Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.
När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.
En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.
Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.
Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.
Det här är nytt: Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.
Höjdpunkten: När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.
Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.
Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.
Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.
Håller mer eller mindre med rakt igenom. Mysteriet för Picard underhåller tillräckligt för att avsnittet inte nödvändigtvis ska kännas tråkigt och de konstiga situationer med den falska Picard är lite kul att titta på ändå. Tyvärr är det inte bättre än så. Det är ett acceptabelt avsnitt, men det är inte direkt ett avsnitt som man längtar efter att se om igen.
Tydligen var det här avsnittet ett av två som var menade att produceras under budget för att balansera densamma efter att man fått indikationer att 3×15 Yesterday’s Enterprise fick gå över budget. Det andra avsnittet var faktiskt… 3×16 The Offspring. Inte illa, framför allt vad gäller The Offspring. 🙂
Worf behöver verkligen se över säkerhetsrutinerna på skeppet, de kan ju inte acceptera att andra parter kan komma och gå hursomhelst.
Ska det vara en deckargåta så begår de en dödssynd för då är poängen att läsaren ska ha samma information som detektiven så man kan räkna ut hur det ligger till innan det avslöjas. Det går inte här efter som nyckelinformationen att kadetten vet en massa hon inte rimligen kan känna till because hemligstämplat inte är tillgänglig för oss tittare, vi vet ju inget om vem i Starfleet som har tillgång till vad och vi har ju redan sett otaliga exempel på obefintligt säkerhetstänkande både hos federationen och andra.
Behållningen i avsnittet är helt klart Esoqq och allt Picard kopian ställer till på Enterprise.
Fast jag reagerade på att kadetten hade information som verkade alldeles för ny för att ha färdags över hela universum till alla federationsanställda. Så jag tycker nog att det känns som en okej liknelse, trots allt. De hade inte behövt lägga till den där hemligstämpeln också.
Sant, så dålig som säkerheten varit i vissa avsnitt hade jag varit villig att tro på att alla rapporter från Enterprise postades publikt på federationens intranet 🙂