Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.
I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.
Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.
När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.
Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.
Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.
Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.
Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet.
Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.
Ett av mina favoritansnitt. Kul att läsa att du blev förtjust i Lal, jag sörjde henne också…
Ännu ett lysande avsnitt! Två i rad nu. Även det här avsnittet skulle jag nog ge 9/10, precis som förra. 🙂
Första tanken vore kanske att ge det 8/10, precis som du. Medan det är ett genuint bra avsnitt så är det lite av en fortsättning på 2×09 The Measure of a Man på sätt och vis och är därmed mindre originellt. Det har inte riktigt samma omfång och påverkan på serien och universumet som det avsnittet. Samtidigt så är det inte återvinning utan avsnittet går åt sitt eget håll med egna intressanta diskussioner och teman, den här gången handlar det om föräldraskap och ett barns utsatthet.
När det kommer till kritan så är det ändå något annat som gör att jag höjer betyget ett snäpp till, nämligen att det lyckas så väl med att dra in mig i handlingen att även jag faktiskt blir berörd i slutet på avsnittet. Det är inget litet som avsnittet åstadkommer, då jag tidigare har erkänt att avsnitt som spelar mycket på tittarnas emotionella strängar tenderar att fungera mindre bra på mig då det varken är den underhållningen jag söker eller som brukar komma åt mig riktigt. Men det gör det här avsnitt och det förtjänar det en eloge för.
Kanske blir jag lurad av att avsnittet länge är ganska lättsamt och lätt komiskt. Kanske är det ironin av att allt det känslosamma händer runt två androider som inte nödvändigtvis känner eller kan ge uttryck för känslorna som en människa. I Datas fall så kan han ju inte känna något alls, även om man lyckas skildra att även han är tagen av hela situationen. Kanske är det den tragiska ironin som drar in mig. Oavsett vad det är så fungerar det iaf.
Sen är väl det juridiska lite annorlunda mellan det här avsnittet och The Measure of a Man, men visst utnyttjar byråkraterna lite av det finstilta. Jag kan acceptera att Data har utnämnts till en kännande varelse, som har egen individuell frihet och rättigheter, samtidigt som det inte behöver vara självklart att det gäller alla situationer. I fallet föräldraskap, har vi någonsin sett något prov på att Data är kapabel till det? Han är inte byggd för att kunna bli förälder och det är inte nödvändigtvis en situation som han kan klara av. Jag tycker att det finns grund till att tveka lite och undra.
Men jag tycker ändå att det kommer ner till något mer grundläggande än så. Även om det hela på sätt och vis spelas som en fråga om föräldraskap, så tycker jag att det lika gärna kan argumenteras att Data skapat en ny, kännande livsform. Ingen vet ju exakt hur Data fungerar, inte ens Data själv. Det är därför som byråkraterna och vetenskapsmän gärna vill kunna plocka isär honom för att försöka förstå det hela. Så, Lal är väl baserad på det Data förstår om sig själv plus en del ny teknik och nya teorier som Data blivit inspirerad av på någon AI-konferens. Därmed är Lal ganska annorlunda från Data ändå. Tillräckligt annorlunda för att klassas som en ny livsform? Det är en bra fråga.
Där missade iaf Picard en chans att vinna den debatten, för medan han inte nödvändigtvis har något att säga till om när det gäller andra besättningsmedlemmars fortplantning så brukar han vara ganska konstant i sin åsikt att folk inte ska skapa nya, kännande livsformer huller om buller. Nåväl. 😀
Den där bilden på ett holografiskt exempel av en Andorian är förövrigt något jag måste kommentera. Den kostymen är riktigt dålig. De är ju en klassisk utomjording som var med på bild redan i TOS, men i den scenen såg de betydligt sämre ut än t.o.m. TOS-versionerna. Underbetyg.
Sen finns det ett par saker i produktionen av avsnittet som är av viss vikt. Detta avsnittet, eller originalmanuset som ledde till det här avsnittet, var ännu ett som kom från Pillers s.k. “slush pile” med externa förslag till avsnitt. Den här gången var det ännu en ung, oprövad författare vid namn René Echevarria som stod för manuset och precis som Ron Moore tidigare under säsongen så skulle Echevarria bli inbjuden att jobba på ännu ett avsnitt mot slutet av säsongen och därefter bli tillsvidare anställd som författare för TNG. Ganska bra resultat redan i debutsäsongen alltså, både vad gäller avsnitt och ny författartalang.
Förövrigt, så var detta första avsnittet som Jonathan Frakes regisserade och första gången som en Star Trek skådespelare regisserade ett avsnitt i sin egen serie. Detta skulle bli en trend, då fler skådespelare skulle passa på under seriens gång.
Jag har vetat hur det fungerade, men jag minns inte riktigt. Det hade väl något att göra med regissör-licensen för att få arbeta i den rollen i Hollywood, och att det var ett relativt enkelt sätt att få licensen om man fick regissera ett enda avsnitt inom en serie där man själv var med och därmed hade viss makt. Många av de övriga skådespelarna som kom att följa i Frakes fotspår ville mest testa på det utan att egentligen brinna för det, och de såg det väl som en bra chans att få det gjort. Frakes ska dock ha varit väldigt intresserad av det här steget i sin karriär väldigt tidigt och han ska ha spenderat hundratals timmar runt sina egna arbetstider med att följa med producenter och regissörer och lära sig detaljer om produktionen. Han ska dessutom ha varit ganska envis om att han ville få en chans att göra detta, och till slut fick han alltså sin chans i det här avsnittet. Frakes som efteråt har varit en ganska framgångsrik regissör inom framför allt TV, och som än idag regisserar.
Jag blev också rörd av det här avsnittet, så du är inte ensam. 🙂
Förresten så har jag nu börjat kolla in den animerade serien tack vare dig.
Vad bra x 2 😉