Det här avsnittet har jag sett fram emot i ungefär 32 avsnitt (för att vara exakt). Så länge är det alltså sen borgerna senast var med i serien. Och vilken väntan det varit. På många sätt känns det som om hela den här säsongen bara gått åt att vänta på borgerna. Men under mina bildsökningar och genom bluray-boxens egen försorg har jag ju redan av misstag sett de chockerande bilderna: Picard som BORG! (det skulle vara intressant att höra hur den som satte samman bluray-boxen tänkte när varje ny säsong inleds med en trailer för…NÄSTA SÄSONG. Människor som är mer spoilerkänsliga än jag riskerar liksom att avlida).
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.
Så vad blir det för betyg då? Tja, jag håller mig försiktigt avvaktande. Det här var kul, men mina högt uppskruvad nördförväntningar infriades inte riktigt.
Betyg: (en stark) 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 176 tv-avsnitt.
Det här avsnitten har jag en speciell relation till men jag tror jag spar kommentarerna till part 2.
Någon särskild anledning till att du skriver om de här slutet på säsongen cliffhanger avsnitten som två separata avsnitt, spontant känns det mer logiskt att göra som du gjorde med Encounter at farpoint och behandla det som ett extra lång avsnitt. Alla kvarvarande säsonger utom 7 (av uppenbart skäl) kommer sluta med den här typen av cliffhanger dubbelavsnitt.
För att det ska bli lättare att räkna ut betygsgenomsnitt per säsong, kanske. Och att de ju faktiskt inte spelades in tillsammans.
Jag får nog också säga att jag tycker att det är vettigare så här och det har inte ens med statistiken att göra så mycket. Man får ju recensera och betygsätta saker för vad de är, på gott och ont.
Piloten var ju menad som ett dubbelavsnitt, det producerades och sändes som ett dubbelavsnitt. T.o.m. handlingen i avsnittet fick dras ut så att det blev tillräckligt långt.
Det här avsnittet var ju tvärtom, det var tänkt som ett vanligt avsnitt som man fortsatte på i nästa. När de skrev och sände detta var de inte ens säkra på vad som skulle hände i nästa del. Bara faktumet att det finns en cliffhanger i avsnittet och att det faktiskt var en stor del av vad som karakteriserade avsnittet för fans när det först sändes trycker på att det inte är ett dubbelavsnitt, utan två separata delar av samma handling.
Väldigt vad du låter negativt till ett avsnitt som du ändå gav 8/10, Roger? 😛
Hur kände du att det påverkade dig att vissa saker redan hade blivit spoilade för dig, var det kanske delvis därför du inte kände att det var så spännande i vissa kritiska scener? För att du redan visste vissa saker som skulle hända. Synen av Locutus (Borg Picard) är ju sån scen som många blev chockade över när de först såg avsnittet. Det var ju väldigt onödigt gjort av dem, minst sagt. :/
Även om du ändå gav avsnittet 8/10 så kan jag dock inte hålla med dig på vissa punkter. Avsnittet lyckas ta mycket av det som 2×16 Q Who gjorde bra och göra det ännu bättre som helhet. Jag tycker att avsnittet har en hel del spänning som TNG i övrigt ofta saknat hittills, Borgerna skrivs ganska bra och man känner precis som i “Q Who” att de är speciella skurkar och att de är väldigt farliga och svåra att besegra, återigen så gör Ron Jones musik till avsnittet att allt det lyfts fram ännu mer. Angående musiken tycker jag speciellt om scenen då de först möter kuben:
https://www.youtube.com/watch?v=4_nKmC5oJWE
Huvudhandlingen är väldigt bra, B-handlingen är väldigt bra. Ja, för vad det är så är det mer eller mindre perfekt för mig, så jag kan inte ge det något annat än 10/10. Första 10an hittills i TNG. Jag började bara sätta betyg i TNG, så jag kan inte sträcka mig längre än så. 🙂
Det finns faktiskt i stort sett ingenting som jag inte tycker om i det här avsnittet. Till och med Shelby, som det lät på dig som om du ogillade, tycker jag faktiskt väldigt mycket om som rollfigur. Det är synd att hon inte fick fortsätta vara med på något sätt, jag undrar hur det gick för henne. Visst var hon lite störande och respektlös, men det är väl mer ett tecken på relativt lite erfarenhet och väldigt starkt driv och vilja. Därmed såg hon framför allt Riker som ett hinder, så som han blockerade hennes framfart och gjorde det till en ego-grej att tvinga henne att ställa in sig lugnt och fint i ledet, att hålla fast vid status quo. En bra, stark och kapabel kvinnlig rollfigur i en serie som ärligt talat skulle ha kunnat använt ett par såna.
Rikers b-handling var också ganska intressant, även om det kanske inte var rätt läge att fundera på sina karriärval. Eller så kanske det var Borgernas invasion som fick honom att inse att det var det. 😀 Det är ganska intressant att Riker kom in i början och målades upp lite som Shelby, en ung person med mycket driv och vilja. Någon som skulle bli någonting stort om några år. Och flera år och många äventyr senare så är han fortfarande kvar på Enterprise som First Officer trots flera erbjudanden om att ta över ett eget skepp. Piller, som skrev avsnittet, tyckte rent av att Rikers handling var den främsta och att det Riker gick igenom i avsnittet speglade ungefär det som Piller själv gick igenom samtidigt. Piller hade kommit in början av säsongen som head writer, men hade bara skrivit ett kontrakt på ett år. Så här precis innan slutet på säsongen var det dags att bestämma vad han ville göra.
Bakom kulisserna var det förövrigt inte bara Piller som var osäker på en fortsättning inom serien. Som jag förstått det så var även Patrick Stewart osäker på en fortsättning. Tydligen ska det ha varit så att Stewart bara skrev kontrakt för tre år, vilket verkar möjligt då hans agent garanterade honom att serien skulle hålla max tre år när Stewart inte visste om han ville acceptera jobbet och hur det skulle påverka hans teaterkarriär. Förhandlingarna om en förlängning av Stewarts kontrakt drog ut på tiden och om detta stämmer så ska det också ha varit därför som han assimilerades i avsnittet, utan att ha någon klar plan för hur det hela skulle sluta. De behövde kunna ta handlingen och serien åt olika håll beroende på vad som hände mellan säsongerna.
Det tror jag förövrigt är del av anledningen till att Piller lyckades skriva Borgerna så bra, precis som i Q Who. Eftersom han inte behövde oroa sig för hur det hela skulle lösa sig i nästa avsnitt, så kunde han fortsätta på konceptet med de här nästintill omöjliga fienderna som man t.o.m. hade svårt att se hur Enterprise eller Starfleet skulle kunna besegra. Det finns ju annars en tendens när man plockar in den här typen av fiender att man börjar förmänskliga dem och bygga in uppenbara svagheter så att de kan besegras. Sen tycker jag inte att Locutus inträde tog tid från borgerna. Borgerna var ju från början ganska karaktärslösa, borgerna var kollektivet. Piller stod länge emot förslagen att låta de ha en fysisk representant, men använde till slut en assimilerad Picard i den rollen, men han var ju ändå bara en representant. Man såg inga egentliga egna karaktärsdrag från Locutus, utan det var fortfarande borgernas samlade kollektiv som använde honom som ett verktyg. Det här var också första avsnitt vi fick se någon bli assimilerad av borgerna.
Till sist måste vi så klart också nämna cliffhangern, vilket var en viktig faktor i hur avsnittet mottogs. På den här tiden, som jag har förstått det, så var det inte så vanligt med cliffhangers på amerikansk TV, iaf inte för den här typen av serie. Det var faktiskt till viss del det här avsnittets förtjänst att cliffhangers blev så stort och populärt och började användas allt mer både inom Star Trek och inom amerikansk tv i allmänhet. På olika topplistor på de genom alla tider bästa eller mest inflytelserika avsnitten på amerikansk tv så nämns ofta detta som ett av dem. Och precis som vi nämnde när Tasha Yar skrevs ut så var även plötsliga twists och att viktiga rollfigurer blev dödade och utskrivna väldigt ovanligt. Dessutom sändes ju TNG på en mängd olika tv-stationer vid olika tider. Allt det här betydde att det krävdes ett visst mod för att genomföra det här för första gången i Star Treks historia. TNG som tidigare, på många sätt, alltid tagit den säkraste vägen och följt en viss formel gav av oss nu detta. De avslutade säsongen med Enterpise i underläge mot de fruktade borgerna, inget tydligt sätt att besegra dem, Picard hade blivit en Borg, han var kvar på kuben och Riker hade bestämt sig för att försöka förinta kuben. I många olika berättelser från fans som såg avsnittet när det först sändes så berättar de hur de var helt hypnotiserade av avsnittet och hur de skrek ut i frustration när “To be continued…” poppade upp på skärmen. Det innebar ju att de var tvungna att vänta på nästa avsnitt och nästa säsong, som var flera månader bort, innan de fick veta vad som hände.
Det här avsnittet avslutar också en säsong som på allvar började sätta TNG på kartan, inte som en serie som rider på TOS framgångar, utan som något som står på sina egna ben. Kvaliteten och jämnheten den här säsongen var plötsligt mycket bättre än de tidigare två säsongerna och typen av handlingar och berättelser kändes mer moderna än tidigare. Men medan det började hända redan under den här säsongen i allmänhet och vissa fans menar att det var redan här TNG började hitta sina egen personlighet, så säger de flesta att det är iom S04 som det händer på allvar. Eller, för att vara mer, exakt, iom det här avsnittet. Det här avsnittet är av så stort symboliskt värde för hela serien och hela franchisen på så många olika nivåer. Iom det här avsnittet så började det plötsligt pratas väldigt mycket om TNG både bland fans och i media allmänhet. Stora delar av de TOS-fansen som inte ville erkänna TNG som riktig Star Trek gav med sig och accepterade serien för vad den var. Även de officiella tittarsiffrorna började peka uppåt och ledde till perioden i franchisens liv där Star Trek var som mest populärt, vilket på allvar öppnade dörren för fler spinoff-serier i framtiden.
Med allt det sagt så antar jag att det är dags att ta en sväng över till filmerna igen, med Star Trek 6 den här gången, innan vi fortsätter resan genom serierna? Statistik kommer inom en snar framtid. 🙂
Ps. Skådespelaren bakom Admiral Hanson i det här avsnittet var även med i Star Trek 5 där han spelade “Gud”.
Ser man på, men nog sändes de två delarna av Encounter at farpoint olika veckor i alla fall? Eller var det bara TV4 som (som svensk tv nästan alltid på den tiden) inte fattade och delade avsnittet.
Som jag skrev har jag en speciell relation till de här avsnitten. Det första jag såg av TNG var när tv4 sände de 13 första avsnitten av säsong 1 1992. Troligen blev inte tittarsiffrorna så bra med tanke på kvalitén… Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag då var jämngammal med Wesly Crusher, det säger en del att mitt 15-16 åriga jag uppfattade honom som den där jobbiga ungen och trodde han skulle föreställa runt 12.
Senare 1994 så började TV5 visa serien och var väl ungefär klara med första säsongen när en kompis familj hade hyrt någon som vi då tolkade som en TNG långfilm men som var just Best of both worlds. Fram till dess hade jag inte otippat en låg uppfattning om TNG och deltog glatt i det allmänna dissandet av serien (Where others gone before and done it better) men så fick jag alltså se detta! Hoppar man från slutet av säsong 1 direkt till Best of both worlds blir ju kvalitetshöjningen nästan av skalan. Om man dessutom nyligen sett Tasha Yarr dö och inte har några förutfattade meningar om vad TNG ska vara och inte vet något om vad som händer sen var det inga problem att tro på att Picard verkligen kunde vara rökt. Om man inte kan förutsätta att Picard kommer att klara sig (precis som de amerikanska tittarna när avsnittet sändes där) får det hela en väldig intensitet vilket gör att mitt yngre jag sätter 10 av 10 som betyg.
Det här var det som fick mig att inse att TNG kunde vara bra och inte bara en sämre upplaga av TOS.
Mitt äldre jag vill vara lite snålare med betyget efter att ha sett att de igen gör exakt samma misstag som i Q-who, de är obegripligt passiva när de närmar sig fienden. Trotts att de har ett supervapen ™ och trotts att de vet att Borgerna snabbt kan anpassa sig till nya hot så verkar de inte göra sig någon brådska utan parkerar lugnt framför Borgskeppet och så blir det som vanligt.. “Shields are holding”, “Shields are failing”, “Shileds are being drained” och så strålar borgerna in sig på bryggan och tar Picard. Den tid de nya och förbättrade sköldarna köpte dem använde de till att göra exakt ingenting alls. Det här är något återkommande i TNG att de alltid bär sig åt som att de har gott om tid med resultat att deras motståndare gång på gång tar initiativet.
Men trotts allt vill jag nog sätta en 9:a på det här.
Jag tror att det gjordes en version av Encounter at Farpoint där det delades upp i två avsnitt för att de skulle vara som vilka andra avsnitt som helst när man ville sända dem som repriser i USA. Men den första versionen, den som sändes för första gången i USA, var ett dubbelavsnitt (alltså ett avsnitt som var dubbelt så långt).
Du har ju rätt om hur de agerar, antar jag. Men det känns ändå typiskt TNG, de är väldigt passiva och diplomatiska in i det sista. Här var det ändå bara några sekunder här och där, i tidigare säsonger har det ju funnits stunder där man verkligen börjat undra vad de sysslar med, som i just Q Who. 😛
Ja i Q-who ville jag skrika åt dem att inte var så självgoda men så insåg jag att det var ju just det Q sa i början av avsnittet och att deras agerande gav honom rätt. (Roger kunde ha kallat avsnittet: Det där Q får rätt)
Här har de dock ingen ursäkt att inte veta att varje sekund är dyrbar och att Borgerna inte kan förhandlas med men ändå förmår de inte ta initiativet och det är det som drar ner avsnittet lite för mig. De visar ju att de inte lärt sig av misstagen de gjorde i Q-Who utan underskattar Borgerna en gång till.
Då var äntligen de första, trevande säsongerna av TNG långt bakom oss och vi kan analysera Säsong 3, den första säsongen som fans brukar anse gör TNG rättvisa.
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S03: 6,42 (S01: 4,92, S02: 4,82)
Median för S03: 6 (S01: 5, S02: 4,5)
Först och främst kan vi konstatera att Säsong 3 var betydligt bättre än de tidigare två säsongerna, precis som de flesta nog redan förväntade sig, det är egentligen inget snack om den saken. Av den anledningen, trots att skillnaden är ganska stora, finns det inte så mycket komplexitet i jämförelsen med de tidigare säsongerna att diskutera. Säsong 3 hade en betydligt högre median, ett förkrossande mycket bättre medelbetyg och av de 26 avsnitten i säsongen så låg alla utom det allra sämsta på 5+ enligt Roger. Det får man ändå säga är en imponerande jämnhet för en säsong som inte bara slår de två tidigare säsongerna i TNG på fingrarna, utan även slår alla de tidigare betygsatta säsongerna ur både TOS och TAS.
Det gav också Mr_Trek rätt i det han skrev i början på Säsongen då han förutspådde att 75% av avsnitten i Säsong 3 skulle få en sexa eller mer. Det blev faktiskt mer än så, uppemot 85%. 🙂
När vi jämför med de tidigare betygsatta säsongerna från TOS och TAS istället, säsonger som sett ut att ligga till ganska bra emot de första säsongerna av TNG, så ser vi att den här säsongen av TNG helt enkelt legat på en ännu högre nivå. Medelbetyget för Säsong 3 av TNG låg inte vid något skede lägre än dess motsvarighet för de andra säsongerna i fråga. Ett tag i säsongen, efter ett halvdussin avsnitt, låg faktiskt medelbetyget på uppemot en sjua (6,83). En siffra som än så länge iaf ser riktigt bra ut och klart och tidigt slog till och med de bra säsongsöppningarna som vi hade från TOS och TAS.
För att sätta det i någon kontext så kan vi peka på de första två säsongerna av TNG som började uruselt och låg på 4,0 respektive 3,16 efter samma antal avsnitt. Alltså mindre hälften av Säsong 3s medelbetyg när det kommer till den senaste säsongen. En helt enorm skillnad!
Så småningom under säsongens gång, speciellt under sekvenser av avsnitt som i allmänhet var lite mer mediokra eller okej (5-6) och inte utmärkte sig, så sjönk medelbetyget något för varje avsnitt som gick. I någon av de tidigare två säsongerna, där medelbetyget låg under de betygen ändå, så hade det inneburit en höjning av medelbetyget. I den här säsongen låg dock medelbetyget ganska högt från början och det innebar högre krav för att det inte ska sjunka. I den andra sekvensen av avsnitt som orsakade en sänkning av medelbetyget låg ju också säsongens sämsta avsnitt – 3×19 Captain’s Holiday (2/10) – som hade ännu större effekt på medelbetyget än de övriga avsnitten. Vid slutet av den sekvensen så hade medelbetyget sänkts till ungefär samma värde som de högsta värdena som de tidigare bästa säsongerna – TOS S02 och TAS S01 – uppnådde (här räknar jag inte in de väldigt tidiga topparna, där för få datapunkter är inkluderade för att det ska bli statistiskt jämförbart, enligt mig). Det visar säsongens styrka och kvalitet att på de få återstående avsnitten så lyftes medelbetyget återigen med flera tiondelar.
Om man ska klaga på något under Säsong 3 så är det att den inte hade fler höga toppar under säsongens gång. Som sagt, nästan alla avsnitten låg på den övre halvan av betygsskalan, men tittar man på betygsfördelningen så ser vi ganska tydligt att de allra flesta avsnitten ligger kring en sexa. Även om vi hade en bra mängd avsnitt på 8/10 – fyra stycken – så är det bara ett enda avsnitt som ligger på 9+. Där ligger säsongen faktiskt inte bättre till än förra säsongen, TAS S01 eller de två betygsatta säsongerna från TOS. De säsongerna hade alltså en ungefär lika stor, om inte större, fördelning högt betygsatta avsnitt. Det är lite synd för den här säsongen för den är så mycket jämnare på en högre nivå än alla de tidigare säsongerna att den statistiskt hade legat ännu bättre till på pappret om den hade haft ungefär lika stor andel riktigt högt rankade avsnitt.
Med det sagt så får jag säga att intrycket jag fått under åren är att Rogers betygsättning av avsnitten i Säsong 3 ibland hade varit mer konservativt än fansen i allmänhet. Avsnitt som 3×10 The Defector (6/10) och 3×16 Sins of the Father (6/10), men även högt betygsatta avsnitt som 3×15 Yesterday’s Enterprise (8/10) och 3×26 The Best of Both Worlds Part 1 (8/10) är nog avsnitt som många fans hade betygsatt högre. Personligen tror jag att kanske även att avsnitt som 3×03 The Survivors (7/10) och 3×04 Who Watches the Watchers (6/10) hade betygsatts högre av vissa, precis som jag har svårt att se att 3×19 Captain’s Holiday (2/10) skulle vara så här dåligt. Visserligen hade jag betygsatt några avsnitt lite lägre också, men det hade nog blivit mer positivt än negativt totalt sett. 😛 Av ren nyfikenhet gick jag faktiskt igenom mina kommentarer, där jag börjat ge egna betyg under säsongens gång, och räknat ut mitt egna medelbetyg för S03; 6,69. Något högre, men inte alltför mycket. Trots det så var det den klart bästa betygsatta säsongen i det här projektet så här långt. Inte illa. 😉
Bästa avsnitten i TNG S03:
9/10 – Sarek (3×23)
8/10 – The Bonding (3×05)
8/10 – Yesterday’s Enterprise (3×15)
8/10 – The Offspring (3×16)
8/10 – The Best of Both Worlds (3×26)
Sämsta avsnitten i TNG S03:
2/10 – Captain’s Holiday (3×19)
5/10 – The Price (3×08)
5/10 – The Vengeance Factor (3×09)
5/10 – Allegiance (3×18)