För oss som inte funderat tillräckligt länge på nackdelarna med att vara en telepat, så kommer nu detta dokument om risken för arbetsmiljöskador för den som har som jobb att kommunicera med andra via tankar. En helt vanlig dag på jobbet kan tydligen vara lite som att lyssna på hundra svenska podradio program. Samtidigt
Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.
Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?
Det hela blir till en telepatisk kärlekshistoria, om än platonisk, med ett lyckligt slut!
Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till planetätaren från originalserien. Eller är det bara jag? Sen ljög jag ju lite innan, visst har vi fått viss insikt i telepaters jobbiga liv till exempel i avsnittet The Empath.
Det här är nytt: Visst har vi haft olika typer av AI-äventyr tidigare, men ett rymdskepp som också är en organism känns helt klart nytt i den här serien (förutom det där växtliknande rymdskeppet i ett av de animerade avsnitten). Synd att Tin Man inte var mer pratsam, utan envisades med att bara vilja hänga med telepater.
Höjdpunkten är: Jag tyckte att tävlingen med Klingonerna Romulanerna om vem som skulle hinna först till Tin Man var ganska rafflande, framför allt i ett annars ganska pratigt avsnitt som det här.
Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.
Vad har vi lärt oss? Det jobbiga med att inte lita på en telepat är att det är väldigt svårt att hålla det hemligt. Men jobbigast är det förstås för telepaten som alltid får reda på vad alla tycker om alla. Och att det mest irriterande som en telepat kan göra, är att avsluta alla andras meningar åt dem.
Ett ganska pratigt avsnitt, och hur det nu än är så blir slutet till något av ett förväntat antiklimax.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 170 tv-avsnitt.
Jag skulle nog också säga 6/10 på detta. Det är ett helt okej avsnitt med några punkter som håller visst intresse. Som problemen med att höra vad alla tänker precis hela tiden. Troi är ju bara halv-betazoid så hon kommer ju relativt enkelt undan. Öht är det väl bra att de skriver något för Troi också, men det är svårt att undkomma att det inte finns så mycket för en psykolog att göra på ett skepp fyllt med närmast perfekta människor. Avsnittet innehåller också något som vi inte fått se så mycket tidigare, nämligen ett biologiskt och levande skepp som lever i rymden. Man undrar ju var den kom ifrån. Är den del av en utdöende civilisation, eller kom den från någon annan galax?
Men när det kommer till kritan så är det inte mer intressant och underhållande än så. Avsnittet fokuserar först en hel del på Tam, vilket lätt blir lite tjatigt i mitt tycke. När den väl når fram till Gomtuu (varelsen) så står avsnittet och stampar en del. Handlingen har tillräckligt mycket bra för att kunna vara intressant, men det känns som om folk bara står och inte vet vad som pågår eller vad de bör göra ibland. Fast, hellre det än vad Romulanerna gjorde. Det var inget smart sätt att förlora skepp. På tal om att inte veta vad som pågick, ironiskt nog så var Tam väldigt dålig på att kommunicera för besättningen vad han visste om Gomtuu.
Rättning: Romulanerna var det som tävlade med Enterprise om vem som skulle komma fram först, inte klingonerna. Klingonerna skulle inte kunna designa och bygga ett så snyggt skepp. 😛
Det här avsnittet är förövrigt första gången den där romulanska skeppsklassen ges ett namn, D’deridex.
Avsnittet började som ett inskickat manus skrivet av tre författare och baserat på en novell som publicerats redan på slutet av 70-talet. Originalet hade redan när den gavs ut på nytt i början på 80-talet kallats en blandning av olika saker däribland Star Trek, så det var ju naturligt att de föreslog den för Star Trek. När manuset köptes och producerades sa tydligen reglerna att bara två personer fick betalas som författare för det inskickade manuset, så Lisa Putnam White ackrediterades inte officiellt. Hennes medförfattare Dennis Bailey valde dock att ange sitt mellan namn som “Putnam”, så att hon skulle komma med på något vis.
Egentligen så har t.o.m. det omskrivna manuset som skickades in till TNG en ganska rolig historia, då den stora motivationen för författarna tydligen var att de hade sett 2×17 Samaritan Snare och tyckt att det var det uslaste Star Trek som någonsin producerats. 😛
Lite kul är det också att läsa att ljudet inuti Gomtuu tydligen var deriverat från ljud inspelade från magen på en av de som jobbade med ljudeffekterna på serien, genom ett stetoskop och medan han åt en pizza. Det hade jag aldrig kunnat ana. 😀
Ah, ändrade det där. Det hade visst gått mer än en vecka sen jag såg avsnittet, det hade ju dessutom varit helt ologiskt med ett klingonskepp, eftersom de ingår i Federationen. Hjärnstopp! Tack för rättelsen!
Det är lätt hänt. 🙂
Klingonerna ingår tekniskt sett inte i Federationen egentligen, de är dock sen länge allierade med Federationen. Från tittarens perspektiv så kanske det spelar minimal roll i praktiken eftersom de är “vänner”, men det innebär att de i många skeden inte följer samma regler som Federationen. Det är ju också i teorin enklare att bryta en allians än att gå ur en politisk union.
Vi har väl trasslat om det där tidigare, allt är väldigt oklart kring detta i serien tycker jag, framför allt eftersom de praoar på varandras skepp. Härrejusses.
Jag fattar inte riktigt det där, att han skulle vara ett fan? Får inte alls ihop det? Är det för att han skapar sin egen slash-litteratur-iscensättningar på holodäck? Mycket märkligt.
Barclay? Det beror väl till stor del på att stereotypen för Star Trek-fans ju ofta varit en nördig och ganska töntig person. En person som är ganska nervös av sig, saknar självförtroende och har klara brister i sin sociala kompetens. Besattheten med holodeck kan då liknas med besattheten som den typen av personer, som stereotypen refererar till, ofta kan vara av fantasivärldar i allmänhet. Ibland kan det handla om D&D eller andra typer av rollspel, eller t.ex. mer generellt dator- och tv-spel. Holodecket är ju bara ännu en form av flykt från verkligheten in i mindre socialt acceptabla och populära världar, ur det perspektivet.
Men nu verkar det som sagt som ganska många säger att det aldrig var fallet, att Barclay aldrig var menad som en representation för den stereotypen, så det var väl mer en tillfällighet som många tolkade som det.
Jag tror att den här traditionella stereotypen för Star Trek-fans har luckrats upp en hel del nu på senare år, speciellt för yngre generationer, i.o.m. att det blivit mycket mer acceptabelt och populärt med nörderi i allmänhet.
Känns rätt så långsökt tycker jag, främst med tanke på att Barclay ju faktiskt är en hater…