(För att hänga med på vad som händer i det här avsnittet rekommenderas läsning av blogginlägget om den första delen av detta dubbelsavsnitt)
Jag såg förstås del 1 och del 2 i följd av The Best of Both Worlds. Trodde, lite naivt, att de spelats in back to back, vid samma tillfälle. Men så enkelt går det förstås inte att göra saker och ting på TNG-kontoret. Man måste ta lite semester mellan del ett och två. Och kanske vänta på att serien förnyades ytterligare en säsong. Men trots att upplösningen inte var skriven när del ett spelades in, så känns avsnitten väl sammanhållna. Picard har lite mer svart smink i ansiktet, det är väl den största skillnaden.
Mest i det här avsnittet gillade jag det faktum att borgerna assimilerat Picard och fått tillgång till hans minnen och erfarenheter. Rikers utmaning blir alltså att göra en attack och en manöver som Picard inte skulle kunna förutse. För nu är det dags för Den Stora Upplösningen. Mänsklighetens hela överlevnad står på spel, och stämningen ombord på Enterprise har väl aldrig påmint mer om den i Battlestar Galactica – det vill säga folk är fullt medvetna om att det kommande slaget mot borgerna kan bli det sista de gör i livet. Vad ägnar sig manusförfattarna då åt? Tja, de skriver en scen med ett lite halvformellt möte, till exempel. Där Riker utser sin efterträdare som försteofficer ombord på Enterprise. Ibland blir jag bara sjukt trött på hela det här militäriska systemet ombord på Enterprise. Det känns som att det viktigaste budskapet i det här avsnittet är vikten av formalia och rangordning ombord. Att den här hypermilitära organisationen går humanismens ärenden är egentligen det mest osannolika med hela The Next Generation.
Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen, men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?
Andra lösningar känns mest lite enklare än de borde. Borgernas märkligt slappa inställning till säkerhet ombord på sin kub (det vill säga att de uppfattar Enterprise besättning som ett så obetydligt icke-hot att de långa stunder fått spatsera omkring nästan ostörda ombord på borgskeppet) har i och för sig skärpts något. Men det verkar ändå lite för enkelt för Worf och Data att kidnappa tillbaka Picard, nästan lika simpelt som det var när borgerna snodde honom från Enterprise i förra avsnittet.
Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.
Men min största invändning är nog trots allt det egentliga slutet där borgerna SPRÄNGER SIG SJÄLVA I LUFTEN. Inte ens det smutsiga arbetet måste Enterprise-crewen besvära sig med ta itu med. Otroligt….bekvämt för alla inblandade. Framför allt med tanke på hur vida överlägsna borgerna varit jämfört med Federationen så här långt. Nå, faran är väl inte helt och hållet över, jag antar att vi lär ju se mer av borgerna framöver. Eller vänta, det vet jag helt säkert. För jag hann ju inte inte stänga av trailern för säsong fem tillräckligt snabbt när jag påbörjade säsong fyra.
Okej, så jag raljerar lite. Men trots gnället ovan så är det här ett helt okej The Next Generation-avsnitt. Man är åtminstone konsekventa i den anti-estetik som jag skrev om i förra inlägget. Det här är inte en serie som andra. Här är det hjärnkapacitet som ska imponera på tittaren, snarare än action. Och en scen där skeppets ledningsgrupp har möte smäller alltid högre än smetigt känslotjafs.
Förresten, blev helt lycklig när jag häromdagen lyssnade på den nya podcasten Saturday Morning Trek och de drog ett skämt om det futtiga ingripandet mot borgerna i The Mars defence perimeter (det hela var över på cirka tio sekunder) och….jag förstod det. Det hade jag inte gjort för bara en vecka sedan. Ibland tror jag att det här projektet är värt att genomföra bara för lyckan av att förstå ytterligare ett internt Star Trek-skämt i en podcast.
Betyg: (en svag) 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 177 tv-avsnitt.
Jo, upplösningen krävde uppenbart en del kreativa lösningar pga budget. Det här är det avsnitt jag verkligen önskat mig en förlängd bonusversion av, bara 5 år senare var ju möjligheterna att göra rymdslag i tv serier mycket större. Jag är okej med att vi inte fick se slaget vid wolf 359. När jag såg detta för första gången så kändes det verkligen när man fick veta att Borgerna krossat 40 federationsskepp* ungefär lika lätt som de sparkat sönder en myrstack. Däremot var ju jordens försvarssystem något … underdimensionerat. Lösningen med den självförstörande Borgkuben kändes lite billig. Visserligen är det rimligt att Borgerna skulle ha en self destruct mechanism som utlöses i fall de tappar kontrollen över en kub för att inte “infektionen” ska sprida sig vidare i kollektivet. Men det kändes en då som en lite ovärdig avslutning. Hade det varit så orimligt att låta Enterprise, möjligen förstärkt med det försvarssystem som borde finnas i sista linjen vid jorden skjuta den försvarslös kuben i bitar. Det här är det som för mig drar ner betyget, det här var första avsnittet i S4 så de borde kunnat ta pengarna från andra avsnitt till att kosta på sig en lite maffigare avslutning. Svag 8 känns helt rätt.
*Det här är vad jag vet första gången vi får en känsla av skala, aldrig någonsin har det varit mer än några få skepp på samma ställe så här får man känslan av att 40 är jättemånga.
Jag vill sist kasta in en möjlig förklaring till att Borgerna särbehandlar Enterprise, just Enterprise har de ju mött tidigare och då analyserade de skeppet och kom fram till att det inte var något hot men så, precis när de har Enterprise i sitt våld försvinner skeppet bara utan synlig förklaring. Borgerna som rimligen inte kan veta att Q hade ett finger med i spelet måste rimligen undra, Vad sjutton missade vi.
Jag vet inte varför jag fick för mig att sista TOS-filmen släpptes mellan säsongerna, det är ju fortfarande ett tag kvar till den så klart.
Jag håller med om betyget och recensionen som helhet, 8/10 känns rättvist. Ett väldigt bra avsnitt, men det levde ju inte riktigt upp till vad del 1 byggde upp. Men det kändes ändå stort, där många rollfigurer fick ta plats och göra det bra. De här dubbelavsnitten kom att bli ett viktigt ögonblick i TNG och Star Treks framtid på många nivåer.
Alla frågetecken som fanns i slutet på förra säsongen, i.o.m. del 1 producerades och avslutet lämnades öppet, slutade med att ingenting förändrades. Stewart fortsatte som Picard och framför allt bestämde sig Piller för att stanna kvar. Detta gjorde att han plötsligt satt sig i en lite besvärlig situation när det kom till upplösningen. På gott och ont hade han ju skrivit första delen i tron om att det skulle bli någon annans problem att reda ut. Det var ju delvis det som gjorde del 1 så bra, att Borgerna fortsatte skrivas som nästintill omöjliga att slå och man började undra hur i hela världen det skulle gå till. När Piller till slut bestämde sig för att fortsätta med TNG så föll det problemet på hans egna axlar och han hade svårt att komma på något vettigt sätt att runda av det han påbörjat. Så sent som bara ett par dagar innan produktionsstart så visste han fortfarande inte hur Borgerna skulle besegras till slut.
Resultatet blev givetvis lite av en besvikelse efter att förväntningarna hade skruvats upp så mycket i första delen. Det kändes lite för påskyndat, lite för enkelt och bekvämt, precis som ni är inne på. Men jag tycker ändå att det var helt okej, det var svårt att inte göra vissa lite besvikna eftersom de aldrig hade funderat på om det fanns någon vettig utväg när de skrev första delen. 😛
Jag uppfattar inte lösningen som jättebillig ändå, det känns som något som en väldigt kapabel och noggrann organisation hade kunnat missa. En mer indirekt sårbarhet. Snarare än att devalvera Borgernas värde med att plötsligt säga att Enterprise eller Starfleet plötsligt kunde besegra dem, så var det en sån här lösning som krävdes. En smart lösning. Att ta det som gör de unika, en av deras främsta styrkor, och hitta ett sätta att utnyttja det till sin fördel. Sen tycker ju iofs även jag att de hade lite väl bråttom att spränga sig själva.
Det är väl ungefär så som Roger säger, TNG tenderar att försöka imponera på tittarna och fansen på annorlunda sätt än de flesta serier (även inom Star Trek i någon mån, förmodligen). Det är inte konstant action, explosioner, effekter och konflikter som ska hålla kvar tittarna, även ibland när det är praktiskt möjligt att få till, utan mer underliggande saker som t.ex. de olika diskussionerna man har genom avsnitten. Att säga att serien är ämnad för intellektuella människor är kanske inte riktigt helt sant och det brukar ofta tolkas som arrogans hos fansen. Men samtidigt tror jag att det är sant att man nästan måste vara villig att tänka och följa med i de olika diskussionerna för att man ska tycka om serien. Om det inte är underhållningen man vill ha eller om man bara vill att pixlarna på skärmen ska hålla uppe intresset, då är nog TNG en väldigt tråkig serie väldigt ofta.
Det är något som TNG gör väldigt dåligt, men samtidigt så kan jag tycka att vissa av dess styrkor är just innehållet, där jag t.ex. tycker att många av dagens stora serier ofta saknar vettigt innehåll och intellektuell tanke och bara försöker nå lägsta gemensamma nämnare för att attrahera så många tittare som möjligt. Där blir det ofta – beroende på serie – väldigt kort dialog, mycket saker som händer snabbt vilket förstärks ytterligare av snabba övergångar mellan scener och ibland ganska billiga trick för att manipulera tittarnas instinktiva och undermedvetna känslor så som rädsla och hat (jag tittar bl.a. på dig, Game of Thrones :P). Det fungerar och är tyvärr ganska pålitligt då det är instinktiva reaktioner, men samtidigt så blir jag ibland ganska less på att de bara försöker manipulera fram mitt intresse istället för att kanske ställa lite krav på tittarna och faktiskt ge mig något vettigt innehåll som jag kan bli “intellektuellt” imponerad och intresserad av.
Just i fallet med Wolf 359 så är jag faktiskt okej med att de inte visar slaget. Jag känner att det på något vis får effekten som det bör ha på tittarna när man får se vraken efter så många skepp från både Federationen och Klingonerna. Precis som Hoffa nämnde tidigare så var en av vändpunkterna i.o.m. det här avsnittet skalan. Tidigare har det varit mycket i TOSs anda där man är långt bort från civilisationen och inga andra skepp är någonsin inom räckhåll när man utforskar helt nya områden. Från och med ungefär nu så blir det lite mer inåtvänt och man bygger och tittar mer inåt och till de närmaste grannarna. Det blir även kortare restider, iaf så som det presenteras för oss, så att man lätt kan ta sig över ganska stora avstånd inom ett avsnitt och många fler skepp. De 40 skeppen som besegrades i Wolf 359 verkade som oerhört många i det här avsnittet, men i en inte alltför avlägsen framtid så är det ett ganska måttligt antal. Det har givetvis med de digitala effekternas intåg att göra också, samtidigt som Piller i något citat erkänner att han inte tycker om att skriva den typen av scener.
Det är kul att du också nämner Starfleet som en hypermilitär organisation, då Gene Roddenberry alltid envisades med att den absolut inte var militär. Men det är väl ganska svårt att undgå att det finns väldigt mycket militärt över Starfleet? Humanitära och ideologiska mål eller inte så verkar det mer eller mindre som om Starfleet är Jordens militär i Star Treks framtid.
Det är förövrigt en annan sak som Wolf 359 specifikt anses förändra, enligt fansen. Slaget vid Wolf 359 kom på sätt och vis att efterliknas vid Star Treks 9/11. Innan Wolf 359 så var det i stort sett alltid väldigt diplomatiskt och idealistiskt, där allt till slut löste sig och man såg aldrig våra hjältar stå på “fel sida” i en fråga. Det var väldigt svart och vitt, det var de som gjorde rätt och de som gjorde fel. Vägen som Starfleet och Star Trek tar efter Wolf 359 kom att bli mer militärt (där ingår fler skepp också), mer oro och rädsla för eventuella hot, handlingarna om etik och moral kom ofta att få mer av en gråskala och i den var våra huvudkaraktär inte alltid nödvändigtvis på “rätt” sida. Öht är det svårare att veta vilken sida som är “rätt”, då det blir mycket mer komplexitet. Det blir inga alltför radikala förändringar, Star Trek fortsätter vara Star trek och TNG fortsätter att vara TNG. Men en viss förändring i den här riktningen kommer att genomsyra 90-talets Star Trek.
Om Roger kommer till DS9 borde vi egentligen ta detta där men jag nämner det nu efter som det ju kom upp, Jag har alltid tolkat det faktum att DS9 visar en Starfleet med många fler skepp än den Starfleet vi sett se här långt i TNG som en retcon. Innan Best of both worlds del II tror jag aldrig någonsin vi ser mer än två skepp samtidigt och även när det bara pratas om skepp vi inte får se i bild (Som kaptensmötet i Conspiracy eller listan av skepp som repareras på olika starbases) är det som mest en handfull skepp på samma ställe. Detta var naturligtvis nödvändigt att världsbygga så här för att det skulle överensstämma med vad man faktiskt kunde visa i avsnitten.
När så småningom gjorde det möjligt att datoranimera många skepp så skalade man helt enkelt upp starfleet utan att kommentera det.
Ja, det är väl så det är, antar jag. Men jag tycker inte att det är alltför långsökt, om än att ökningen av skepp på kort tid kanske är lite väl stor. Man kan ju se det just som att Wolf 359 var startskottet för en annan attityd inom Starfleet och Federationen. Där de tidigare alltid sagt att Starfleet inte bygger stridsskepp, utan utforsknings- och forskningsskepp med viss stridskapacitet, så ändrar ju t.ex. Wolf 359 även tonen på den punkten. Plötsligt läggs mer vikt vid ren stridskapacitet i vissa nya skeppsklasser och det byggs fler, mer kompakta och resursekonomiska skeppsklasser i försvarsändamål. Så, att Wolf 359 skulle ha kunnat skruva upp produktionstakten på skepp och lagt mer fokus på små, kraftfulla skepp verkar ganska naturligt.
Men som sagt, det var förmodligen så som du säger så klart. Själv har jag alltid tittat tillbaka på den bilden vi får i TOS och början av TNG som lite orealistisk. Federationens territorium är stort och avstånden i rymden är långa, även i Warp 9,9. Att försöka upprätthålla ett sånt territorium och säkerheten för så många planeter med så få skepp verkar väldigt svårt, hur starka de få skeppen än må vara. Inte när man har grannar som är svåra att se (Romulanerna) eller bygger många mindre (men förmodligen fler) skepp (Klingonerna. I TNG är de allierade, men så var inte alltid fallet.), för att nämna några av de främsta.
Det är väl klart att jag ska komma till DS9, men jag förstår att ni håller på att ge upp hoppet. Själv börjar jag snegla på att vara klar med hela projektet när nästa tv-serie drar igång 2017. Men, det kan ju också bli så att jag skriver ett blogginlägg per säsong istället. Det är ju själva skrivandet som tar tid, längre tid än att kolla på avsnitt faktiskt.
Jo, även om det går väldigt fort för starfleet där att bygga om och bygga ut, nu har de, vad jag vet i TNG varit avsiktligt vaga med datumen, jag vet inte när det slås fast att S1 TNG är ca 75 år efter The Unexplored Country. och den Starfleet vi får se har fortfarande gott om gamla skeppsklasser vilket iof inte är orimligt. Redan i dag hänger klasser med länge, Det äldsta Nimitz klass hangarfartyget i US navy kom i tjänst 1975 och det sista beräknas tas ur tjänst 2059. Så det är väl inte orimligt att Starfleet till stor del består av skeppsklasser med 50-80 år på nacken. Det beror naturligtvis på det där med modeller men av vad man sett så här långt vore en rimlig slutledning att Starfleets ryggrad består av Excelsior klass kryssare som nu håller på att bytas ut mot nyare klasser. (Om några avsnitt tror jag vi för första gången får se ett Nebula klass skepp i bild).
Jag tror också att man ungefär här, i S4 tänker om hur galaxen ser ut. Tidigare så verkar det som man mest rört sig i outforskad rymd långt från Federationen (och alla andra), det talas ju flera gånger om system som ingen besökt på 100 år. Men man ska väl inte tänka för mycket på det här, det är en orimlighet som man nog får acceptera att det finns massor med outforskad rymd bara ett par veckors resa från närmaste Starbase.
Roger. Det var inte så jag menade, jag är väldigt imponerad av det här projektet och det har gjort vårt eget ST marathon mycket roligare när vi kan följa någon annan som gör samma sak och dessutom bloggar om det men jag förstår dig, det tar mycket tid att blogga.
Bakgrundsinfo – Säsong 4
Först och främst, vill jag poängtera att jag är medveten att det fanns en felaktighet i bakgrundsinfon för Säsong 3, en lögn helt enkelt. Det var mitt försök att skriva överblickande info om säsongen i förväg utan att varken spoila specifika saker som skulle hända eller inte hända. Om jag skriver t.ex. att alla kommer vara kvar vid säsongens slut, eller något som kan tolkas så, då kan man konstatera att t.ex. en assimilerad kapten kommer att räddas och återkomma. Så kan vi inte ha det. Så jag skrev att inte alla permanenta rollfigurer skulle vara kvar vid slutet på säsongen, vilket vi kan konstatera inte stämde. Förhoppningsvis var detta snabbt bortglömt, men jag ville hålla dörren uppe ifall att.
Dock skulle detta faktiskt hända inom en inte alltför avlägsen framtid. Vid slutet av säsong 4 så kommer inte alla de permanenta rollfigurerna vara kvar och den här gången är det ingen lögn. 🙂
Ett återkommande tema bakom kulisserna på TNG är ju att Gene Roddenberrys hälsa hela tiden blev sämre, vilket kraftigt begränsade hans kapacitet att delta i det dagliga arbetet och den här säsongen är inget undantag. Precis som Piller förklarade angående Rikers handling i 3×26 The Best of Both Worlds: Part 1, så var det något liknande som höll på att hända bakom kulisserna. Allt mer var det dags för Piller och Berman att ta över det dagliga arbetet från Gene Roddenberry. Men Roddenberry och Berman lyckades ändå hålla kvar både Patrick Stewart och Piller för Säsong 4, vilket var en välkommen nypa kontinuitet för TNGs produktion.
Medan Säsong 3 redan var en stor förbättring på i stort sett alla plan och vissa anser att det var där som TNG verkligen fann sig själv och tog fart, så är det oftast i.o.m. dess säsongsavslutning och början på Säsong 4 som de flesta anser att TNGs riktiga storhetstid tar vid.
Överlag finns det en del teman som karakteriserar Säsong 4. Med Piller kvar så fortsätter serien nedför hans stig, med mer handling som utvecklar rollfigurerna och mer känslosam ton snarare än att fokusera så mycket på gästskådespelarna och den lite stela och formella tonen som serien bitvis haft innan. Det blir också mer av det vi började få lite mera av i Säsong 3, nämligen mer röda trådar och handlingar som återupptas och bygger vidare på tidigare händelser. Jag skulle fortfarande säga att den grundläggande strukturen för TNG alltid kommer att vara episodisk i grunden, den blir aldrig helt serialiserad som många moderna serier nuförtiden, men de här återkommande röda trådarna gör att man iaf får en viss belöning för att se alla avsnitten, då man då kan skapa något sammanhållande som är längre och större än ett enstaka avsnitt. Även Miles O’Brien som vi sett lite av tidigare, börjar få allt mer plats. Det började med att LeVar Burton (LaForge) låg på sjukhus under produktionen av BoBW Del 2, och de replikerna som inte kunde filmas i efterhand fick då O’Brien ta över. Sen byggde de vidare på den rollfiguren lite under säsongens gång. Ett annat tema är att det är mycket släktingar som dyker upp, det har givetvis att göra med att utveckla rollfigurerna. Men jag undrar samtidigt om det kan ha något att göra med brist på idéer och allt annat än optimala förutsättningar för författarna. Jag har nämligen hört den förklaringen i en annan kontext, att man då börjar plocka in släktingar.
Vilket leder oss till en annan punkt, detta är ju trots allt TNG och om vi lärt oss något i tidigare säsonger om det ser ut bland författarna så är det ju tyvärr att det ibland är nära fullständigt kaos. Även om det blev en liten dos kontinuitet inför denna säsongen, med att Piller till slut valde att stanna kvar vid rodret så blev det väldigt många andra förändringar också. Under Säsong 3 var det en del författare kvar från tidigare säsonger som var mer lojala mot Pillers föregångare Maurice Hurley och sättet de jobbade och skrev tidigare för serien. Vissa av de var inte speciellt glada med Piller och kraven som han satte på dem, och vid slutet av Säsong 3 så lämnade de serien. Vissa andra hade kanske inget ont mot just Piller men valde ändå att lämna.
Detta skapade en ganska riskabel situation, där väldigt få författare var kvar för Säsong 4, vilket inkluderade Ronald D. Moore och René Echevarria, två unga och oerfarna författare som hade anställts på tills vidare basis så sent som under Säsong 3s gång. För att lösa det här problemet så flyttade man upp Brannon Braga, ännu en ung och oerfaren författare (som i detta fallet inte ens hade sett Star Trek tidigare, BoBW Part 1 var det första fullständiga avsnittet han såg och det var för att förstå vad de försökte skriva i Part 2) som skulle bli ett stort namn inom Star Trek i framtiden, från praktikant till “författarpraktikant”. Man plockade även in den lite oerfarne och mystiske Joe Menosky, som även han kom att bli ett ganska välkänt namn inom Star Trek-kretsar. Trots det kan jag inte riktigt hittade någon vettig personlig information om honom. Man hade också ett par personer som producenter i vissa sekvenser av avsnitt under säsonger, som Lee Sheldon som jobbade på de första avsnitten i säsongen. Lee Sheldon tipsade då Piller och Berman om en ganska erfaren författare och producent vid namn Jeri Taylor, vilket förmodligen var precis var Piller behövde för att styra och bygga upp de unga författarna i teamet. De övriga har senare beskrivit deras relation med de två som att Piller var deras strikte författarfar som lärt dem att skriva för TV, medan Taylor var den generösa författarmodern som lät de testa idéer men såg till att hålla dem och det som producerades under kontroll och på rätt spår. Även Taylor skulle bli ett ganska välkänt namn inom Star Trek.
Så, trots att detta anses vara en bra säsong så var det inte helt oproblematiskt bakom kulisserna, framför allt i början, antar jag. Att bli av med de andra författarna som höll fast vid hur de jobbade och skrev i tidigare säsonger kanske rent av var vad Piller behövde för verkligen sätta sin prägel på serien ännu mer. Det är ju bara att konstatera att fansen verkar ha tyckt om det de producerade och det blev tills tor del dessa herrar och damer som tog TNG igenom sina gyllene år och fortsatte prägla 90-talets Star Trek även framöver.
Det är svårt att släppa tanken att vad TNG behövde var att Gene Roddenberry lämnade rodret. Oavsett vad han hade för ambitioner om att inte göra TNG till en kopia av TOS så är det först när han måste kliva tillbaka som TNG verkligen blev något eget, som jag uppfattat det av vad LDL skrivit tidigare så var Roddenberry emot mycket av det som senare visade sig vara framgångsrecept.
Jo, så var det nog tyvärr. Jag skrev redan när Roger började med TNG att det mer eller mindre var när Roddenberry började lämna över serien allt mer till andra som TNG verkligen tog fart på riktigt. Sen får man tolka det som man vill, men det är ju en väldigt stor tillfällighet om så inte vore fallet.
Samtidigt som han verkar ha varit emot många av de saker som fansen gärna hade haft, eller som senare kom att genomföras och tas emot positivt av tittarna, så har han ju till någon grad även varit med och tillåtit allt mer av de sakerna nu mot slutet. Han verkade ju t.ex. varit väldigt säker på att han ville ha kvar Piller vid rodret inför den här säsongen och de saker som Piller har jobbat för är ju en hel del saker som Roddenberry tidigare varit emot. Så det är inte helt lätt att veta vad han hade gått med på. Många nämner ju t.ex. att det finns mycket i framtida Star Trek som Roddenberry aldrig hade gått med på, framför allt i DS9, men precis som här så vet man ju inte vad som hade kunnat förändrats om han hade levt tills dess. Han kanske var så rädd att han skulle låta ännu en Star Trek serie rinna ur händerna på honomatt han inte vågade testa något nytt, utan det krävdes att han skulle börja se de positiva resultaten av det som ändå kom igenom för att han skulle tänka på saken. Svårt att veta.