Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.
Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.
Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.
Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?
Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.
Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?
Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.
Frågan när det kom till det här avsnittet var; Vad kommer att vinna? Ditt avsky mot Ferengierna eller din kärlek för Lwaxana? Tydligen vann den positiva sidan, även om du har rätt att hon mot slutet var lite mer nedtonad än hon varit hittills. Jag uppfattar också att så var fallet, då hon inte känns riktigt lika irriterande för mig som hon tidigare varit. Då tar jag inte ställning till den oroade-förälder-rutinen som hon får spela istället, men de har tonat ner hennes mer enerverande karaktärsdrag iaf. Med det sagt är hon fortfarande lite irriterande för mig, speciellt i den första halvan, men det är ett steg på vägen iaf. Därmed kan jag knappast ge avsnittet mer än 5/10. Halvdant.
Det som jag minns som mest positivt och kul i det här avsnittet var just när Picard drog fram Shakespeare på slutet. Det kan väl inte vara annat än en väldigt rolig scen i ett avsnitt som överlag är ganska komiskt och inte bör tas på något större allvar? 😀
Med tanke på att Susan Sackett, som var den främsta författarinnan för det här avsnittet, var Gene Roddenberrys assistent och att avsnittet kretsade mycket kring Lwaxana som ju spelades av Genes fru Majel Barrett, så var Gene Roddenberry med i filmandet väldigt mycket. Dessutom så blev Wesley befordrad i det här avsnittet och då valde Gene att hålla en ceremoni för Wil och ge honom sin riktiga gradbeteckning från Army Air Corps. Därav deltog general Colin Powell (fd. försvarschef och utrikesminister för USA) och en mängd människor som han hade med sig. Det var kort och gott en hel del människor kring filmandet av avsnittet, så regissören Robert Legato lite orolig.
Tydligen var även Ethan Pillips med i avsnittet som en av Ferengierna. Phillips skulle komma tillbaka till Star Trek och spela flera framtida roller.
Håll i dig nu, det här var ett Lwaxana avsnitt som vi inte hatade. Från början trodde jag det här skulle bli ett ombytta roller avsnitt där Lwaxana skulle få uppleva hur “kul” det är att få sin personliga integritet ignorerad men det blev otäckare än jag väntat mig
Våldtäkts vibbarna hängde verkligen i luften och Frengi läkaren lyckades för första gången ge oss en Ferengi som verkligen var obehaglig, han skulle passat i vilket koncentrationsläger som helst med sin tortyrliknande undersökning. Lwaxana får också vara något annat än odrägligt självupptagen. När hon går med på att stanna på Ferengiskeppet i utbyte mot att Deana och Riker ska få gå fria vet hon ju inte att Enterprise är dem på spåren och att räddningen är nära. Tom slutet när Ferengin måste luras att släppa Lwaxana genom att fås att tro att den “svartsjuke” Picard annars kommer spränga honom i luften funkade som comic relief efter ett bitvis rätt otäckt avsnitt. Vad som krävs för att jag ska kunna fördra Lwaxana är tydligen att hon sätts i en situation där hon inte kan bära sig åt hur som helst.
Dock, kommer det inte lite från ingenstans och som en retcon att Betazoids inte kan läsa tankarna hos Frengi, så har det väl inte varit i tidigare avsnitt?
Jag hade nog gett det här 6 av 10 vilket är imponerande då avsnittet i mitt fall innehåller två inslag jag normalt är allergisk mot.
Mycket riktigt. Att Betazoids inte kan läsa Ferengiers tankar det var något som introducerades i det här avsnittet, har jag för mig iaf. Jag vet att de första gångerna som Ferengierna dök upp så kunde Deanna känna av deras känslor.
Jag är nog lite mer imponerad än jag först skrev nu när det gått ett par dagar, det här avsnittet fick mig att bli rädd för en ferengi och känna empati för Lwaxana. Det är en fjäder i hatten för manusförfattaren att lyckas få mig att reagera tvärt om mot hur jag brukar.
PS Jag börjar också känna mig besvärad vid hur Ferengierna porträtteras vid det här laget.