Star Trek har sin egen motsvarighet till den dramaturgiska företeelsen Deus ex machina – det vill säga “en oväntad, onaturlig eller osannolik karaktär, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig” (Wikipedia). Vi kanske borde kalla Star Trek-varianten för alien ex machina, för oftast fylls den här rollen av valfri främmande utomjordlingsras. Ibland är hen räddaren i nöden, som löser alla problem som uppstått under avsnittets lopp. En annan variant är att den främmande livsformen skapat en illusion som besättningen från Enterprise uppfattar som en verklig värld – ett grepp som faktiskt användes redan i den första, skrotade, piloten till originalserien av Star Trek.
Jag känner mig ofta lite lurad när man bygger intrigen på det här sättet. Om inte manusförfattarna lämnat lite ledtrådar åt mig som tittare på vägen, utan på slutet dundrar in något i stil med “allt var bara en illusion” eller “den besättningen mötte var ett barn i en mäktig ras, och nu kommer föräldrarna och räddar er”, så känns upplösningen förstås påklistrad och fejkad. Njutningen med välskriven tv-dramatik är ju att se en krånglig situation stegvis dyrkas upp av olika ansträngningar och briljanta idéer.
I The Survivors känns det som om man använt sig av sin “alien ex machina”-möjlighet med viss omsorg och dessutom kompletterat den med djup, nyanser och en hel del tydliga ledtrådar. Vi förstår till exempel genast att det är något mycket märkligt på gång när Enterprise hittar två helt oskadda pensionärer på en annars totalförstörd planet. En okänd, främmande makt har attackerat planeten och överallt syns förödelsen – utom hos just det här gamla paret. Deras hus är helt intakt, precis som deras välskötta och prydliga trädgård. De är dessutom helt ointresserade av att få hjälp att fly från planeten – där de ju nu bor ensamma – och när folket från Enterprise istället försöker hjälpa dem med utrustning så de ska kunna hålla sig vid liv i framtiden så tas den emot med måttlig tacksamhet.
Det är när melodin från parets gamla speldosa fastnar i Trois huvud som vi kan vara helt säkra på att det är något fuffens på gång. Troi försöker läsa av de två gamlingarnas hjärnor och får istället en skrällande låt på repeat på hjärnan (lite samma känsla som när man går och nynnar på Chandelier i flera dagar efter en enda lyssning). Eftersom volymen på den där speldoselåten dessutom är högt uppskruvad så närmar sig Troi ganska snart ett psykbryt (lite som känslan när man är inne på tredje veckan av sitt nynnande på Chandelier).
Det visar sig så småningom att mannen i det gamla paret inte är en människa utan en douwd. En odödlig ras som har enorma krafter – att de kan byta skepnad när de vill är bara en av dem. Att introducera existensen av en sådan varelse, av en sort som dessutom aldrig tidigare nämnts i Star Treks historia, när det bara är några minuter kvar av avsnittet känns som en typisk alien ex machina-lösning. Är man lite mer välvillig så kan man också se det som upplösningen på ett mysterium som pågått under hela avsnittet, eller så kan man ju försvara den här dramaturgiska uppbyggnaden av diverse avsnitt med att Enterprise har som uppgift att upptäcka nya livsformer. Att de inte förstår sig på dem förrän efter 43 minuter in i avsnitten kanske inte är så märkligt, egentligen.
Jag hade säkert blivit irriterad på det här slutet om det inte varit för att douwden, Kevin, är tecknad förhållandevis nyanserat av manusförfattaren. Trots sina enorma krafter är han en varelse som inte kan skydda sina nära och kära från döden. Han verkar dessutom för evigt komma att plågas av skuld och skam över att han som vedergällning för attacken på planeten utplånade alla 50 miljarder medlemmar av hunock-folket som levde i galaxen.
Det här påminner om: Här är några andra deus ex machina-upplösningar i Star Trek: The Squire of Gothos (mamma och pappa alien räddar Enterprise besättning från sin son som är en galen excentriker med napoleonfixering), Bem (en mystisk, osynlig gudinna ändrar spelreglerna när Enterprisebesättningen utforskar en okänd planet), och så i stort sett alla avsnitt med Q som vi sett hittills.
Det här är nytt: Visst är det kul att det dyker upp douwder och husnocker, men lite trist att vi de gjorde det först när bägge släktena är i stort sett utdöda.
Höjdpunkten är:
(Worf leverar)
Vad har vi lärt oss? För mycket makt och kraft kan vara en förbannelse. Eller. Inte ens den största makten i galaxen kan skydda dig från sorg och förluster.
En enkel idé är tillräckligt utbyggd för att bli ett helt okej avsnitt. Extra plus för de hysteriska scenerna där Troi håller på att bli galen. Sådär hade jag blivit varje dag om jag kunnat läsa andras tankar. Fy fan.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 153 tv-avsnitt.’
Ett avsnitt som jag tycker väldigt mycket om. Det är ett avsnitt som jag nog håller som det tredje bästa avsnittet så här långt och ett av de bättre avsnitten i säsongen, även om det finns de som är bättre. Jag hade nog rent av kunnat ge avsnittet 8/10, så något högre än ditt betyg. Det i sig var inte helt oväntat för mig. Som vi har märkt i vissa tidigare avsnitt så gillar jag de här mysterierna, där man får följa besättningen på deras väg fram till lösningen, samtidigt som tittaren själv kan försöka lösa mysteriet och se hur man lyckas.
Trots det så får jag säga att förstår ditt perspektiv på det. Med tanke på att du inte faller lika mycket för de här mysterieavsnitten och att den handlingen faktiskt har lite brister så är det förståeligt. En solklar brist är det som du nämner, att de inte riktigt lyckades binda ihop mysteriet och dess förvirring till hur Picard plötsligt förstod allt. Han äventyrade hela skeppets säkerhet på vad som verkade vara en magkänsla. För när man tittar tillbaka så kan man inte se några klara ledtrådar som skulle ha hjälpt Picard att nå den slutsatsen, helt plötsligt så vet han bara. Det är definitivt en svaghet i handlingen.
Även slagen med det främmande skeppet är jag lite tveksam över. Inte att de hände, utan att det är mycket siffror och försök att ge kvantitativ information till tittaren. Men de värdena har aldrig använts varken före eller efter det här avsnittet, så de har ingen relativ betydelse. Det är viktiga scener i handlingen och de är ganska enkla att minnas efterhand, men varken scenerna i sig eller dialogen var speciellt spännande, tycker jag.
Det var det lite mer negativa, men som mitt hypotetiska betyg visar så finns det en hel del positivt att säga också. Som du nämner så får vi ganska klara indikationer från början att någonting inte står rätt till här, det går inte ihop. Frågan och del av mysteriet är “varför inte?”, så jag har inte så mycket emot Kevin och hans krafter. Trots vissa brister tycker jag därför att den handlingen och mysteriet ändå fungerar ganska bra och är intressanta. Även Worfs replik i den där scenen är episk så klart. 🙂
Båda gästskådespelarna gör bra insatser och är ganska välskrivna. Det ska även sägas att John Anderson som spelade Kevin kände att den här rollen var väldigt jobbig på ett personligt plan då hans fru nyligen hade gått bort.
Men länge, fram till slutet i stort sett, tycker jag inte att det här avsnittet utmärker sig självt alltför mycket ändå. Slutet tycker jag dock är absolut lysande. John Anderson spelar verkligen Kevins känslor perfekt. Ångesten från att ha utrotat Husnockerna. 50 miljarder av dem. Sorgen över att ha förlorat sin fru och att ha haft makten att stoppa det i tid, men inte gjort det då han värdesatte sin ideologiska integritet. Känslan av att han aldrig kommer kunna förlåta sig själv, samtidigt som han kanske fortfarande inte hade kommit på hur han skulle ha kunnat lösa situationen på ett mycket bättre sätt. Det generella citatet är ju mycket riktigt att med makt kommer ansvar. Väldigt många diskussioner och tankar läggs plötsligt på bordet, vilket gör det till ett avsnitt som man kan diskutera och fundera över väldigt långt efter att det är slut. Allt det här är saker som jag uppskattar väldigt mycket och tycker är intressant.
Man kan ju dock undra lite över Picards påstående om att han inte kan försöka få Kevins brott prövade, med en referens till att något brottsrubricering för det han gjort inte finns. Det verkar ganska osannolikt ärligt talat. Det låter snarare som om Picard inte vet hur han ska ta itu med Kevin, speciellt om Kevin inte går med på det hela, och bara vill undvika att behöva hantera situationen. Lite som när de använder Prime Directive som en ursäkt för att inte behöva göra någonting. Svagt. 😛
Jag kan köpa Picards agerande, är det inte rätt vettigt att ha så lite som möjligt att göra med en livsform som skulle kunna utplåna hela Federationen i ett nafs om den ville. Jag gillar avsnittet men har lite svårt med de här nästan gudalika Aliens Start Trek har med ibland särskilt om de, som här, kan påverka saker över interstellära avstånd och bara verkar vara begränsade av sitt eget samvete. Det här är nog det värsta fallet hittills då alla andra super varelser vi sätt antingen är lite mindre mäktiga eller ingår i en struktur som begränsar dem. Borde förresten inte Galaxens andra supervarelser ha synpunkter på Kevins agerande, de måste ju ha någon sorts eget “prime directive” som inte tillåter att de härjar runt hur som helst annars skulle ju galaxen vara ett kaos utan like. Blir nästa sak som händer efter att Enterprise åkt att representanter för t.ex. The Q-continium dyker upp för att ta i tu med Kevin?
Jag förstår varför, om det är av den anledningen som de lämnade honom ifred. Men Federationen och Starfleet brukar väl i allmänhet följa ideologin att man vinner i längden på att vara ärlig, godhjärtad och konsekvent i sitt agerande. Att t.o.m. varelser med mer makt tenderar att då respektera en för att man alltid följer sin övertygelse.
Så om det var av den anledningen som de bara åkte iväg så är det ganska svagt och inkonsekvent av dem. Att det i framtiden inte finns någon brottsrubricering för folkmord är ett ganska otroligt påstående av Picard. 😛
Eftersom det är så episodiskt så är det något som jag tror att ingen tänkte en tanke om. Det är bara ännu ett isolerat äventyr. Så det finns ju inget svar egentligen. Jag tycker väl också att medan jag tycker om avsnittet och handlingen så är det svårt att förstå hur de här varelserna ligger till när man försöker få en översiktsbild över den här världen. Eller om det finns fler av dem och vad de andra har gjort med sina enorma krafter.
Det är en poäng, det är ju rimligen inte tillåtet med folkmord i Federationen, de kan ta med sig Kevin och ställa honom in för rätta men sen då?. Vad ska de döma honom till? Han är odödlig och så pass mycket mer avancerad än människorna att han på sätt och vis är en fara. Ge honom samhällstjänst med att terraforma planeter och annat nyttigt och han friar upp så mycket resurser för Federationen att Romulanerna mycket väl kan känna sig hotade alternativt kan människans fortsatta utveckling riskeras när Kevin bara kan fixa allt jobbigt. Jämför med avsnittet When the bough breaks. Hm det skulle klart gå att skriva ett TNG manus runt problemen med att ställa en sådan här varelse inför rätta.
Det märks att vi ännu inte kommit in i den guldålder för TV serier som började på 90-talet när man började ta det här med att bygga en någorlunda konsekvent värld på allvar. Om jag minns rätt (har sett bitar av de senare säsongerna) så blir det allt färre sådana här: Introducera något som borde ha långt gående konsekvenser och sedan strunta i de konsekvenserna för resten av serien; avsnitt ju längre fram vi kommer.
Det är klart, om man lägger det rent ideologiska åt sidan så skulle det nog varit svårt att göra något mot Kevins vilja. Men just i det här fallet tror jag ändå att han skulle gå med på det. Han erkänner ju själv att det han gjort är hemskt och oförlåtligt, t.o.m. enligt han själv. På sätt och vis kan man även säga att han redan straffar sig själv, kanske för all framtid.
Han försöker hålla sig helt isolerad, något som idag ofta nämns som en form av psykisk tortyr, och dessutom så lever han med illusionen av att hans fru fortfarande är där. Jag tror inte att det var så mycket för att ersätta sin riktiga fru som jag faktiskt tror att det var som en ständig påminnelse om vad han gjorde och inte gjorde. Hur han tillät henne att bli dödad, bara för att sen utplåna hela den andra civilisationen. Han kommer inte för en dag att glömma det, han kommer bara gå igenom det i huvudet om och om igen i all evighet. Jag tycker man såg det ganska klart när han i slutet berättade sanningen, hur han fortfarande led. Så, i det här fallet tror jag att Kevin hade gått med på vad de än bestämde att han skulle få för straff.
Men alltså, rent praktiskt så finns det alldeles för många frågetecken. Vi vet egentligen ganska lite om hur Federationens straffsatser ser ut. Vi kan inte bara anta att det är samma straff som idag.
Japp, redan här i säsong 3 så börjar det bli lite mer röda trådar och återkommande teman som bygger på och återkopplar till tidigare avsnitt och den trenden fortsätter. Däremot kommer TNG aldrig bli en verkligt serialiserad serie. Den kommer alltid vara ganska episodisk i sin natur, även om de kanske tänker mer på hur det passar in i universumet i stort.
Vi är nog överens här. Jag tror det hade funkat bättre om Picard sagt att man inte kan ge Kevin något “straff” som inte gör allt värre. Inget de kan göra påverkar honom det minsta och flera saker de kan döma honom till skapar rejäla problem och risker för federationen. Det han ålagt sig själv, isolering på planeten, har federationen antagligen regler mot att döma ut efter som det så inhumant. Filosofiskt kan man konstatera att rättssystem skapade för dödliga varelser inte fungerar för odödliga halvgudar. (Och det hade varit ett mycket bättre argument för Picard att ta till för att förklara varför man bara låter Kevin vara möjligen med hänvisningen till resonemanget från Justice om att det inte är moraliskt försvarbart att blint tillämpa regler och principer i situationer de inte var tänkta för.)