I det här avsnittet går Star Trek för första gången all in när det gäller det klingonska. Visst fick vi en försmak i och med avsnittet A matter of honor, när Riker gjorde praktik på ett klingonskt rymdskepp. Men i det här avsnittet så åker vi faktiskt hela vägen till klingonernas hemplanet. Worf ska dit med sin nyupptäckta bror för att försvara deras pappas ära. Men ganska snart visar det sig att han hamnat mitt i en gigantisk konspiration. Vilken tur att han har kapten Picard med sig som sin adjutant, som kan lösa allt med en blandning av fightings spirit, ilska utfall och en smula diplomati.
Det här påminner om: Först tror jag att det här är ytterligare en av säsongs tres sequelliknande avsnitt – en “ombytta roller”-version av A matter of honor, om de tokroliga förvecklingar som inträffar när en klingon börjar jobba ombord på Enterprise (inklusive de nu obligatoriska matskämten). Men det visar sig att det är en medveten fint. Det här är ju det stora, mäktiga Worf-avsnittet där han utforskar och gör anspråk på sin plats i det klingonska samhället, bara för att kastas ut ur gemenskapen igen.
Det här är nytt: Att få se klingonernas hemvärld känns förstås lyxigt. Så pass lyxigt att jag sitter och uppskattar budgeten medan jag kollar. Det borde ju vara ett av säsongens dyrare avsnitt, i och med att vi får se flera olika klingonska miljöer, tänker jag. Det är också rart att få se Picard som något mer av actionhjälte än vi tidigare sett – den här gången i kåpa på hemligt uppdrag mitt i klingonernas huvudstad.
Höjdpunkten är: För mig peakar avsnittet egentligen när jag får reda på att Worf har en bror. Sedan mattas allt av successivt. Och ju mer tid vi tillbringar på klingonernas hemvärld, desto mer besviken blir jag…
Gillade inte:…för det som börjar som en spännande utflykt till en okänd planet slutar i vad jag skulle vilja kalla den klingonska återvändsgränden. Där det blir ett sånt jävla tjat om den klingonska synen på heder på ett så pass högtravande sätt att det till sist bara blir töntigt. Framför allt eftersom hedern ändå verkar kunna gå att rucka på. Efter det här avsnittet framstår det på nytt som ett mysterium hur de kunnat lägga under sig stora delar av galaxen med sitt högst ineffektiva sätt att styra på. Hur hinner de ens att ta sig ut i rymden innan de tagit livet av varandra?. Plot-twistarna i det här avsnittet imponerar förresten inte heller. Ganska mycket kring orsakerna till varför Worfs familj råkat i heders-trubbel går att gissa sig till i förväg. Det är bara Worf som inte fattar.
Vad har vi lärt oss? För klingonerna är heder en hederssak. Förutom när det inte är det. För då kan man ju agera väldigt ohederlig för att försvara någon annans heder. Ja, det kanske låter komplicerat, och det är det. Jag som precis trodde att jag förstått hur klingoner var, så visar det sig att de är typ som alla andra – bara lite snabbare med dolkar, svärd och phasers.
Sins of the father är ett avsnitt som verkligen går från toppen till utmattande tjatigt. Jag tror helt enkelt att det är för lite klingon-buskis i det här avsnittet. Slutsats: utan lite humor i mixen blir skildringarna av klingonerna enahanda och påfrestande.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 167 tv-avsnitt.
Det är tyvärr väldigt sant; jag är ju själv ett klingon-fan, men jag tycker nog ärligt talat om min egen fantasibild av dem bra mycket mer än hur de porträtteras i TNG och framåt.
Klingonerna i TOS var sluga, och en värdig motståndare för federationen. The Undiscovered Country visade också hur kloka klingonska diplomater kunde vara, hur imperiet var kapabelt att granska sig själva och bättra sig, och hur de som ville klänga sig fast vid den gamla goda tiden kunde bekämpa fredsidkarna med list och .
Tyvärr verkar det som att TNG:s klingoner framför allt är baserade dels på Kruge från The Search For Spock, men kanske framför allt på Klaa och Vixis i The Final Frontier. Dessa är bra karaktärer (Klaa och Vixis var det enda bra med The Final Frontier i min mening), men jag tycker att de borde ha setts som undantag från normen.
Kruge var en ambitiös adelsman som antagligen ville öka sin status i hierarkin genom att ge Imperiet ett övertag mot Federationen, oavsett om det var på eget bevåg eller på order ovanifrån.
Klaa och Vixis var unga och övertygade om sin egna förträfflighet, och ville ha en snabb väg till hjältestatus. De verkar inte ha haft några instruktioner ovanifrån, utan såg mest Enterprise som deras vita val. De tvingades till och med att be Kirk om ursäkt för sina illdåd!
Ron Moore – som står för mycket av den klingonska kulturen i vad som följer – har beskrivit dem som en blandning av “the Samurai of feudal Japan, the Vikings, and the Hell’s Angels”, vilket i min mening är betyligt mindre än vad vi sett i TOS och The Undiscovered Country … men det hade ändå kunnat göras väl, om de i alla fall haft en tydligt vision och varit konsekventa med dem.
Tyvärr blir det rätt mycket Flanderization ( http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/Flanderization ), till den grad att klingoner mest är till för att komma in, skrika “HONOR AND GLORY!”, hota att mörda någon och sedan gå därifrån.
Något som dock är rätt intressant att följa är hur Worf ser på det hela; han har inte formats av det klingonska samhället’s verklighet, utan av dess ideal, och man märker att han ibland verkar dela mycket av den kritik som vi tittare har, vilket ger det en helt annan dimension.
Hmm. Lite förvånad är jag ändå. Jag som trodde att du skulle tycka om ett avsnitt som koncentrerar sig på Worf? Jag börjar undra om det specifikt är Worfs sexliv som fattas här. 😛
Nä men, det här är väl ett ganska omtyckt avsnitt rent allmänt och jag skulle väl hålla med. Personligen skulle jag nog gett det 8/10.
Å ena sidan så ser jag vad både du och klingonska menar i er kritik till avsnitten och/eller klingonernas utveckling, å andra sidan så tycker jag ändå inte det är så illa som det låter på er och avsnittet i sig erbjuder ändå en hel del. Det är ett avsnitt där mycket grund läggs för Worfs utveckling och för klingonerna. Ett världsbyggande avsnitt.
Visst, klingonerna är kanske lite väl korkade, men det var till stora delar en utveckling som började redan i TOS-filmerna. Det kommer så småningom utforskas lite mer och visa sig vara en generalisering till viss del. Vi får komma ihåg att vi ser en ganska begränsad del av den klingonska civilisationen, precis som den mänskliga. Innan det här avsnittet så visste vi ju egentligen väldigt lite om klingonerna som vi med säkerhet kunde anta gällde mer än några specifika individer.
Vad gäller att avsnittet delvis står och stampar så är väl det lite förutsägbart ändå, att det första avsnittet som introducerade allt det här skulle ta sin tid och repetera ett par gånger. Det betyder inte att det är positivt för avsnittet, men ingenting jag hänger upp mig på alltför länge.
Avsnittet introducerar och fyller ju i så mycket i serien och i universumet. Så mycket av det vi kommer få se av klingonerna kommer direkt från vad som börjats byggas upp här. Kanske tänker jag framåt för mycket, men jag tyckte ändå det var en ganska intressant början. Att de inte var riktigt så idealistiska som idealet påstår när det kommer till hedern var jag inne på i ett tidigare avsnitt om Worf. Worf som följer idealet och därmed är mycket närmare att faktiskt nå upp till det än de flesta klingoner, de riktiga klingonerna. De riktiga klingonerna använder många gånger hedern som en täckmantel för deras riktiga motivation, vilket är det gamla vanliga; girighet, makt, korruption, avundsjuka, hat, rädsla, osv. Lite som Federationens utopi, som verkar ha fler och fler problem ju mer man undersöker. Det är ganska intressant och ironiskt hur en klingon som följer idealet för hur en klingon ska vara lyckas bli en långt “bättre” klingon än de riktiga klingonerna. Så, när han till slut möter de riktiga klingonerna, ska han då kompromissa sina ideal och passa in i gemenskapen, eller ska han hålla fast vid sin egen idealistiska syn och slå fast att civilisationen han alltid har sett som sin inte är värdig honom?
Sen gör ju avsnittet så klart mycket för Worf också. Man skulle kunna säga att det till viss del bara var en fortsättning på den lilla utveckling han fått i de tidigare få avsnitten som fokuserat på honom, men det här var ett mycket större och bättre avstamp för vem Worf kom att bli som rollfigur. Michael Dorn, som spelar Worf, har sagt att oavsett om författarna menade det så eller inte så fick det här avsnittet och Worfs erfarenheter här honom att i framtiden spela Worf lite annorlunda. Så det här var ett väldigt viktigt och grundläggande avsnitt hur Worf som rollfigur kom att utvecklas.
Dessutom fick vi en bra prestation av Tony Todd som spelade Worfs bror Kurn.
Bakom kulisserna så var det framför allt Ron Moore som fick i uppdrag att göra ett avsnitt av ett par idéer som fanns tillgängliga. Efter det här så blev han “the Klingon guy” bland författarna, då han hade överlägset mest erfarenhet med klingonerna och vilka de var. Detta ledde bl.a. till att han ofta tog ansvaret när det blev framtida avsnitt som fokuserade på Worf eller klingonerna.
Jag tycker ju att Worf inte riktigt får vara Worf i det här avsnittet. Hans personlighet blir liksom hämmad av alla de andra klingonerna. Jag tror det är ett skäl till att jag inte gillar det här avsnittet, trots att det faktiskt är mycket Worf. De andra tar för mycket plats ;.-)
Jag får trösta med att det kommer ett par bra avsnitt som bygger vidare på den grund som läggs här längre fram i Serien. (Nu får jag se om jag får äta upp detta för det var mer än 10 år sedan jag såg dem sist.)