Hela avsnittet börjar med en närbild. En riktigt närgången närbild på Wesleys skrivbord som vi sakta panorerar över. Jag sitter mållös i tv-soffan och tänker att det här i det närmaste får räknas som experimentellt i The Next Generations väldigt tv-mässiga och funktionella bildspråk. För några sekunder undrar jag om serien ska ta ett skutt framåt nu, rent berättarmässigt, sen är ögonblicket över och allts om vanligt. Men vi fick åtminstone en närbild!
Istället för fler formexperiment så inleds den tredje säsongen av Star Trek: The Next Generation med att problematisera begreppet underbarn, och vad som egentligen händer när ett sådant växer upp. Wesley Crusher får här möta en äldre upplaga av sig själv, Dr Stubbs, som står inför genomförandet av det experiment som ska få honom att leva upp till den potential han visat som ung. Så synd att unge herr Crusher håller på att sabotera hela Stubbs uppdrag, bara.
När Wesley somnar över en skoluppgift så råkar den nya livsform, som han skapat på sin fritid, rymma från labbet. Det handlar om en ny, förbättrad form av naniter – ett slags mikroskopiska robotar som används inom sjukvården. De är nanoteknologiska sjukvårdsarbetare som är så små att de kan föras in i kroppen för att utföra medicinska uppgifter. Wesley låter på något vis de där robotarna “arbeta ihop”, vilket måste vara kod för “para sig med varandra”. I vilket fall så har de förrymda exemplaren nu gett sig in i skeppsdatorn på Enterprise där de sakta men säkert håller på att fortplanta sig. Men deras expansion stör datorns arbete, naniterna förvandlas till ett slags digitala råttor vars gnagande på mikrochipen har ungefär samma effekt som när gnagare tuggar i sig elledningar. Bara med betydligt större konsekvenser – vi befinner ju oss trots allt på ett rymdskepp mitt ute i rymden.
Det stora problemet för Enterprise besättning är att naniterna också påbörjat en evolutionär utveckling. Efter några timmar på fri fot i skeppsdatorn har de utvecklat en egen intelligens, och kan därmed inte bara utrotas på något snabbt och smidigt sätt. Istället måste man försöka kommunicera med mikrorobotarna inuti datorn. Innan Stubbs blir så orolig över sitt experiment att han tar saken i egna händer.
Det här påminner om: Konsekvenserna av naniternas framfart liknar åtminstone till viss del det som händer i The Practical Joker. Bara lite mer humorlöst. Förutom kanske när skeppsdatorn börjar rabbla schackdrag eller matmaskinerna fuckar upp.
Det här är nytt: Beverly Crusher är tillbaka som skeppsläkare ombord på Enterprise i och med det här avsnittet. Lite mer bestämd än i första säsongen av The Next Generation, där hon mest gick runt och såg lidande ut. I det här avsnittet passar hon dessutom på att leva ut mer mammighet kring sonen Wesley än någonsin tidigare i serien. Arbetar han för mycket? Är det bra eller dåligt för Wesleys utveckling att ha sin mamma på samma rymdskepp? Och varför har han inte träffat någon trevlig flicka ännu?
Dessutom har vi ju en ny öppningssekvens i och med det här avsnittet. Numera lämnar inte Enterprise jorden och ger sig ut i solsystemet, utan befinner sig redan någonstans där ute. Jag tänker att det inte ens är Saturnus som swishar förbi i öppningssekvensen, utan en liknande planet, någon annanstans i galaxen.
Den tredje stora nyheten den här säsongen är att Wil Wheaton, som spelar Wesley, fått ungdomshy.
Höjdpunkten är: när Data låter naniterna krypa in i sin elektroniska kropp och sedan tolkar dem med särskild nanit-röst. Ytterligare ett Brent Spiner-moment att lägga till samlingen.
Ogillar: I stort sett hela upplösningen på problemet med naniterna berättas lite väl ekonomiskt. Att bara lägga in en voice over som berättar hur allt löste sig känns mest som en snabb och billig lösning när avsnittsbudgeten tog slut. Och då har ingen lämnat skeppet under hela avsnittet!
Evolution är ett välskrivet och välspelat avsnitt. Tycker dock att tempot avtar väsentligt efter ungefär halva avsnittet. Och som jag nämnde här ovan, att upplösningen på avsnittets drama bara blev en voice-over känns kackigt. Väntar fortfarande på det stora säsong 3-lyftet som alla talar om.
Betyg; 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 151 tv-avsnitt.’
Tänk om vi bara har lurats hela tiden? Säsong 1 kanske är seriens höjdpunkt?? :O
Nej 🙂 Tror nog att du ska tycka att det blir bättre du med. Du gav just 6/10 till vad som nog får anses vara bland säsongens svagare avsnitt, men det är ju ändå över ditt medelbetyg på de tidigare säsongerna, så jag tror att det finns hopp 🙂 Ser i LDL:s finfina statistik att det endast var 36% av avsnitten i säsong två som fick 6/10 eller bättre i betyg. Med betyget på detta avsnitt som måttstock tänker jag djärvt (färdas…) förutspå att åtminstone 75% av avsnitten i säsong tre får en sexa eller mer, för jag tycker nog att det här avsnittet är bland de fem sämsta i säsongen.
Alltså de fula knep du använder för att styra mina betyg 🙂
Håller med om allt egentligen. Upplösningen är kanske inte den bästa, men de har ofta den här typen av upplösningar i Star Trek och kanske speciellt i TNG. Det finns en anledning till att Picard ofta ses som den diplomatiske kaptenen. 🙂
Tydligen kände även Wagner och Pillar, som skrev avsnittet, att ingen av dem kom på något riktigt bra slut och att det tyvärr inte blev så bra som det var tänkt.
Jag tror att du kanske redan har börjat se det generella lyftet somd en här säsongen innebär, då det här avsnittet knappast är något avsnitt som står ut. En sexa är ändå ett ganska respektabelt betyg med det i åtanke. 😉
Jag är inte helt såld på den här tendensen att de bara kan skapa nytt komplext liv hur lätt som helst, eller att de livsformerna går från att vara förprogrammerade robotar till att helt plötsligt utvecklas till intelligenta, kännande livsformer. Det är väl lite långsökt ändå. Men okej, det stör mig väl inte alltför mycket i det här fallet. Ett acceptabelt avsnitt.
Jag återkommer med lite bakgrundsinfo om Säsong 3.
Just att Michael Piller var med och skrev det här avsnittet är ju något som är värt att notera då detta är första gången han är med. Det är ju inte alla dessa namnen som skrev många avsnitt till och senare var med och skapade både DS9 och VOY.
Absolut! Inte bara för hans arbete på de enskilda serierna eller avsnitten, hur för att han med sitt arbete här i TNG skapade mycket av grunden för serien och för framtida Star Trek. Mycket om bakgrundsinfon kommer handla om honom just. 😉
Jag gillar första och andra säsongens öppningssekvens bättre än den som kom i tredje säsongen. Utzoomningen från jorden visar ju Star Treks anknytning till verkligheten, att detta inte är en serie som utspelas “a long time ago in a galaxy far, far away….” (obs fyra punkter)
I den nya öppningssekvensen återanvänder de dessutom all “footage” efter kameraåkningen från den röda planeten, just innan Enterprise dyker upp. Titta hur stjärnbakgrunden rör sig utanför den röda planetens ringar jämfört med den innanför/bakom ringarna. Sjukt nördigt störande tycker jag! 😉
Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var lite Telluscentrerat med den där första inledningen. Jag menar…hur många gånger har de varit på Jorden? Den här känns väl ändå lite cooolare, tycker jag.
“Titta hur stjärnbakgrunden rör sig utanför den röda planetens ringar jämfört med den innanför/bakom ringarna. Sjukt nördigt störande tycker jag! 😉 ”
Jag märkte det direkt. Väldigt störande miss! 😀
Ni är galna (ska kolla i nästa avsnitt).
Bakgrundsinfo – Säsong 3
Gene Roddenberry hade ju p.g.a. sin allt sämre hälsa redan lämnat över det vardagliga arbetet på serien till Rick Berman i smyg under Säsong 2. Säsong 3 har jag för mig var när det blev officiellt även utåt att det var fallet, då han fick ett allvarligt slaganfall precis i början på säsongen, vilket kom att sätta honom i rullstol. Han fortsatte att vara involverad, men allt mindre. Rick Berman hade inte samma övertygelser och var därmed kanske inte lika strikt, men han försökte upprätthålla Roddenberrys vision för vad Star Trek var.
När det kommer till manusförfattarna var många kvar från slutet av Säsong 2. Ett stort undantag är dock förra säsongens head writer, Maurice Hurley, som kände sig frustrerad både för att han kände sig begränsad och för att han var trött på alla drama mellan författarna och med Roddenberry. Detta ledde till att Michael Wagner togs in som head writer inför produktionen av Säsong 3. Wagner var med och skrev grunden till vad som blev säsongens andra producerade avsnitt tillsammans med Hurleys författarkompis Michael Piller som togs in för det avsnittet. Det avsnittet är faktiskt 3×01 Evolution, eftersom det kom att sändas först. Men Wagner trivdes väl inte riktigt och valde att lämna serien efter bara 3 veckor. Roddenberry och Berman som redan var imponerade av Pillers arbete valde att erbjuda honom jobbet, och Piller accepterade trots att hans agent avrådde honom.
Precis som vi nämnt lite kort redan så bidrog Piller med mycket positivt inom TNG och Star Trek, men under den här säsongen skapade hans sätt arbeta också lite problem bland de övriga författarna. Många av dem var ju kvar sen tidigare säsonger och kände viss lojalitet mot t.ex. Hurley och hur de hade jobbat tidigare, så de var inte alltför glada över förändringen. Dessutom var Piller väldigt rak på sak och kanske inte alltid fullt så diplomatisk. Vid ett skede skickade Piller ut anteckningar till alla författarna som beskrev grunderna för hur framtida avsnitt av serien skulle skrivas, vilket många av de övriga författarna uppfattade som en förolämpning mot deras kompetens och erfarenhet. Det var snack om att de skulle säga upp sig där och då, men som tur var lyckades Ira Steven Behr lugna ner situationen och medla lite mellan dem. Många av de författarna kom att lämna serien efter säsongen.
De fyra specifika sakerna som Piller förändrade till det bättre skulle jag säga är dessa:
1. Alla avsnitt måste handla om någonting, oavsett om det sägs rakt ut eller är mellan raderna. Alla avsnitt måste ha något meddelande eller diskutera någonting.
2. Alla avsnitt måste kretsa kring en specifik rollfigur. Både för att produktionen ska vara mer praktisk, då en skådespelare kan bära ett avsnitt och sen kan de växla mellan varandra, samt för rollfigurernas utveckling. Pillers berättarstil kretsade mycket mer kring rollfigurer som utvecklades, snarare än påhittade tekniska lösningar eller veckans alien/gästskådespelare. Detta kom att skapa fler referenser och fler röda trådar som poppade upp då och då i serien, snarare än den episodiska serien som hade gjorts tidigare där avsnitten oftast var helt isolerade äventyr.
3. Få TNG och Star Trek att omfamna och acceptera sin historia. Säsong 3 var säsongen då TNG äntligen började referera tillbaka till TOS och nämna sitt förflutna. Det innebar därmed att man bröt mot en av Roddenberrys regler som sa att det inte var tillåtet, utan att TNG skulle stå på sina egna ben separat från TOS. Om detta var tack vare Piller eller om det var p.g.a. Roddenberry inte längre var tillräckligt inblandad i arbetet för att stoppa det, vet jag inte.
4. Sist men inte minst införde Piller ett system där externa författare och fans kunde skicka in sina manus och idéer för avsnitt, som författarna och framför allt praktikanterna hade i uppdrag att gå igenom och försöka hitta användbara manus eller delar. Den här metoden var viktig för att hitta nya avsnitt att skriva och producera, samt för att hitta ung, oprövad författartalang. Den kom att karakterisera TNG, inom en snar framtid rent av, då många av författarna som tog serien genom sina bästa år var just unga och oprövade. Redan i Säsong 3 började det ge resultat, då man hittade René Echevarria och ingen mindre än Ronald D. Moore. Moore vars historia om hur han kom in i serien är ganska kul förövrigt. Han skicka inte in sitt manus via Pillers system, då det bara uppkom senare, men det är möjligt att det var när Pillers system sattes upp som det blev upptäckt. Även Brannon Braga, ännu ett kommande stort namn inom TNG och Star Trek, jobbade under säsongen som praktikant och läste många av manusen som kom in innan han senare befordrades till författare även han. Alla de här unga författarna kom att göra karriär även utanför Star Trek och i en bonusfeature på blurayskivorna säger de tre (och ännu en som kommer in senare, vid namn Naren Shankar) att att det var Piller som lärde dem hur man skriver bra TV. Medvetet eller omedvetet skapade Michael Piller en arbetsmiljö där han fostrade och lärde unga talanger hur man skriver avsnitt för TV, i en väldigt öppen och tillåtande atmosfär där de kunde utforska sina idéer, men där Piller och övriga ställde tuffa krav på dem.
Bland skådespelarna hade Roddenberry och Berman insett att Dr.Pulaski inte fungerade, och eftersom Maurice Hurley nu hade lämnat så stod dörren öppen för Gates McFadden att komma tillbaka som Dr.Crusher. För övrigt satt Patrick Stewart på utgående kontrakt under den här säsongen, då kontraktet från början av TNG bara var på tre år. Jag vet inte om de andra också satt på utgående kontrakt. Däremot var inte alla de permanenta rollfigurerna kvar efter den här säsongen. Personen eller personerna återkommer, men inte längre som permanenta inslag i serien. Jag nämner inga namn, men jag kan kanske återkomma till det i ett senare skede. 🙂
Ännu en ganska stor sidogrej som förändrades var uniformerna. I de två första säsongerna var uniformerna gjorda i spandex-material och någon storlek för små. Roddenberry var lite småbesatt av att uniformerna skulle sitta perfekt, därav den designen. Men spandex-materialet och det faktum att de var för små började ge skådespelarna en del ryggproblem, vilket var början på slutet för de uniformerna. Iaf vad gäller de flesta av våra viktiga rollfigurer. Man skulle kunna tro att det var p.g.a. Frakes, då vi tidigare fått berättat i en kommentar att han hade ryggproblem sedan tidigare, men tydligen inte. Istället var det Patrick Stewarts kiropraktor som varnade för kroniska ryggproblem om han fortsatte ha på sig den där uniformen. Det fick produktionsteamet att designa en ny uniform under den här säsongens gång. I början fick de en tillfällig ersättningsuniform som fortsatt var av samma material, men som var större och mindre tajt. Så småningom fick de dock en ny som var uppdelad i två delar, byxor och jacka (plus underskjorta). De gamla uniformerna kommer fortsatt ses i bakgrunden och i TNG fortsätter både Troi och Crusher att använda dem. Bytet av uniformer kommer dock att skapa det som fans lite komiskt kallar “The Picard Maneuver”, där han tar tag i jackan vid midjan och drar neråt så att den sitter ordentligt (ofta när han precis satt sig ner eller ställt sig upp).
Det här var säsongen som TNG verkligen började hitta sin egen identitet och bli den serien som fansen sen kom att minnas. Det var den här säsongen som TNG började accepteras av fansen, inte som “den där nya Star Trek serien”, utan som en fullvärdig medlem i Star Trek-universumet. Bland många fans kom den rent av att bli det man refererade till när man pratade om Star Trek, istället för TOS. Det som Piller & Co. började skapa här var grunden för det återupplivade Star Trek-universumet som kom att användas även av DS9 och Voyager. Det är stort.
Kvalitetsmässigt är det också ett stort hopp på alla plan jämfört med de två föregående säsongerna. De flesta skulle förmodligen nämna övergången till Säsong 4 som punkten där TNG blev som bäst, men det finns också många som nämner att det snarare var redan under Säsong 3. När jag skimmar igenom avsnittslistan för Säsong 3 så kan jag faktiskt förstå varför. Det är klart, när varje säsong innehåller 26(!) avsnitt så kommer inte alla vara suveräna. Trots det är den förmodligen en av de bättre säsongerna i serien. De mindre bra avsnitten är färre och når inte samma bottennoteringar som tidigare. Överlag är det fler avsnitt som är okej eller bra, trots att de inte briljerar. Dessutom finns det ett betydligt större antal avsnitt som jag skulle klassa som väldigt bra utspridda och ibland i korta sekvenser under säsongens gång. Alla de uppnår inte samma ikoniska status som de två suveräna avsnitten som Säsong 2 gav oss, men de är fortfarande väldigt bra.
Vi får se om du också tycker. 😉
En reflektion direkt. Fick de just större budget? Utan att kunna peka på något specifikt så ser allt, miljöer, rekvisita, effekter lite mer påkostat ut än det gjorde i de två tidigare säsongerna.