Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.
Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.
Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.
Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.
Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.
Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.
Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.
Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.
Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.
Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.
Betyg: 9/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.
Bones var väl med i Encounter at Farpoint?
Men, visst – mer som kuriosa än rollfigur.
Faktakoll: det är inte riktigt första gången en roll från TOS dyker upp. Dr McCoy är ju med i Encounter at Farpoint, fast bara i förbifarten.
Ett jättefint avsnitt som lyfts av Mark Lenard och Patrick Stewarts skådespelarprestationer. Dessutom finns det ändå ett visst djup och intresse i grunden, med temat åldrande och senilitet. Jag hade gett det 8/10. Jag vet inte riktigt, jag kanske inte har tillräckligt med erfarenhet av de här sakerna för att tycka att det är bättre än så.
Men ett bra avslut är det absolut och det är väldigt väl omtyckt av fansen, samtidigt som det har en del symboliskt värde för Star Trek i allmänhet, då det var först här som man verkligen började koppla tillbaka ordentligt till TOS. Det säger en del att Gene Roddenberry in i det sista ville ha ett alternativt manus som inte gjorde det. Så nervös var han för att koppla samman TOS och TNG.
Det var också väldigt fint när man har i åtanke det som Piller sa, om att temat i avsnittet på många sett var det som höll på att hända med just Gene Roddenberry i verkligheten, att han allt mer tappade kontrollen och inte kunde leva upp till det som han brukade kunna.
Picard och Sareks mind meld var en ny typ av mind meld, så ser jag det också. Det är väl upp till var och en lite att tolka hur det fungerar. Normalt sett så brukar Vulcanernas telepatiska förmågor vara begränsade av att de fysiskt måste ha kontakt med den andra personen, därav så brukar en mind meld brytas när den fysiska kontakten upphör. Här verkar det dock som Sareks känslor även påverkar folk över mindre avstånd, så kanske var det därför som effekten kvarstod ett kort tag efter deras mind meld, så att Sarek kunde slutföra deras uppdrag.
Snarare än ett hjärnbyte skulle jag tro att de tillfälligt fick ett medvetande, en hjärna. Det är så det brukar beskrivas. Därav att den extra disciplinen och kontrollen som Picard bidrog med kunde hjälpa Sarek att tillfälligt få sig själv under kontroll. Vulcanerna har jag dock kommit fram till att deras strikta disciplin över sina känslor är nödvändiga, och det är inte för ingenting. Vulcaners känslor är väldigt starka och våldsamma när de inte kontrolleras, därmed att Picard i sin tur var inkapabel att hantera det som Sarek bidrog med i deras mind meld. Det var för mycket för honom att kontrollera.
Jag skulle påpeka att en väldigt gammal “Bones” var med i piloten, men det har redan sagts. Det framträdandet kan dock inte jämföras riktigt med detta, tycker jag. Återkopplingen till TOS som sker i det här avsnittet är av betydligt större symboliskt värde, så från det perspektivet har du rätt. Men ja, tekniskt sett var inte Sarek den förste att vara med i TNG. 😉
Ja, där fick jag fel för mig (det var faktiskt en av böckerna som jag använder som bredvidläsningslitteratur som lurade mig). Och så blandade jag ihop Bones besök ombord på nya Enterprise och placerade det i mitt huvud i inledningen av en av långfilmerna. Men det känns så himla tryggt att ni alla läser bloggen så noggrant!