Reunion. Det där Worf blir pappa (eller får reda på att han är pappa, för att vara exakt).

tng reuntion 5

Och familjetemat fortsätter…den här gången med ett avsnitt som berättar om de mycket konkreta följderna av den där natten av het klingonsk älskog som Worf och K’Ehley hade i avsnittet The Emissary. Och det är en glad överraskning för de flesta. Worf själv , till exempel, hade ingen aning om vad som inträffat. Det är först när K’Ehleyr och en liten klingonpojke transporteras över till Enterprise tillsammans som han inser att han numera är…pappa (även om det tar ett tag innan K’Ehleyr helt och hållet bekräftar det som hänt.

tng reunion 1K’Ehleyr är inte bara ute efter en gullig familjeåterförening på Enterprise, hon är också ombord på skeppet för att utföra ett ganska märkligt diplomatiskt uppdrag. K’mpec, ledaren för det Klingonska imperiets högsta råd, har långsamt blivit förgiftad, och innan han dör vill han försäkra sig om att  kapten Picard ska ta hand om formaliteterna kring att välja en ny ledare. Fast Picards egentliga uppdrag är att undersöka vem det är som förgiftat K’mpec och se till att lönnmördarens plan om att vinna herraväldet över klingonimperiet går om intet.

tng reuntion 7Det hela blir ännu mer delikat och komplicerat i och med att den ene av de två aspiranterna till att leda det klingonska imperiet är Duras, den som beordrade att Picard skulle lönnmördas och som var drivande i att förnedra och vanära Worf i avsnittet Sins of the Father. Och det är just det faktum att Worf numera är utstött från det Klingonska folket som gör att han tvekar inför att ta hans om sin son Alexander – är det ett fadersarv som han verkligen vill föra vidare till sitt barn?

tng reuntion 3Star Treks avsnitt må vara fristående, men jäklar vad mycket kontext och förförståelse det krävs för att greppa allt som händer i det här avsnittet. Minns plötsligt den där paniken när man försökte hoppa in mitt i en Star Trek-säsong någonstans och fattade noll. Förutom den komplicerade backstoryn så är det här också ett betydligt blodigare avsnitt än brukligt. Ett bombattentat, attacken och mordet på K’Ehleyr (även om vi inte får se det i bild) och så Worfs duell på liv och död. Det är med stor sorg jag tar farväl av K’Ehleyr, tänk vilken fart det hade blivit ombord på Enterprise om hon fått en återkommande roll. Säger dock ett glatt välkommen till

tng reunion 6Bäst tycker jag annars om rollfiguren Gowron – det spelar inte någon roll att han inte har så många repliker, det räcker med de där totalt galna ögonen för att jag ska gilla honom. Reunion är överhuvudtaget ett avsnitt där klingonernas jobbigare sidor tonas ner, trots att det handlar om både traditioner och successionsordningar. Jag tycker också att balansen i det här avsnittet mellan den allt mer familjeorienterade Worf kombinerat med våld och ond bråd död känns ytterst väl avvägd (avsnittet är förresten det andra i TNG som regisserats av Riker-skådisen Jonathan Frakes). Det känns liksom som en lite vuxnare version av The Next Generation. Att man sedan måste lägga in en pliktskyldig reprimand mot Worf för att han dödade en klingonsk diplomat ombord på Enterprise – men nöjer sig med att skriva in en liten notis om detta i hans CV – känns däremot mest lite tramsigt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 183 tv-avsnitt.

Legacy. Det med Tasha Yars syster.

tng legacy 4Det är precis som Hoffa skrev i en kommentar till ett blogginlägg för några dagar sedan. Det är verkligen familjen som är tema för säsong fyra av The Next Generation. Och är det inte släktingar till de som tjänstgör ombord på Enterprise som skrivs in i serien, så kan man ju alltid spåra upp en syster till en avliden besättningsmedlem. I det här fallet den förolyckade Tasha Yars syster. Systern, Ishara, stannade kvar på Turkana IV när syrran drog.  Och medan Tasha Yar då och då beskrev planeten som  en helvetisk plats, så tycker Ishara snarare att Tasha var den som svek och gav upp när hon drog från planeten.

Idag är Ishara medlem av en av de två grupper – Koalitionen och Alliansen–  som slåss om makten på planeten. Tydligen har Turkana IV sargats av oräkneliga inre konflikter sedan de bröt sig loss från Federationen, men av många fraktioner finns det nu bara två huvudfiender kvar. Ishara och hennes Koalition är det enda hoppet för kapten Picard, som desperat försöker hitta ett sätt att frita två besättningsmän från Federationen som tagits tillfånga av Alliansen sedan de tvingats nödlanda på Turkana IV

tng legacy 3Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man faktiskt följer upp en tappad tråd i serien, och besöker planeten som Tasha Yar berättat om några gånger (jag är inte helt säker men tror att vi till och med fått se någon enstaka ångestfylld flashback från Tasha Yars minnen från planeten). The Next Generations manusförfattare är uppenbart intresserad av seriens närhistoria, och plockar hellre upp och fördjupar fragment från förr än hittar på nya aliens varje vecka – det förstärker känslan av ett TNG-universum och ger serien ett sammanhang och kontinuitet som ju saknats tidigare (och som jag ju tjatat en del om). I det här fallet bygger man också vidare på Datas särskilda band till Tasha Yar, och lite sköna ST-samtal om vad definitionen av vänskap egentligen är.

tng legacySamtidigt skulle man också kunna sortera in det här avsnittet under den lite irriterande kategorin “vi går in i en fälla med öppna ögon”. Enterprise-besättningen är fullt medvetna om att Ishara kanske inte är fullständigt självuppoffrande när hon ska hjälpa Federationen att frita fångar från hennes fiender. Ändå använder de inte sig av några som helst försiktighetsåtgärder. Ishara kan till och med ha ett videosamtal ombord på Enterprise med sina vänner i Koalitionen där hon är helt öppen med att hon försöker lura Federationen, utan att ens någon försöker avlyssna det. Förklaringen som ges i avsnittet är att alla kompensationsgillar Ishara, på något sätt fyller hon det känslomässiga tomrum som uppstod när hennes syster dog. Eller så är det bara den otroligt tajta, blå helkroppsstrumpan som hon har på sig som gör att alla gillar henne.

tng legacy 5Och på tal om kläder, för första gången fick jag en “kejsaren är naken”-uppenbarelse i det här avsnittet. Eller ska man kanske kalla det “kejsaren har på sig en pastellfärgad pyjamas i konstfibermaterial”-uppenbarelse. Jämfört med det hyfsat avslappnade street-mode som verkade gälla på Turkana IV so framstod Enterprise-besättningen plötsligt som så himla töntiga och fula. Bisarra färgval, raka motsatsen till kamouflage-färgade med tanke på att de används under uppdrag, illasittande och lite stela. Kommer jag någonsin att kunna ta de där uniformerna på allvar igen? Och varför dröjde det mer än tre säsonger innan jag insåg töntighetsfaktorn.

En annan intressant detalj: Alla på Turkana IV verkar vara unga, vi ser inte en äldre människa någonstans. Det är också intressant att deras “krig” utkämpas med en massa hinder, nästan som spelrelger när man leker krig på ett sånt där lasergevärsställe: Alla medlemmar i gängen har en sändare inopererad som gör att man inte kan närma sig den andra sidans medlemmar utan att ett larm går av. Ett snyggt sätt att skydda ett folk från att ta livet av varandra. Trots att de krigar. Och en sån där typisk Star Trek-innovation som man måste gilla.

Det här är ett hyfsat välgjort katt- och råtta-avsnitt, med ovanligt mycket action för att vara The Next Generation. Själva twisten i historien är däremot på tok på enkel för att genomskåda. Så trots en massa sköna detaljer, så blir inte helheten lika stor som summan av delarna – om ni förstår!

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 182 tv-avsnitt.

 

Remember me. När Beverly fastnar i en warpbubbla.

tng remember 1

För vissa tittare är det kanske självklart att det är något skumt på gång när hundratals ur besättningen försvinner från Enterprise och Beverly Crusher är den enda som kommer ihåg och saknar dem. Men i Star Trek kan ju sånt där bero på så många olika saker. Man kanske har råkat snubbla in i en annan dimension och/eller en alternativ verklighet. Kanske har någon varit inne och ändrat i det förflutna – lite som när Spock måste åka tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv i Yesteryear i den animerade serien. Men när bara fler och fler ur besättningen börjar försvinna – ibland mitt i ett samtal – så förstår ju till och med jag att det är något skumt på gång. Hade däremot aldrig kunnat gissa att det skulle vara just en warpbubbla. Det hade nog ingen annan heller, förrän manuset till det här avsnittet blev skrivet.

tng remember 3Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.

Det är när det börjar dyka upp portaler av ljus och energi (tänk ungefär filmen Poltergeist) som saker och ting blir lite för fjantiga för mig. Eller med andra ord: När man går från det psykologiskt småjobbiga till typiska sf-konventioner. Är inte portaler av energi lite av genrens lösnäsa, liksom? Något man tar till när man inte hinner/orkar bygga ett helgjutet manus?

tng remember 7Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly.  De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från Where no one has gone before som alla utom jag verkar gilla. Wesley är lite extra drivande, det var ett av hans experiment som skapade den där Warpbubblan som hans mamma nu är instängd i. Och som bara krymper och krymper och krymper,

tng remember 2Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.

Betyg: 6/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 181 tv-avsnitt.

Suddenly Human. Det som är Star Trek-versionen av Kramer vs Kramer.

tng suddenly 3

Suddenly Human gav mig exakt tre tankar.

Ett:

Suddenly Human är ett slags pendang till originalseriens Charlie X. Bägge avsnitten handlar om en gränslös yngling som hamnar ombord på Enterprise, och som kaptenen för skeppet lite motvilligt måste uppfostra. Sedan finns det förstås många skillnader mellan avsnitten. Kirk verkar inte ha tng suddenly 2haft barnfobi, utan brottades gärna barbröstat med unge herr Charlie. Picard, däremot, verkar bli skraj så fort någon under 30 närmar sig (tydligen var gosandet med brorsbarnet i Family en engångsföreteelse). Men även han drar på sig trikåerna och bestämmer sig för att idrott är fostrande. I det här fallet spelar man rymdsquash. Sån otur att ljudet av squashbollarna väcker upp traumatiska minnen hos pojken han försöker hjälpa. Det slutar med tårar och fosterställning på golvet.

Två:
tng suddenlyJeremiah Rossa har nämligen ett krigstrauma från sin barndom. Hans föräldrar dödades under det Talariska kriget, och han själv adopterades av en talarisk soldat som hittade honom gråtandes intill sin mammas lik. Skälet till att Jeremiah överhuvudtaget finns ombord på Enterprise är att det talariska utbildningsskepp han tjänstgjorde på råkade ut för en olycka och undsattes av Picard och de andra. När besättningen på Enterprise upptäckte att det fanns en människopojke bland talarierna kollades hans dna och identiteten spårades. Nu är Jeremiah/Jono kluven. Vill han tillbaka till avsägsna släktingar som han inte känner, eller ska han stanna kvar hos talarierna och den adoptivpappa som han vuxit upp tillsammans med? Vill han kunna skratta och delta i glasskrig eller ska han ägna sig åt att bli en talarisk krigare och slåss på riktigt. Till sist är Jeremiah/Jono så förvirrad att han verkar vara beredd att göra vad som helst för att slippa välja (blev faktiskt lite chockad över scenen med dolken).

tng suddenly 5Det hela utvecklas till en interstellär version av Kramer vs Kramer, där Picard och mänskligheten fajtas med talarierna och kapten Endar om vem som har rätt till pojken. Fast istället för en rättegång så laddar bägge sidor upp för en väpnad konflkt. Men visst finns det känslor hos alla inblandade. Jag skulle nog säga att Sherman Howard spelar rollen som Endar lite väl känsligt, var det inte sagt att talarierna var ett grymt och skoningslöst folk? Det onda patriarkatet som förkroppsligas här, verkar ändå rätt mjukt och gosigt.

Tre.

Vad är det för fel på besättningen på Enterprise? Varför åker de till ett skepp där besättningen skadas av strålning helt utan några skyddskläder (tänker nostalgiskt tillbaka på den där fina kostymen som Spock hade när han var ute på uppdrag  i originalserien). Däremot: visst är det nytt att The away team översätts med bortalaget från och med det här avsnittet?

Betyg: 6/10
Ett lite lamt avsnitt, trots allt. Hade svårt att hålla intresset uppe efter avsnitt som späckats med både action och känslor på sistone. Det här kändes som mycket väsen för ett problem som kunde lösts enkelt på en gång.

Bonus: 

Den samtida talariska rockmusiken verkar dock ha varit intressant:

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 180 tv-avsnitt.

Brothers. Det där Data får träffa sin far (och sin onda tvilling – igen).

tng brothers 1

Oj, vad det hänger ihop tematiskt helt plötslig nu då. I förra avsnittet fick Picard, Wesley Crusher och Worf på olika sätt återanknyta till sina respektive familjer och släktingar. I Brothers är det nu Datas tur att träffa hela tjocka släkten. Dessvärre har han en betydligt mer dysfunktionell familjesituation än de som vi fick uppleva i Family.

Det börjar redan med inbjudningen till släktträffen. Den gör Datas skapare, Noonian Soong – som alla trodde var död, genom att skicka ut en signal mot Enterprise. Ett kommando som stänger av Datas vanliga funktioner, och istället låter honom göra vad som helst för att ta sig till Dr Soong. Som till exempel att kapa Enterprise, stänga ute alla andra från skeppets datorsystem, ge röstkommande med Picards röst och låsa skeppets navigering med ett jättelångt lösenord. Och på tal om den ofta bristande säkerheten ombord, av någon anledning finns det inget sätt som Picard kan bryta igenom de brandväggar och lås som Data byggt upp. Lite extra jobbigt eftersom det finns ett döende barn ombord på Enterprise som akut behöver läkarvård.

tng brothers 4Den mysiga återföreningen mellan Data och dr Soong blir dessvärre inte särskilt långvarig. Det visar sig att Soongs signal även aktiverat Datas onda tvilling, Lore. Honom mötte vi ju senast i avsnittet Datalore, så långt tillbaka som i första säsongen av The Next Generation. För er som glömt eller missat det avsnittet så är Lore en tidigare variant av Data. Storebror, skulle man kunna kalla honom. Eller en prototypen. En första skiss. Eller kanske den misslyckade första upplagan. Lore var nämligen lite för mänsklig för sitt eget bästa – det vill säga ondskefull, ränksmidande och lögnaktig. Saker som Soong justerade inför version 2.0 .

Att skaparna bakom The Next Generation i säsong fyra plockar upp en rollfigur från säsong ett känns som ett ganska avancerad grepp i en serie som tidigare i det längsta försökt undvika att låta en plot ens sträcka sig över två direkt på varandra följande avsnitt. Men när man nu gjort sig besväret att gräva upp Lore från det förgångna så hade det ju varit trevligt om man inte recyklat manuset från sist han var med i serien. För det är exakt samma dubbelgångartrick i det här avsnittet som Lore använde sig av i Datalore. Det vill säga att Lore stänger av Data, och sedan låtsas vara honom.

Det Lore är ute efter den här gången är ett datachip som Soong gjort åt Data för att ge honom känslor. När Lore väl fått det inopererat röjer han sin äkta identitet, skrattar ondskefullt och transporterar sedan bort sig någonstans, oklart vart,  genom en knapp som finns under hans nagel (!). Allt medan Soong olycksbådande skriker något om att chipet är gjort för Data, inte Lore, och att något hemskt kommer att hända.

tng brothers 3Visst är det trevligt när rollfigurer återvänder från det förgångna och på det här sättet knyter samman de olika säsongerna. Men det här avsnittet lämnade mig dessvärre med fler frågor än jag hade innan jag såg det. Vad var det för saker som dr Soong opererade in i Datas och Lores munnar? Varför aktiverade Soong Lore när han vet vilket rötägg han är? Och var verkligen dr Soong så döende som han sa i början av avsnittet, eller lurades han igen?  Men störigast av allt är att det här avsnittet så tydligt pekar fram emot en upplösning i ett kommande avsnitt. Hade avsnittet döpts till Brothers part one hade det väl varit okej, men nu vet man ju inte om det kommer att ta två och ett halvt år tills Lore kommer tillbaka (även om jag ju förstår att det inte kommer att ta så lång tid, men ni förstår vad jag menar). Förresten, på tal om störiga rollfigurer som återkommer med ojämna mellanrum – var det inte länge sedan vi såg till Q?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 179 tv-avsnitt.

Family. Nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

tng family

Haha. Ja, det där jag skrev om frånvaron av känslor och drama i de senaste två blogginläggen fick jag ju äta upp direkt. Det här avsnittet innehåller bara “känslotjafs”. På ett sätt skulle jag också vilja det det som den tredje delen av The Best of Both Worlds. För det är i Family som Picard faktiskt försöker deala med sin posttraumatiska stress efter att varit kidnappad och hjärntvättad av borgerna.

Hans sätt att hantera det är att han åker till Jorden för att hälsa på sin bror, den franske vinodlaren (ackompanjerad av vad som låter som synthdragspel på soundtracket). De tjafsar, bråkar och brottas sedan med varandra i lera innan Picard bryter ihop och gråter, varpå de sedan blir vänner på nytt (kul att se skådespelaren Jeremy Kemp som Picards brorsa. Det känns som om jag känner igen Kemp från massor av biroller, men antagligen främst från Krigets Vindar. Nej, vänta. Så är det inte alls. Det måste ju vara från min favoritkomedi från tonåren – Top Secret).

tng family 2Men det är inte bara Picard som konfronteras och försonas med familjemedlemmar i det här avsnittet. Eftersom Enterprise repareras på en rymdstation belägen precis vid Jorden så beslutar sig Beverly Crusher för att beställa upp lite lådor från sitt Shurgard-lager). Och bland sakerna hon sparat för att minnas sin avlidne man ligger ett inspelat meddelande från honom till den då nyfödde Wesley. Och, ja. Jag grät visst för tredje gången i den här serien när Wesley för första gången får möta sin far, om än på holodäck.

tng family 3Dessutom, i en tredje bihandling, får en motvillig Worf besök av sina adoptivföräldrar. De ger fler ledtrådar kring hur Worf var när han växte upp, att han på egen hand försökte skapa sig en klingonsk identitet – och bland annat tvingade sin mamma att försöka laga till klingonska maträtter. Det här är comic relief-bihandlingen, men även den slutar på ett varmt och kärleksfullt sätt. Är så himla förtjust i hur Michael Dorn spelar Worf, och får till hans tankepauser, stelhet och förvirring. Genialiskt.

Jag var oerhört glad över det här avsnittet. Inget technobabble, bara relationer (har redan förträngt pratet om Atlantis-projektet). Lättad över att planerna under manusarbetet på att försöka klämma in en sci fi-storyline i avsnittet. Att göra det här avsnittet på just det här sätet var helt nödvändigt som avtoning till The Best of Both Worlds, samtidigt som det förstås också var ytterligare ett steg i riktning mot allt mer sammanhängande storylines i serien. Betyget var uppe och vände på en nia ett tag, men sen blev Picard och hans bror så gubbiga att jag drabbades av lite fatigue. Men ett riktigt bra avsnitt, som fördjupade och förmänskligade framför allt kapten Picard. Och det var verkligen på tiden.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 178 tv-avsnitt.