Det här ska väl föreställa något slags fortsättning på det sista avsnittet av förra säsongen, det vill säga ytterligare ett steg i den upptrappning som jag antar pågår från romulanernas sida. Det är roligt med Star Trek. Först: nej, vi ska inte ha sammanhängande historier mellan avsnitten. Sedan: om vi nu ska ha det så ska det vara åtminstone sju avsnitt emellan varje storyline som hänger ihop, så att ingen som följer serien på tv kan komma ihåg någonting (sen tittade jag några avsnitt i förväg och inser att FULLT så många avsnitt behöver man kanske inte vänta innan romulanerna dyker upp på nytt). Å andra sidan är det faktiskt just den här ovilliga attityden som gör att The Next Generation faktiskt fungerar väldigt bra för bingewatching, många år efteråt. Ibland är gamla serier alldeles för brutala med sina cliffhangers, som ju är tänkta att hålla intresset uppe för nästa avsnittet i en hel vecka. The Next Generation flyter liksom bara på, och just när du glömt bort hotet från romulanerna så dyker några av dem upp på en märklig vindpinad och åskvädersdrabbad planet. Det är helt enkelt något skumt i görningen, men exakt vad är osäkert — även efter att avsnittet är avslutat.
Handlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!
Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!
Det här påminner om: Dödlig strålning? Igen? För andra avsnittet i rad? Visst, det är ju knappast orealistiskt, men lite tjatigt. Det är också andra avsnittet med La Forge som huvudperson. Det känns mycket bättre.
Det här är nytt: Visst har romulanerna verkat väldigt auktoritetsbundna i de tidigare avsnitt där de skymtat förbi, men repliker i stil med: “inte konstigt att er ras är svag, ni lägger tid och resurser på defekta barn” (apropå Geordis funktionsnedsättning) har inte jag hört tidigare. De får klingonerna att framstå som galaxens lättkonverserade stämningsupplättare i jämförelse.
Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.
Gillade inte: Jag trodde nästan att We are the world skulle rulla igång i bakgrunden när vi förstår att det trots allt skapats ett band mellan La Forge och romulanen Borchi, vars liv han räddat. Det var så himla typiskt Star Trek. Ingen får vara osams längre än 35 minuter. Om de inte är borger, dårå. Eller Worf.
Vad har vi lärt oss? Lita aldrig på en romulan. Inte ens en som du hittar skeppsbruten på en obebodd planet där det finns massor av dödlig strålning. Visst, hen kanske blir snäll de fem sista minuterna av avsnittet, men fram tills dess är hen helt opålitlig.
Underhållande avsnitt, men egentligen lite av en transportsträcka för att hålla konflikten med romulanerna levande under säsongen.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 157 tv-avsnitt.
Det här avsnittet minns jag lämnade ett ganska starkt intryck på mig när jag såg det som 11-12-åring då TNG visades på TV6. Nu senare inser jag att det kanske inte är tidernas mest komplexa berättelse, utan en ganska simpel berättelse om två som inte ogillar varandra och måste lära sig att samarbeta för att överleva. Tycker ändå att det är en effektiv och spännande berättelse. TNG visar inte heller så ofta så mörka miljöer som Galorndon Core, så det var nog något som fastnade i mig.
Ah, en Star Trek recension så man blir på bättre humör här i vintermörkret. 🙂
Håller med helt och hållet, ett helt okej avsnitt men inte något som nödvändigtvis står ut alltför mycket.
Jag blev också ganska förvånad av att Worf höll fast vid sitt beslut. Man tänker ju att i TNG och Star Treks utopi så är det bara en tidsfråga innan han ändrar sig, men han var förvånansvärt bestämd och stod fast vid sitt beslut. Intressant.
Det här avsnittet är också första gången vi får se Cmdr. Tomalak, spelad av Andreas Katsulas. Innan det här avsnittet så har Romulanerna inte riktigt haft någon karismatisk rollfigur som verkligen sätter sig i minnet, men från och med nu har de det. Sättet han spelar Tomalak är lysande och han har sån inlevelse och karisma. De tidigare Romulanerna i serien har ju känts ganska spända och tråkiga, Tomalak representerar en annan bild av Romulanerna. Självsäkra, arroganta, cyniska och spelar ständigt psykologiska spel. Jag skulle vilja säga att Romulanernas ansikte i TNG som helhet blir Tomalak, trots att han inte dyker upp alltför ofta. Det stämmer för mig iaf. 🙂
Jag läser – angående avsnittet – att i originalmanuset så skulle Troi vara nere på planeten med LaForge och skulle vara den som på sätt och vid räddade dem. Marina Sirtis såg väldigt mycket fram emot detta då Troi inte direkt fått mycket att göra så här långt. Tyvärr ändrades manuset så att hon bara hade en replik på slutet, en replik som dessutom klipptes bort till slut. Lite tråkigt…
Tydligen var det också visst motstånd mot Pillers idé om att Worf skulle vägra donera blod på grund av att det handlade om en Romulan, både bland vissa av författarna och från Michael Dorn själv. Piller argumenterade dock att det här skulle särskilja Worf från de övriga och att det skulle vara mindre förutsägbart. Han fick med sig Berman på idén och fick igenom det. Efteråt har Dorn dock sagt att han nu förstår varför det gjordes och att det var ett bra val.
Ser fram emot nästa, samt Romulanernas återkomst. 🙂
Hjälp, tror du blir besviken. Gick inte igång på Troisexet!
Det här är ett av de avsnitt där man märker att kalla kriget fortfarande var en grej när serien gjordes (Tomalaks prat om felnavigering fick mig verkligen att tänka på en viss sovjetisk ubåt på grund utanför Karlskrona). Jag gillar Worf vägran, trevlig variation att se någon inte bete sig så där jättepräktigt. Picards missnöje uttrycks väldigt tydligt när han skickar i väg Worf-. Dock tycker jag att en uppenbar argumentation missas. Om man ville övertala Worf, är inte argumentet:”Den här Romulanen vet saker av vikt för skeppets och hela federationens säkerhet, om han dör får vi aldrig veta vad han vet.” Något som faktiskt borde kunnat funka?