Inget kan väl passa bättre en nyårsafton än att publicera ett inlägg om denna lilla guldklimp. Ett avsnitt där det uppstår ett hål i tidsväven som ett allvarligt skadat federationsskepp från det förflutna driver igenom. Namnet på skeppet som förflyttat sig 22 år framåt i tiden? Enterprise-C (till skillnad från Enterprise-D som är skeppet som används i The Next Generation så här långt – Trek-databasen Memory Alpha har gjort en genomgång av olika skepp med namnet Enterprise genom historien och framtiden för den som vill läsa mer). Men när “vårt” skepp i Enterprise-serien råkar på sin föregångare ändras plötsligt allt ombord. Uniformerna är annorlunda (ett litet poliskoppel över bröstet), inredningen mer spartansk och – viktigast av allt – Natasha Yar är i livet igen (medan Troi och Worf är försvunna). Det visar sig att nutiden förändrats i och med att det gamla skeppet förflyttat sig framåt i tiden. Något i historien har ändrats, något avgörande som har att göra med just det här skeppet. Något som dessutom är ganska svårt att förklara i text, så ha tålamod med mina virriga formuleringar.
Ombord på det gamla skeppet – Enterprise C, alltså – är allt kaos. Man har försökt undsätta en klingonsk rymdbas som utsatts för en attack från romulanerna. Så sent som för 22 år sedan var inte klingonerna en del av federationen, förstår vi, utan vid tiden för det här rymdslaget satt man inbegripna i fredsförhandlingar. Men motståndet från romulanerna var övermäktigt, och skeppet hade troligtvis redan varit utplånat om det inte var för den där öppningen i tidsväven.
Ombord på Enterprise D är också stämningen annorlunda mot vad vi är vana vid. Det här är inget skepp ute på en fredlig upptäcksfärd i rymden, utan federationen i den här alternativa tidslinjen är en betydligt mer militär organisation än den vi lärt känna. Man är dessutom fortfarande i konflikt med klingonerna, så något har tydligen gått snett under fredsförhandlingarna för 22 år sedan. Och som inte det vore nog så håller man på att förlora kriget. Det är en utarmad, fåtalig och fattig federationsflotta som är ute i krig. Ombord på Enterprise märks det till exempel på att maten ombord är sämre, eftersom man driver mat-replikatorerna på minimieffekt. Det mesta av det som gjorde att livet ombord på Enterprise kändes vardagslyxigt och uthärdligt är nu borta.
Ingen ombord har något som helst minne kvar av den tidigare tidslinjen, förutom Whoopi Goldbergs rollfigur, Guinan. På något sätt kommer hon ihåg fragment av den gamla verkligheten som hon befann sig i. Hon berättar för Picard att hon har en känsla av att något är fel, och det räcker som underlag för att han ska skicka tillbaka manskapet han just evakuerat från Enterprise-C och ber dem att fortsätta striden mot romulanerna – trots att det troligtvis innebär en säker död. Hoppet är att blotta hjältemodet ska imponera så på klingonerna att fredssamtalen med dem kanske lyckas – för 22 år sedan alltså.
Det här påminner om: Man kan säga att det här avsnittet är som en mix mellan Mirror, mirror och The City on the Edge of Forever från originalserien. Det handlar om teman kring hur nutiden hade påverkats om saker och ting hade gått annorlunda i det förflutna. Som en interstellär version av Sliding Doors, liksom.
Det här är nytt: Visst har Guinans mystiska kombination av bartender/guru varit känd även tidigare, men aldrig förr har Picard tagit så allvarligt på en av hennes “jag har en känsla av” att han skickar 125 personer in i en säker död. Men, vad vet jag, det kan ju ha hänt en massa saker mellan Picard och Guinan i den här alternativa tidslinjen som jag inte känner till. Alternativa tidslinjer är ju som bekant mumma för manusförfattare som tyngs av ett allt mer expanderande kanon-universum (som vi kommer att märka när vi kommer till rebooten av långfilmerna…om sådär 500 avsnitt eller så)
Höjdpunkten är: Det är ju sidointrigen kring Natasha Yar som ger det här avsnittet tyngd. Det ryktades ju om att Denise Crosby ville lämna serien på grund av att det begränsade utrymmet som hennes rollfigur fick. Så det är ju helt på sin plats att hon här gör sin kanske mest intressanta rolltolkning. Yar får nämligen reda på att hon egentligen är död, i en annan tidslinje, och att hon dött en i stort sätt meningslös död. Det får henne att bestämma sig för att följa med Enterprise C till det förflutna. De implikationer ett sådant beslut eventuellt skulle kunna få på kontinuiteten i tidslinjer ger mig huvudvärk, och det verkar som om manusförfattarna låtit den frågan…vila lite. Hon kommer ju säkert att dö ändå…eller?
Gillade inte: Jämfört med Mirror, mirror så var det en ganska tafflig make-over av Enterprise i det här avsnittet. I det avsnittet var ju alla onda, och Spock hade skägg. Underbart!
Vad har vi lärt oss? Att Worf inte vill dejta människokvinnor, för deras skull. Och att även en förlust kan bli en seger i det stor hela.
Betyg: 8/10. Äntligen ett sånt där avsnitt som man blir lite varm inombords av att se. Liv, död, öde och ett bagatellartat sexskämt om klingoner. Den perfekta Star Trek-mixen för mig. Älskar det här sättet att expandera Star Trek-universumet på, och nästan i smyg förklara bakgrunden till The Next Generations universum. Ett drömavsnitt för geeks, förstås, som man kolla in detaljer i uniformer och inredning. Typiskt avsitt som är bättre i efterhand än när man kollar på det.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 165 tv-avsnitt.
Åh, helt klart ett favoritavsnitt! Jag skulle nog ge den 9 av 10, eller kanske till och med en perfekt tia, men det var i och för sig väldigt länge sedan jag såg det (och jag älskade Justice och Skin of Evil, så min smak är uppenbarligen ej att förlita sig på).
Angående förändringen av Enterprise så tycker jag att det är positivt att de inte gick alltför långt med förändringarna. Spegeluniversumet visar oss hur galaxen hade kunnat se ut om mänskligheten följde helt andra ideal.
Det här avsnittet visar oss istället hur en mänsklighet med ungefär samma ideal som i vanliga serien, fast under andra omständigheter. Kapten Picard med besättning är på intet sätt ondsinnade, men de har inte haft lyxen att växa upp i en galax där fred råder.
I någon mån kan se det lite som frågan “Hur skulle jag uppföra mig om jag växt upp i ett krigshärjat land?” Dock kan jag hålla med om att de inte utnyttjar den frågeställningen till sin fulla potential; som jag minns det var alla fortfarande väldigt öppensinnade och pacifistiska. Det hade varit trevligt att visa hur fel omständigheter kan göra vem som helst bitter eller rent utav hatisk.
Tarantino har ju sagt att han skulle vilja göra en långfilm utav det här avsnittet (och antagligen då en lång film, då det är Tarantino vi pratar om). Det kanske vore intressant att se en sådan film just för att utforska den här besättningen’s psyken lite mer.
Sedan tycker jag att “Worfs sexliv” är en fantastisk etikett som borde användas mer; några av de avsnitt du redan sett är Justice (“For what we consider love, sir, I would need a Klingon woman.”), Hide and Q (“This is sex. But I have no place for it in my life now!”), The Emissary (“Worf, it was what it was! Glorious and wonderful and all that, but it doesn’t mean anything.”) och The Dauphin (“No. Men do not roar. Women roar. …and they hurrrrl heavy objects… and claaaw at you!”) … och jag kan lova att dig att det blir mer framöver 🙂
Bra kommentar, och roligt att du uppskattar mitt intresse för Worfs sexliv. Det är ju så svårt med de där taggarna, man vet ju inte vilka som kommer att komma till användning i kommande avsnitt. (det är också något meckigt med wordpress som gör att det är sjukt svårt att få någon översikt över taggarna).
Så var vi äntligen tillbaka till de riktigt bra avsnitten i serien. Yesterday’s Enterprise är väldigt ofta med i den absoluta topplistan för TNG, ibland toppar den rent av listorna. Så det är verkligen ett favoritavsnitt för fansen och recensenterna.
Personligen tycker jag att det saknas något, den där sista lilla biten för att nå upp till de allra bästa avsnitten. Det är ett väldigt bra avsnitt, men det finns bättre. Jag får hålla med klingonska om 9/10. Nära, men räcker inte riktigt hela vägen.
Jag tyckte väldigt mycket om designen på Enterprise-C, det är perfekt blandning av de tidigare skeppen och Enteprise-D. Dessutom såg båda skeppen väldigt bra ut i avsnittet. Något som jag inte riktigt kan säga om de få action-scenerna i rymden. Det är som jag sa i ett annat avsnitt nyligen, de tekniska och ekonomiska begränsningarna på den typen av scener gör att det ur ett modernt perspektiv bara ser ganska tamt och stationärt ut. Jag uppskattar dock försöken. Till och med Picard fick agera lite action hjälte där på slutet, något som jag vet att Patrick Stewart ofta efterfrågade mer av, men jag tycker inte riktigt det ser rätt ut när det händer. 😛
Vi pratade lite om Guinans förmågor redan i 2×16 Q Who, och där sa jag att medan jag inte alls köper att hon skulle ha krafter som kan mäta sig med Q så kan jag köpa de här lite mer mystiska elementen. Där hon har ett bättre grepp och förståelse för tid och att hon kanske kan leva väldigt längre och så. Jag tror inte det har nämnts än men hon är ju faktiskt inte en människa, Guinan, även om det inte märks så tydligt på ytan. Så det vi får se i det här avsnittet tycker jag ligger helt i linje med vad jag kan acceptera för den rollfiguren.
Var det sannolikt att Picard skulle sätta så stort värde på Guinans lite vaga känsla? Kanske inte, men Picard och Guinan stod varandra tydligen ganska nära, även om vi inte fick se det så mycket. Dessutom, precis som du själv poängterade, är det här en ny tidslinje så vem vet vad som har förändrats utöver det vi fick se.
Att Picard iom detta skulle ha offrat skeppet utan att vara säker på resultatet tycker jag inte stämmer. Om man accepterar att det här är en ny, annorlunda tidslinje så måste man ju också acceptera att det var den här sprickan i tiden som förde bort Enterprise-C från dess förintelse och in i framtiden som skapade hela den här tidskomplikationen. Så, då är det ju ganska säkert att Klingonerna hade värdesatt Enterprise-Cs uppoffring och det ska ha lett till en allians med Federationen istället för kriget som bröt ut i den här nya tidslinjen. Tidsparadoxer…det är svårt. Speciellt då inte ens Star Trek är konstant i hur det fungerar internt. 😀
Lite konstigt att det tydligen var så nyligen som alliansen mellan klingonerna och Federationen ska ha formats. Jag hade för mig att det skulle varit för betydligt mer tid sen. Vi har inte fått se eller höra något om det, men vi kan återkomma till det. Kanske är det ännu en sak som förändrades iom den nya tidslinjen, kanske är det bara något som inte riktigt går ihop.
Hursomhelst så tycker jag det här försöket till en ny, tillfällig tidslinje som tillät serien att utforska en alternativ verklighet var mycket välgjord och intressant. Det var ju något i den här stilen som de skulle ta till även i 2009 års reboot också. Jag får också säga att jag håller med klingonska även när det kommet till att tonen inte var riktigt så extrem som i Mirror-universe. Mirror-universe är ju menat att vara mer eller mindre spegelvänt, en extrem version av det vi är vana vid, medan det här bara är en annan tidslinje med andra förutsättningar. 😉
På tal om tidslinjer, så var ju även Tasha Yar tillbaka i den nya tidslinjen, vilket kändes väldigt bra. Hennes död i slutet av säsong 1 var väldigt meningslöst och plötsligt. Det må vara realistiskt, men det känns ändå lite tråkigt. Här fick hon komma tillbaka och sträcka lite på benen i avsnittet innan hon till slut fick en bättre död. Den här gången är jag nöjd med sättet hon dog på och nu är jag beredd att låta den rollfiguren vara. Om vi är säkra på att hon dog? Ja, helt säkra är vi så klart inte, men enligt historien så blev Enterprise-C förintat av Romulanerna kort efteråt i det slaget, så det känns väl ändå relativt säkert.
Men jag håller med, det är lite svårt att förstå hur Picard eller någon kunde gå med på att låta henna åka med Enterpise-C bara för att hon inte var nöjd med hur det gick för henne i den traditionella tidslinjen. Vem vet vad den detaljen förändrade? Är vi ens säkra på att tidslinjen vi följer fr.o.m nu är en direkt fortsättning av den vi följde innan Yesterday’s Enterprise? Återigen, tidsparadoxer…
Eftersom det här är ett av seriens främsta avsnitt enligt många så fick vi efterhand också veta mer och mer detaljer kring dess skapelse och produktion. Därmed finns det väldigt mycket information om väldigt mycket kring den, i jämförelse med de flesta avsnitten.
Intressant ändå att produktionen kantades av svårigheter och beslut som likt många andra avsnitt hade kunnat sänka slutresultatet. Saker som att det var väldigt många manusförfattare inblandade i olika skeden och de ändrade och la in nya saker, det hade kunnat gå illa. De fick lite extra pengar till det här avsnittet då det skulle sändas under en väldigt viktig period för seriens framtida reklamintäkter, men de fick också flera gånger förkorta tiden de hade att arbeta på avsnittet. Inklusive flytta fram produktionen, vilket förkortade tiden för författandet med hälften, då det bara var då som Denise Crosby och Whoopi Goldberg var tillgängliga samtidigt. Så, det var ändå rätt imponerande och turligt för oss att slutresultatet blev så här bra. 🙂