The most toys. Det där Data kidnappas av en samlare.

tng the most toys 4

Det här påminner om: Kidnappning verkar vara favorittemat under andra hälften av den tredje säsongen av The Next Generation. För bara några avsnitt sedan blev Picard bortrövad i Allegiance, några avsnitt dessförinnan blev både Picard och doktor Crusher tagna som gisslan i The High Groundoch om ytterligare något avsnitt är det dags för Lwaxana Troi att bli bortförd av en Ferengier fylld av åtrå. Men den här gången är det Datas tur att  bli tillfångatagen i The most toys, av en samlare som har ett litet utställningsrum fyllt med ytterst sällsynta saker. Och vad kan vara mer sällsynt en Data – unik som han är i hela galaxen? (samtidigt får jag en liten deja vu-upplevelse från Kukulkans samling av raser och arter i den animerade serien).

tng most toys 2Det här är nytt: Kivas Fajo är en ny skurk. Kanske till och med lite av en ny typ av skurk – en samlare, så besatt av att få ha Data i sin samling att han är beredd att fejka en mindre naturkatastrof för att kunna lägga vantarna på honom.

Inspelningen drabbades av en tragedi under produktion av det här avsnittet, då skådespelaren som först var tänkt att spela Fajo – och hade gjort så under två inspelningsdagar – först försökte och sedan lyckades att ta sitt liv.


tng most toysHöjdpunkten är: 
Det är ett riktigt bra slut på det här avsnittet. Smart och intelligent. Fajo känns också som en värdig skurk, inte sådär korkad som många av skurkarna som Enterprise stött på ofta är. Sen tycker jag förstås också att Fajos fjollige samlarnördkompis också var helt fantastiskt. Var tvungen att pausa lite för att kolla på det där märkliga guldbandet som liksom går in i ansiktet. Och så tyckte jag förstås mycket om byxmodet.

Gillade inte: Det här avsnittet fungerade faktiskt utan att jag fick någon hjärnblödning över någonting. Märkligt, eller hur? Tror dock att det var ganska bra att man strök intrigtråden där Fajos underlydande skulle försöka förföra Data. Fullt så mänsklig att han tänker med kuken är han ända inte. Fast…

tng the most toys 3Vad har vi lärt oss? bit för bit läggs bevisen på hög, Data blir bara mer och mer mänsklig. Den här gången verkar han till och med vilja hämnas på Kivas Fajo. Oavsett vad han säger själv.

Jag tyckte att det här var ett helt okej avsnitt, betyget ligger och gränsar till en åtta. Men höll inte riktigt ända fram. Det här är trots allt ett ganska enkelt kidnappningsdrama fram till de sista minuterna av avsnittet.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 172 tv-avsnitt.

Hollow pursuits. Det första med en missanpassad besättningsmedlem

tng hollow 3

En del av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys vision var en arbetsplats utan konflikter – ja, om det inte var doktor McCoy från originalserien om var inblandad, för då verkar det vara fritt fram. Men i The Next Generation har friktionen mellan de anställda varit minimal – (ge och ta ett och annat myteriförsök). Men att någon på allvar skulle vara korrumperad, ond eller intrigera – det vill säga de vanliga ingredienserna i nästan all tv-dramatik – är i stort sett en omöjlighet ombord på Enterprise. Om det hänt har det i så fall nästan alltid varit fråga om en shape-shifter som antagit formen av någon ombord, eller något annat utomjordiskt som ställt till det. Men i Hollow Pursuits möter vi för första gången något som liknar en vanlig arbetssituation. Avsnittets huvudperson, Reginald Barclay, är nämligen en medelmåtta på sitt jobb ombord på Enterprise. Nej, han är faktiskt under medel, har redan fått ett öknamn och har börjat hata sina chefer. Det är nästan en befrielse att få se någon ha det så i det toleranta, men lätt fascistoida, myset ombord på Enterprise.

tng hollow 4Barclay roar sig dessutkm med att skapa olika scenarion på holodäck, där det genomgående temat är att han läxar upp sina överordnade och kollegor. Ofta med Riker som objekt för frustrationen. Ibland yttrar hans önskedrömmar som fäktningsmatcher eller regelrätta slagsmål, och han har dessutom erotiska fantasier om Troi som han lever ut på holodäck. på lediga stunder.  Ja, så starkt är suget efter hans påhittade verklighet att han ibland drar dit trots att han behövs på skeppets teknikavdelning. Inte riktigt en del av det väloljade självuppoffrande maskineri som Enterprise besättning brukar bestå av.

tng hollow 2Det hela uppdagas när La Forge tar sig in på holodäck mitt under en av Barclays fantasier. Men trots Barclays oroväckande aktiviteter där, så bestäms det att man ska försöka få Barclay att växa på jobbet, snarare än att fortsätta att mobba och trycka ner honom. Och det är ju tur, eftersom det visar sig att han är den som räddar hela Enterprise besättning när en kemisk reaktion håller på att få hela skeppet att gå under.

Så trots alla arbetsmiljöproblem och virtuella sexuella trakasserier så slutar avsnittet med den utopiska visionen i behåll. Även rötägget ombord har sina ljusa stunder, och det humanistiska sättet att bemöta Barclays holodäcks-beroende på visar sig vara det vinnande i långa loppet.

Det här påminner om: Alltså, jag kan inte påminna mig om att någon varit dålig på sitt jobb ombord på Enterprise tidigare, om de inte varit infekterade av en galenskapsbacill eller personlighetsförändrade på annat sätt. Att motorn skenar och hela skeppet riskerar att slitas i bitar är däremot ett väldigt vanligt ingriggrepp.

Det här är nytt: Det riktigt märkliga är ju att det här är första gången som någon på riktigt har irriterat sig på Riker. Att det inte sker oftare är det sant utopiska i den här serien.

tng hollowHöjdpunkten är: förstås när Troi möter sitt inställsamma och sexuellt tillmötesgående alter ego ombord på holodäcket. Det väl tänkt att det är de olika holodäcksfantasierna med skådespelarna utklädda i historiska outfits som ska bära det här avsnittet. Men jag tycker inte riktigt att de lyckas göra något riktigt bra av det där, trots skägg, kostymer och mask. Det känns lite för mycket som maskeraddag på jobbet. Och så skulle jag vilja se Riker förödmjukas lite mer.

Gillade inte: Säkerhetstänket ombord känns godtyckligt på nytt här, med tappade behållare som innehåller virus och skit. Att främmande ämnen går rakt in i ventilationen borde ju hända ofta ombord ett skepp som det här, med besök från andra planeter och civilisationer. Var finns inkubationsreglerna???

Vad har vi lärt oss? Även ett rötägg kan ha åtminstone en dag som hen skiner på. I övrigt tycker jag att det verkar lite läskigt att andra besättningsmedlemmar bara kan gå rakt in i andras holodäcksfantasier. Det talar dessutom emot de teorier som vissa av mina läsare har lanserat här på bloggen, att holädäcket främst används för sexuella fantasier.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 171 tv-avsnitt.

Tin Man. Det med telepaten som tycker att folk mest tänker på skit.

tng tin man

För oss som inte funderat tillräckligt länge på nackdelarna med att vara en telepat, så kommer nu detta dokument om risken för arbetsmiljöskador för den som har som jobb att kommunicera med andra via tankar. En helt vanlig dag på jobbet kan tydligen vara lite som att lyssna på hundra svenska podradio program. Samtidigt

tng tin man 2Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.

tng tin man 3Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?

Det hela blir till en telepatisk kärlekshistoria, om än platonisk, med ett lyckligt slut!

tng tin man 4Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till planetätaren från originalserien. Eller är det bara jag? Sen ljög jag ju lite innan, visst har vi fått viss insikt i telepaters jobbiga liv till exempel i avsnittet The Empath.

Det här är nytt: Visst har vi haft olika typer av AI-äventyr tidigare, men ett rymdskepp som också är en organism känns helt klart nytt i den här serien (förutom det där växtliknande rymdskeppet i ett av de animerade avsnitten). Synd att Tin Man inte var mer pratsam, utan envisades med att bara vilja hänga med telepater.

Höjdpunkten är: Jag tyckte att tävlingen med Klingonerna Romulanerna om vem som skulle hinna först till Tin Man var ganska rafflande, framför allt i ett annars ganska pratigt avsnitt som det här.

tng tin man 5Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.

Vad har vi lärt oss? Det jobbiga med att inte lita på en telepat är att det är väldigt svårt att hålla det hemligt. Men jobbigast är det förstås för telepaten som alltid får reda på vad alla tycker om alla. Och att det mest irriterande som en telepat kan göra, är att avsluta alla andras meningar åt dem.

Ett ganska pratigt avsnitt, och hur det nu än är så blir slutet till något av ett förväntat antiklimax.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 170 tv-avsnitt.

Captain’s holiday. Det med den vilda jakten på stenen.

tng holiday 1

tng holiday 2Minns ni Den vilda jakten på stenen? Eller Romancing the Stone, som filmen hette i original. Åttiotalsrullen med Michael Douglas och Kathleen Turner i huvudrollerna. De spelar två främlingar som tvingas samarbeta – och förstås så småningom blir kära i varandra – medan de flyr från skumma typer i Columbias djungel. Captain’s Holiday känns lite som Star Treks remake av den där filmen. Exotiska miljöer, lite romantik och porriga vibbar. Picard och en ung tjej följer en skattkarta för att hitta en värdefull kristall, samtidigt som de jagas av en ferengi som själv vill lägga vantarna på dyrbarheten. Eller för att sammanfatta det hela i en mer kärnfull formulering: vilken jävla smörja det här avsnittet är.

Att man lyckas blanda in buskishumor, taffliga sexuella anspelningar och tidsreseproblematik (hur man ändrar framtiden när man reser bakåt i tiden är en variabel i intrigen som jag i stort sett alltid avskyr) i ett manus som dessutom är korkat, och sedan toppar det hela med att slänga in en kolerisk ferengi. Någon borde ha bestraffats efter det här avsnittet. Förutom jag, som var tvungen att se igenom hela.

tng holiday 4Det här påminner om: De mest katastrofala höhöhö-avsnitten i originalserien, samt några av TNG:s lågvattenmärken under första och andra säsongen. Nu är vi visst tillbaka på samma urusla nivå som förr. Det blir ju inte bättre av att jag läser mig till att det var Patrick Stewart som själv efterlyst lite mer pang-pang och romantik för sin rollfigur. Det slutar sällan bra när manusförfattarna lyssnar för mycket på skådespelare – se bara hur det gick när Shatner fick för mycket inflytande över orginalserien.

Det här är nytt: Picards första ligg så här långt. Det satt hårt inne! Nu har väl i stort sett hela den inre kretsen på Enterprises brygga fått ligga i serien. Till och med unge herr Wesley har fått hångla.

Höjdpunkten är: —. På sin höjd Stewarts silverfärgade badbyxor om jag MÅSTE välja.

tng holiday 5Gillade inte: Var ska jag börja? Okej, om jag måste välja något så är det väl de taffliga sexskämten som bygger på något slags missförstånd kring en kruka som är en fruktbarhetssymbol. Som om Picard skulle göra en sån miss, någonsin? Avsnittet är väl uthärdligt så länge Picard spelar den ovillige turisten som hatar alla andra varelser på resorten han bor på. Men när kättjan blandas in i det hela mår jag faktiskt lite illa.

Vad har vi lärt oss? Att Picard gör sig bäst omgiven av sin besättning på väg ut i galaxens mest okända hörn. Inte på äventyr som utspelas under hans chartersemester.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 169 tv-avsnitt.

Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

Sins of the Father. Det där Worf försöker försvara familjeäran.

tng sins of the father 3

I det här avsnittet går Star Trek för första gången all in när det gäller det klingonska. Visst fick vi en försmak i och med avsnittet A matter of honor, när Riker gjorde praktik på ett klingonskt rymdskepp. Men i det här avsnittet så åker vi faktiskt hela vägen till klingonernas hemplanet. Worf ska dit med sin nyupptäckta bror för att försvara deras pappas ära. Men ganska snart visar det sig att han hamnat mitt i en gigantisk konspiration. Vilken tur att han har kapten Picard med sig som sin adjutant, som kan lösa allt med en blandning av fightings spirit, ilska utfall och en smula diplomati.

tng sins of the father 4Det här påminner om: Först tror jag att det här är ytterligare en av säsongs tres sequelliknande avsnitt – en “ombytta roller”-version av A matter of honor, om de tokroliga förvecklingar som inträffar när en klingon börjar jobba ombord på Enterprise (inklusive de nu obligatoriska matskämten). Men det visar sig att det är en medveten fint. Det här är ju det stora, mäktiga Worf-avsnittet där han utforskar och gör anspråk på sin plats i det klingonska samhället, bara för att kastas ut ur gemenskapen igen.

Det här är nytt: Att få se klingonernas hemvärld känns förstås lyxigt. Så pass lyxigt att jag sitter och uppskattar budgeten medan jag kollar. Det borde ju vara ett av säsongens dyrare avsnitt, i och med att vi får se flera olika klingonska miljöer, tänker jag. Det är också rart att få se Picard som något mer av actionhjälte än vi tidigare sett – den här gången i kåpa på hemligt uppdrag mitt i klingonernas huvudstad.

tng sins of the father 1Höjdpunkten är: För mig peakar avsnittet egentligen när jag får reda på att Worf har en bror. Sedan mattas allt av successivt. Och ju mer tid vi tillbringar på klingonernas hemvärld, desto mer besviken blir jag…

Gillade inte:…för det som börjar som en spännande utflykt till en okänd planet slutar i vad jag skulle vilja kalla den klingonska återvändsgränden. Där det blir ett sånt jävla tjat om den klingonska synen på heder på ett så pass högtravande sätt att det till sist bara blir töntigt. Framför allt eftersom hedern ändå verkar kunna gå att rucka på. Efter det här avsnittet framstår det på nytt som ett mysterium hur de kunnat lägga under sig stora delar av galaxen med sitt högst ineffektiva sätt att styra på. Hur hinner de ens att ta sig ut i rymden innan de tagit livet av varandra?. Plot-twistarna i det här avsnittet imponerar förresten inte heller. Ganska mycket kring orsakerna till varför Worfs familj råkat i heders-trubbel går att gissa sig till i förväg. Det är bara Worf som inte fattar.

tng sins of the father 2Vad har vi lärt oss? För klingonerna är heder en hederssak. Förutom när det inte är det. För då kan man ju agera väldigt ohederlig för att försvara någon annans heder. Ja, det kanske låter komplicerat, och det är det.  Jag som precis trodde att jag förstått hur klingoner var, så visar det sig att de är typ som alla andra – bara lite snabbare med dolkar, svärd och phasers.

Sins of the father är ett avsnitt som verkligen går från toppen till utmattande tjatigt. Jag tror helt enkelt att det är för lite klingon-buskis i det här avsnittet. Slutsats: utan lite humor i mixen blir skildringarna av klingonerna enahanda och påfrestande.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 167 tv-avsnitt.

The Offspring. Det där Data blir med barn.

tng offspring 2

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

tng offspring 3Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
tng offspring 1För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

tng offspring 4Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.