upp och började själva smyga in 47 i olika avsnitt.
Det ska vara sex, faktiskt
betyg fixat, det skulle vara en sexa.